Thereminen är ett av de allra äldsta elektroniska musikinstrumenten. Den udda föregångaren till moogsynthen är det enda instrument som kan spelas helt utan fysisk beröring, då ljudet genereras av elektromagnetiska fält.
Måhända blev den aldrig någon storsäljare men med sin säregna klang och kvalitet för kusligt stämningsbyggande, förekommer thereminen fortfarande frekvent på soundtracks till skräckfilmer. Något som skräcknörden Gözde Duzer, kvinnan bakom aux animaux, har tagit väl till vara på.
Gözde kommer ursprungligen från Turkiet där hon spelade bas i flera olika band. Det var efter flytten till Sverige, för ungefär fjorton år sedan, som hon började bekanta sig med det instrument som också kommit att utmärka soloprojektet aux animaux.
Att hon, under tiden som föregick första fullängdaren, led av vissa hälsoproblem, har haft del i albumtiteln Body Horror. Namnet är även en passning till skräck-subgenren body horror (inom vilken bland annat David Lynchs Eraserhead och David Cronenbergs Videodrome räknas som klassiker). Men framför allt heter skivan Body Horror därför att aux animaux musik – den säregna blandning av dark- och synthwave som hon själv tidigare har gett genrebeskrivningen hauntwave – nu även rymmer spår av EBM.
Skräcktemat genomsyrar allt. Självklart även omslagsbilden, designad av Jannike Viveka. På konvolutet har Gözde genomgått en Gregor Samsa-liknande förvandling till en blodstänkt, skräckinjagande spindel- och människohybrid. En slagkraftig bild. Och för en artist som spelar theremin kan det nog vara praktiskt att ha några extra armar till hands.
Det sparkar igång direkt. Efter att skräckfilmsstämningen satts med ett intro centrerat kring den klassiska “redrum”-samplingen från Stanley Kubricks The Shining, drar EBM-basen och trummaskinen igång medan Gözdes theremin målar illavarslande graffitti över det kusliga minimala syntharragemanget i “Sleep Paralysis”. Ett trick som upprepas i albumets allra bästa spår “Blackout”, en låt som enligt presstexten handlar om att bli “blackout drunk för att fly undan verkligheten och bedöva sig själv”.
Under albumets senare hälft dras tempot ned. “Devastation Song” tar med oss på en suggestiv resa. I “Lost Souls” blottar veganen Gözde det fasansfulla som sker innanför slakteriernas väggar. “Violence in the Silence” är kanske det närmsta hon kommit en traditionell postpunklåt med en gitarrslinga som får mig att tänka lite på The Cures tidiga 80-tal. Även första singeln “Night” ger, med charmig DIY-känsla, associationer till tidigt 80-tal.
aux animaux har onekligen utvecklats sedan projektet var med i Veckans FYND i HYMN för snart fem år sedan. På Body Horror framträder en stark låtskrivare med en helt egen stil, såväl musikaliskt som visuellt. Jämte Abu Neins II, som gästas av Gözde (och som kvalade in när HYMN summerade årets bästa svenska album tidigare i veckan), är det här ett av årets verkliga darkwave-måsten.
[Manic Depression Records, 8 december]
