Att Plan B, sedan en tid tillbaka, huserar tre olika scener där konserter kan äga rum samtidigt, öppnar upp för bisarra krockar. I lördags spelade Abu Nein, aux animaux och Ras Bolding, tre elektroniskt drivna gothakter med varierande grader av svårmod, på Warehouse-scenen. Samtidigt tog, något som kan beskrivas som en korsning mellan Finlandsfärja och We love the 90s-festivalen i miniformat, plats i rummet intill.
Günther, den själslige arvtagaren till Dr Bombay, singeldebuterade i och för sig en bit in på 2000-talet. Men före hans set på Plan Bs stora scen pumpas det eurodisco från stilens gyllene decennium på det större dansgolvet. Trots att jag tillbringar merparten av kvällen i det andra rummet hinner jag smita ut på en ölpaus alldeles lagom för att få höra Darudes ”Sandstorm”, en av mina egna ”guilty pleasure”-favoriter från (senare delen av) nämnda era. Och dela pissoar med en överförfriskad fejktysk som klätt ut sig till kvällens eurodiscohjälte.
I det mindre rummet är det Malmötjejerna bakom klubben Just Like Heaven, som står för musiken mellan konserterna. Det är gothtema där många klassiska 80-talsakter får samsas med några av de yngre arvtagarna. Att The Skeletal Familys fyrtio år gamla ”Promised Land” övergår i Cold Caves singel med samma namn från 2021, är ett synnerligen snyggt drag bakom skivspelarna. Likaså att låta The Cures ödsligt suggestiva klassiker ”A Forest” eka ut innan sista akten Abu Nein går på scen.
Några timmar dessförinnan inleder Ras Bolding kvällen på samma scen. Den karismatiske dansken gör en charmig, starkt DIY-präglad hybrid av bitpop, goth och synthpop på teman som sagor av H.C. Andersen och nostalgi över hemdatorn Commodore 64 (från tiden innan de giriga big tech-bolagen tog över världen). Han är en lika underhållande mellansnackare som visuell fröjd i sin scenoutfit som skulle kunna beskrivas som ”en ung David Bowie på Batcave”. På scen är han flankerad av två keyboardspelande sidekicks i lika kreativa outfits.
Kvällens största behållning är dock att se hur mycket Stockhomsbaserade aux animaux har utvecklats som liveakt sedan jag såg henne senast för bara ett år sedan. Gözde Duzer, den thereminspelande kvinnan bakom projektet, huserar i den egna subgenren hauntwave (en korsning mellan synthwave och darkwave). Ifjol kom första fullängdaren Body Horror som även adderar inslag av EBM till stilblandningen. Och den beat-drivna energin har kommit att färga av sig på scenframträdandet.
Även aux animaux är en mycket visuellt orienterad artist. Hon går på scen insvept i en blodröd mantel och öppnar med att utföra en seans till ett av de experimentella spåren från hypotetiska skräcksoundtracket The Hydesville Episode innan EBM-basen sparkar igång ”Blackout”.
Soloartisten Gözde har vuxit till en mycket karismatisk scenhärskarinna. Det är fullkomligt hänförande att följa när hon alternerar mellan att spela theremin, bas och sjunga medan hon dansar, svänger våldsamt med håret och dramatiskt kastar sig på scengolvet. Setlisten kretsar främst kring Body Horror-materialet men hon gör även The Soft Moons ”Wasting” till sin helt egna i en rörande vacker hyllning till Luis Vasquez. Kvällens spelning är den bästa jag hittills har sett med henne. Och får mig att att se fram än mer mot att se aux animaux igen på Subkultfestivalen i sommar.
Sist ut på den mindre scenen är de lokala hjältarna i Abu Nein. Stämningen sätts med försiktigt ödesmättade ”The Tower”. Sedan fortsätter det med fler låtar från fjorårets starka II. Bland de övriga höjdpunkterna hör catchiga singelbaksidan ”Waste” och mörkermässan ”Geist” som tillåts växa till att bli en dramatisk avslutning.
Det är gotiskt snyggt och sammanbitet stilrent. Inte minst har sångerskan Erika Li Lundqvist gett dem en helt egen identitet i dagens contemporary wave-scen. Ikväll låter hon precis lika kraftfull som vanligt när hennes röst tillåts att överskugga de stämningsbyggande keyboardpartierna och spartanskt postpunkiga basgångarna.
Att Abu Neins mörkermässa slutar i alldeles lagom tid för att jag ska hinna se Günther riva av monsterhiten ”Ding Dong Song” i rummet intill får kvällen att kännas än mer fulländad. Varför välja mellan goth och eurodisco när man kan få bådadera?
