Redan 1979 utnämnde Grisen Skriker punken till att vara vår tids folkmusik. Anno 2023 har det gått så långt att Köttgrottorna utnämner den till vår tids pensionärsmusik. Rollatorer, käppar och krökta ryggar är numera lika självklara inslag i punkrörelsen som den eviga tonårsrevolten.
Järfällapunkens ständiga lustigkurrar Köttgrottorna fyller 40 år i år och ger sig ut på en gemensam jubileumsturné tillsammans med det lika fyrtioårsjubilerande Charta 77. Två band som inte bara är lika gamla utan numera även delar på flera medlemmar. I samband med jubileet passar Köttgrottorna även på att släppa sitt elfte album XL. En titel som inte bara är romerska för bandets ålder utan även den tröjstorlek medlemmarna tillskansat sig genom årens lopp.
Med god vilja kan man säga att bandet hållit på ända sedan 1977, först som Incest Brothers och sen som Trekant. Det var då basisten Stefan ”Mongo” Enger (Krymplings) och trummisen Hans-Peter ”Happy” Törnblom slog sina påsar ihop. Gitarristen Janne Olsson (Toby Wass, Hästarna, KSMB) kom med först 1985 och är således den nye i gänget. I gengäld gjorde han sig ett namn genom Norrmalmstorgsdramat trots att han inte ens var där. Köttgrottorna är förmodligen det äldsta punkbandet i Sverige som aldrig lagt av.
Det är just detta hela skivan handlar om. Vår tids pensionärsmusik. Gamla människor som sitter och minns tillbaka till den gamla goda tiden när de sprang runt på Ultrahuset och Tre Backar. Som minns när pigor och drängar bakade bröd över eld och åt torkad fiol medan trälen slängde sig i halmen på värdshusets loft. Gamla gubbar som medan andra åker till Månen och Mars själva sätter sig i parken med en kasse öl och lyssnar på Sex Pistols och Clash. Allt medan Grisen Skriker och Kriminella Gitarrer uppstår igen. Vår tids pensionärsmusik.
Köttgrottorna har aldrig varit ett band som rabblat svartvita texter om allt som känns fel. Men mellan totalgalen rajraj om lunnefåglar, fluortanter och egenkärlek har Köttgrottorna alltid också smugit in klarsynta samhällsanalyser om propaganda, diktaturers sönderfall och rika människors fusk. Och även om det ofta blir att de stannar kvar vid TVn med en flaska vin när staden faller isär, vattnet stiger i ån och rasisterna förstör vårt land är det här inget undantag. Frågan är om Köttgrottorna någonsin vältrat sig i lika mycket socialpornografi som i kåkstadseposet ”Barkarby Station”.
Kanske vill elaka tungor hävda att det skulle innebära att de eviga tramsebyxorna börjat växa upp efter fyrtio år. Men icke. Tillsammans med Mongos och Jannes växelsång är det tokerierna och lekfullheten som är bandets signum. En humor som tillsammans med Jannes lekfulla gitarrfigurer får Köttgrottorna att framstå som Sveriges svar på Toy Dolls. Och varför skulle de växa upp? De har spelat i alla år och ändå har deras kopior klarat sig bra. Ja, må de leva!
[Beat Butchers, 28 april]
