Stryper bildades 1983 i Kalifornien, när glamhårdrocken var under uppsegling med band som Mötley Crüe, Ratt och W.A.S.P. Bandet gjorde sig snabbt ett namn genom sin gulsvarta image och sitt kristna budskap, som manifesterades inte minst genom att kasta ut biblar i publiken under konserterna. Ett knappt decennium senare splittrades Stryper.
Efter elva år i träda, återförenades bandet 2003 och två år senare kom första studioplattan på 15 år. Nu har det blivit dags för platta nummer tre sedan återföreningen, om man bortser från en coverplatta och ett album med nyinspelningar av gammalt material.
Föregångarna Reborn och Murder by Pride hade sina stunder och fick hyfsad kritik när de kom, men många fans och kritiker saknade det sound som gjorde Stryper till ett ganska stort band på 1980-talet. Inför No More Hell to Pay förkunnade frontmannen Michael Sweet att man siktade på att göra en värdig uppföljare till bandets största framgång To Hell with the Devil, vilket redan omslaget med en ängel i kedjor skvallrar om.
Där Reborn och Murder by Pride överlag präglades av ganska mediokert material och ett fåtal riktigt bra låtar, är No More Hell to Pay ett jämnare album med få dalar. Det mest uppseendeväckande är avsaknaden av Strypers traditionellt starkaste kort: ballader – här finns inte en enda. Skivan präglas i stället av energi och har överlag både en tydligare 1980-tals-influens än tidigare och ett tydligt uppdaterat sound; den känns nostalgisk och fräsch på samma gång.
Bolag: Frontiers/Playground
Release: 30/10
Bästa låt: ”The One”
I övrigt är det lätt att finna referenser till bandets fyra första alster, främst Soliders Under Command och To Hell with the Devil. I ”Revelation”, ”No More Hell to Pay”, ”The One”, ”The Way”-pastischen ”Legacy” och avslutande ”Renewed” låter Stryper kanske bättre än nånsin, medan ”Water into Wine” känns som något som platsar på en nutida Kiss-platta, vilket inte är något gott betyg alls. Övriga sju spår är ganska typiska medelbetygslåtar som ger varken sura miner eller jubelrop, även om det faktiskt märks att Michael Sweet verkligen har ansträngt sig för att ta lyssnaren tillbaka till bandets glansdagar.
Sammanfattningsvis är det här Strypers klart bästa skiva sedan 1986. Det är också en skiva som känns väldigt kompetent och sopar banan med det mesta 1980-tals-konkurrenterna har fått ur sig de senaste tjugo åren. Värdigt, kort sagt.
7/10
