Låt dig inte luras av att Pelle Ossler under 17 års tid var gitarrist i Wilmer X. Musiken som 50-åringen gör idag ligger så långt det går att komma från Nisse Hellbergs bekymmerslösa Radio P4-rockabilly. Det enda de har gemensamt är skånskan. Om Nisse Hellberg är ”För dum för pop” så räds Ossler inte det pretentiösa. Han har stor del i det mörka, vagt industrifärgade soundet på Thåströms senare skivor. Det är ihop med Thåström och Niklas Hellberg som han har bandet Sällskapet och det är i samma musikaliska sfär som hans senaste soloskiva Stas befinner sig. Men om Sällskapets ”Nowy Port” främst handlar om mörka, elektroniska ljudmattor, så är det på Stas som vanligt Osslers eget berättande och gitarrspel som står i centrum.
Den allvarsamma tonen slås an direkt på Posthusplatsen med inledande, instrumentala ”Hundön”. Ossler är uppbackad av ett tre man starkt kompband och ljussättningen är lika stilren som det svartvita omslaget till Stas, som spelningen främst kretsar kring.
Låtarna avhandlar hans egen skilsmässa, ånger, tillkortakommanden och panikångest – och det låter därefter. Det är mörkt – men avgrundsmörkt blir det aldrig. Hoppet finns alltid närvarande någonstans i bakgrunden. I centrum står Ossler och hans mycket säregna gitarrspel (ibland med stråke) uppbackad av industrigråa synthar och en försiktigt, lätt krautdriven rytmsektion. Det är snyggt, välgjort och oerhört effektfullt.
Allra bäst är den storslagna ”Fåglar faller” och avslutande ”Grisarna och flugorna” (som av publikreaktionerna att döma tycks ha blivit en hit). I ”Tysk höst” beskriver han en resa längs Autobahn med orden ” vi åkte den vägen som nazisterna byggt”. I ”Fars dag” funderar han på efterlivet. Pretentiöst och allvarligt i allra högsta grad – men vem har sagt att man ska skratta jämnt?
Bild från vårt arkiv!
