Ossler på Babel – Ett brus i sin helhet

Arkivbild Ossler. Foto: Walti Hösli / Rockfoto

För femton år sedan drog Ossler till Berlin för att spela in sitt femte soloalbum Ett brus (2008) i Der Meistersaal på legendariska Hansa Studios bara 150 meter öster om Berlinmuren.

En stor kammarsal där Nick Cave, David Bowie, Nina Hagen, Einstürzende Neubauten, Iggy Pop och Die Toten Hosen spelat in otaliga album som för evigt förändrat musikhistorien och som i princip stått orörd sedan U2 spelade in Achtung Baby (1991). Ekot från Europas mörka historia, de mytomspunna inspelningarna och den ekande akustiken i väggarna fick Ossler att hitta hem.

Albumet markerar en brytpunkt mellan det sökande och det vilande. Från de skramliga stänkarna på debuten Hotel Neanderthal (1997), det tvehövdade dubbelalbumet Desorienterad (2001), den experimentellt spretiga Den siste som kom ut (2002) och den halvakustiska Krank (2005) för att slutligen landa i en tung industriell euroblues. Kargt, mörkt och ödsligt. En tät dimma över en skånsk åker. Ett slutet rum under bottenplan. Svartare än blå. Evig himmelsk fullkomning. Utan att för den sakens skull göra avkall på det nära och personliga.

Femton år senare släpps albumet slutligen på tolv tums svart vinyl och Ossler ger sig ut på en jubileumsturné. När turnén når Babel i Pelle Osslers gamla hemstad Malmö är det som ett minne över gångna svåra år. Det är också femton år sedan den gamla pietistisk-mennonitiska kyrkan Betesda som förvandlades från kulturhuset Jeriko till Babel och i lokalen skymtas Osslers gamla Wilmer X-kompisar Thomas Holst (Kommissarie Roy, Torsson, Babylon Blues) och Mats Bengtsson (Jakob Hellman, Yvette Eklund, Dr Yogami).

He Who Walks Behind The Rows – Foto: Rick Titrö

Kvällen inleds av He Who Walks Behind The Rows. Ett makabert enmansprojekt där skräckfilmsfantasten Jesper Almén förvandlar gamla skräckfilmer till ödesmättade countrydoftande skräcksånger på skramlig nylongitarr. Stephen King är husguden, artisnamnet är taget från novellen Children of the Corn (1977) och signaturmelodin är en ödslig historia där de fruktansvärda offerritualerna på majsfälten i Nebraska placeras i samma Nebraska som Bruce Springsteen besjöng redan 1982.

Ofta sjunger Jesper med en dov baryton som för tankarna till när Jace Everett sjöng titelspåret till TV-serien True Blood för att i nästa stund yla som en varulv och i inledande Alberto De Martino-filmen Holocaust 2000 (1977) förvandlas han till en fullfjädrad countrycrooner. Bilrullen Christine (1983) blir en frenetisk hotrod-stänkare och den sprillans nya adaptionen av Stephen Kings debutroman Carrie påminner snarare om Roky Erickson än om Europe.

Uttrycken varierar och ljudbilden är förvånansvärt stor trots den minimalistiska sättningen. Ändå kan jag inte låta bli att, kanske framförallt i den demoniska Larry Cohen-rullen God Told Me To (1976), fantisera över en skitigare, mer blodisande ljudbild. Om han sjungit genom en megafon, stampat på en bastrumma och ersatt den nylonsträngade gitarren mot en smutsigt överstyrd halvakustisk elgitarr. Kanske är det mer åt det hållet det kommer låta när andra albumet They Thought They Were Alone släpps fredag 8 december på skivaffären Rundgång.

Nu är det slut på det roliga” säger Ossler och kliver på scenen varpå killen sidan om mig svarar med ett ”Tack och lov!”. Till dovt muller, spöklika synthar och luftiga kantslag inleder de precis som på skivan med det suggestivt ödsliga instrumentalstycket ”Svinbesättningen” där man tydligt kan känna paniken och dödsskriken från en skock innebrända grisar. Med några få omkastningar i låtordningen framförs albumet som länge gick under arbetsnamnet Euroblues rakt av i sin helhet. Ett ypperligt tillfälle att ge nytt liv åt bortglömda mästerverk som ”Ett slutet rum”, ”Svartare än blå” och den LT Fisk-influerade”Lergraven”. Somligt har inte spelats på så länge att de rentav blir oense om vilken tonart ”Hela mitt liv” överhuvudtaget går i.

Då använde han sig av samma band som Thåström spelade med vid tidpunkten. Kvar finns bara Ulf ”Rockis” Ivarssons (Vem von Helst, Hedningarna, Introspektivet) dova basgångar och de ödsliga domedagsgitarrer Pelle Ossler (Svettens Söner, Slobster, Amazonas, Sällskapet) gjort till sitt signum sedan han hoppade av Wilmer X för ett halvt liv sedan. I övrigt består bandet av Mikael Nilzén (Brända Barn, Thåström, Melissa Horn) på spöklika synthar och ödsliga pianon och Hux Nettermalm (Covenant, Clawfinger, Ghost) bakom sina varma egensvetsade koppartrummor. Smygande stillhet och öronbedövande larm. Kargt industriellt mörker klätt i dynamisk värme med en hand mot himlen och den andra ner mot dyn.

Ossler – Foto: Rick Titrö

Det var en obehaglig historia” säger Ossler efter någon låt och tillägger som tröst att det blir ännu värre. Det är ingen gladpop direkt, ändå genomsyras allt av en innerlig värme. Det vemodiga är snarare tröstande än kyligt, ångesten är snarare mänsklig än helvetisk och uppsluppna skämt om Saltholm, Pepparholm och ostämda gitarrer har en lika naturlig plats mellan låtarna som det ångestdrypande mörkret.

Ossler spelar med stråke i ”Ner i säcken” medan psychobilly-stänkaren ”Elvis på institutionen” pryds av riviga attackpianon, femtiotalsdoftande hicksång och be-bop-a-lula hela jävla dan. Den souldoftande ”Svartare än blå” ligger någonstans i gränslandet mellan Screamin’ Jay Hawkins och ”Min blekaste vän” av Wilmer X, den optimistiska kärlekssången ”Hela mitt liv” kunde hämtats från debutalbumet Hotel Neanderthal och med Mikaels vaggvisedoftande klockspel och Hux’ gråtande såg för den smygande ”En förlorad vals” tankarna till den trasiga ”Vals kl 2” från Den siste som kom ut.

Jag ska inte bli meddragen av mina egna låtar, men jag blir det ibland” säger Ossler när det avskalade titelspåret ”Ett brus” framförs på ensam elgitarr. En gripande personlig berättelse om en flickas flykt från den sovjetiska delen av Karelen och hur svärfars krigstrauman gått i arv till dottern. Det är minst sagt inte bara Ossler själv som blir meddragen av hans låtar och när det jubilerande albumet framförts i sin helhet kliver de upp på scenen igen för att framföra några nyare alster. Den tunga mytologiska postmetalstänkaren ”Asterions hus”, powerpopdängan ”Här kommer hen” och den avskalade balladen ”Gare du Nord”. En triptyk för rastlösa gamla tjurar, spindlar från Mars och de som hör hemma någon annanstans.

Någon önskar att få höra den gamla bortglömda ”Snömannen” och Ossler lovar att så småningom ta upp den på repertoaren. Istället överraskar de med den frenetiska Gun Club-översättningen ”Sexbit” från monumentalverket Desorienterad. En total urladdning som får mig att känna mig totalt överkörd. Golvad. Det enda som återstår är att vingla ut i det tunga novembermörkret med en brinnande längtan om att något liknande även kommer göras med de första albumen.