Way Out West har i år slopat de avgränsade ölområdena. I år är det möjligt att köpa sin blaskiga Norrlands Guld ljus och vandra rätt ut i publikhavet. Det innebär att ihopknöglade ölburkar kan flyga i luften i takt med att de dricks upp framför Linnéscenen. Vilket de också gör, något som passar Melbourne-baserade Amyl and the Sniffers som handen i handsken.
Det blir full fart från första andetaget och bandet spelar hellre snabbt än rätt. Frontaren Amy Taylor utövar excentrisk punkaerobics och primalskriker djuriskt. Publiksurfarna låter inte vänta på sig. Taylor är i konstant rörelse när bandet tar sig igenom nummer som ”Got You”, ”Freaks to the Front” och ”Guided by Angels”. Vid ett tillfälle kastas en jacka upp högt mot det hangarliknande scentaket, vid ett annat tömmer Taylor en flaska över den hoppande skaran längst fram. Hon spänner musklerna som en bodybuilder till stort jubel. Även om rösten stundtals sviker vägs det upp av den till synes ändlösa energin. Tillsammans med Dec Martens (gitarr), Gus Romer (bas) och hockyfrisserade Bryce Wilson (trummor) framför de oprecis och brötiga pubpunk. Det påminner om råheten hos gamla hjältarna i brittiska Anti-Nowhere League.
Bandets namn kommer från det australiensiska slangordet för poppers. Taylor liknande i en intervju från 2019 deras musik med drogen genom citatet ”…you sniff it, it lasts for 30 seconds and then you have a headache – and that’s what we’re like!”. Det är kul, men inte så värst bra. Det är punk, punkt. Efter knappt 50 minuters intensiv manglande tar bandet ner tempot och förärar sista numret till ”all the ladies and all non-binary friends”. Med ”Knifey” lyfts ett gripande budskap om verkligheten att som kvinna, eller som icke-binär, behöva bära kniv för att och klara sig oskadd om natten. Tylor sjunger ”All I ever wanted was to walk by the park / Out comes the night, out comes my knifey / This is how I get home nicely”. De har hjärtat på rätt ställe och attityden är obevekligt i samklang med den musik de spelar.
