Valborgspunken – punkfestivalen som sätter Perstorp på kartan

Nedtur – Foto: Rick Titrö

Är det något Perstorp är känt för är det sina plattor. Visserligen är det inte särskilt mycket musik på dem och med undantag för Noise har hålan ofta fått stå i skymundan för Klippanpopen från grannbyn. Men ikväll är det andra bullar som gäller när Valborgspunken går av stapeln i Folkets Park. En trivsam liten punkfestival av lite hårdare snitt som fått folk att vallfärda från hela landet.

Tidigt på eftermiddagen sparkar den progressiva hardcorekvartetten Nedtur från Malmö igång festivalen. I spetsen står den singaporianske baronen Mithun MK (Silent Images, Deus Ex Machina, Krieg Korps) och behandlar allt från skateboardolyckor till hjärnskakning på en kvasipompös, medeltida Shakespeare-engelska. Humorn står som spön i backen såväl i texterna som i det sarkastiska låtsasgnabbet mellan låtarna. Även basisten Herbjørn Portaasen (Helvetet) och gitarristen Malin Franzén (Projekt Mistits, Serial Cynic) sjunger några rader och tillsammans med trummisen Martin Brorsson (Flegma, Team Anarchy, Driller Killer) är deras små kompakta blasterpieces sprängfyllda av temposkiftningar och otaliga infall. Gruffigt bröt, tunggung och riviga bluesriff i regeringsfart. Allra starkast blir det när de släpper fram den ljusa melodiska Toy Dolls-doftande ådran i den spexiga ”Pillowface” där Mithun sjunger om ett läskigt kuddkrigsmonster på ett sätt som för tankarna till Jello Biafra. En befriande känga i ansiktet till alla tråkiga typer som fått för sig att man måste vara tuff och allvarlig bara för att man är hård och stökig.

Hej, det är vi som är Black Ingvars!” säger Klippanbaserade Beckmörkt när de tar över scenen och påstår att de ska spela dansband. Och visst är de ett av festivalens mer melodiösa inslag men det rör sig snarare om molldränkt dystopisk trallpunk med tydliga metalflirtar och flamsigt mellansnack på bredaste östgötska. Sångaren och gitarristen Anders ”Lillpunkaren” Nilsson (Kamelritt, Kurbits IR) härstammar nämligen från Motala men för stolt vidare Klippanpopens arv och arbetar rentav på Svenska Popfabriken. Den breda nordvästskånskan tittar istället fram i duetterna ”Dina kläder” och ”Allt är bra” med gitarristen Bror David Nilsson (Kamelritt) och i basisten Mike Anderssons (Future Idiots) ”Skamhället”. Tillsammans med trummisen Peter Säll behandlar de allt från förvridna sanningar, rena lögner och låtsaskompisen Gud. Tyvärr är ljudet inte riktigt på Beckmörkts sida men vad gör man när det är så tajt mellan banden? Det är ju punk för fan!

rötEgg – Foto: Rick Titrö

Den helsingborgska crusttrion rötEgg tar över med brutalt jävla mangel. Det känns som att bli överkörd av en stenkross och trots att det kanske egentligen är alldeles för hårt för mig älskar jag varenda sekund. Mycket tack vara det poetiska anslaget, de hjärtskärande melodierna och det flerdimensionella kompromisslösa drivet från Jonathan Persson skärande gitarrväggar, Khaled Mereis femsträngade basmuller och Sebastian ”Shugge” Gyllix’ märgfulla trummor. Som ruttna drömmar på en kyrkogård. Ovanpå alltihopa sjunger Jonathan på bred helsingborgska på ett sätt som många gånger känns som om han sjunger duett med sig själv. Mellan vassa upprivna skrik och en mer sansad talröst. En snubbe kan inte låta bli att kliva upp på scen för att ge Jonathan en kram och själv blir jag alldeles hänförd när de avslutar i en tung blastbeattyngd gråtcrustballad.

När det gäller stockholmarna i Bryt rör det sig mer om traditionell hederlig gammal hardcore direkt från gatan. Lite i stil med Din Skevf, Hårda Tider och Stick & Brinn. Med titlar som ”Hot mot tjänsteman”, ”Dåligt sällskap” och ”Privilegierad” är klasshatet distinkt. Sångaren Reine Keskitalo (Dividing the Scene, Avgå!, Straight Jacket) känns som en tjackad unge, gitarristen Olivier Cornet klättrar upp på en låda och tillsammans med gitarristen Erik Tesell (Dividing the Scene, Frenzy Four, Projekt 9), basisten Adam Gäwerth och trummisen David Persson (Gatuplan, Attityd Boys) bjuder de upp till festivalens första mosh. Ändå är det när de drar ner tempot en smula i den avslutande suggestiva duetten ”Sörj inte” det börjar brinna till på allvar.

Till Niklas Ehrlins (Headroom, Adore, Air Bureau) bombastiska programmeringar och samplingar kliver den malmöitiska grindkvartetten Järnbörd på scenen. Tillsammans med sångaren och gitarristen Anders Schärberg (Ratad), basisten Dan Widing (Pyramido, Resonance Cascade, Deranged) och trummisen Joakim Unger (Ratad, Cursus Bellum, Supreme Majesty) för de ett herrans liv. Ett skoningslöst jävla mangel som närapå får hjärnan att sprängas och till slut känner jag mig tvungen att gå och sätta mig lite längre bak i lokalen. Under alltihopa kryllar det ändå av innerliga melodier och socialrealistiska berättande texter och med titlar som ”Succélunch med tjejerna”, ”Två steg från morgonsnapsen” och ”Kristi Brudmagnet” känns det som ett måste att lyssna in mig lite mer därhemma i lugn och ro.

Efter Järnbörd känns Falunbaserade Öppen Gravs mörka dödspunk nästan lite snäll. I själva verket rör det sig om metaltuggande riff, brutala trioler och diabolisk svärta men med hjärnan söndermosad smälts allt samman i en ultrarapid känsla av slow motion. För ovanlighetens skull blir jag faktiskt själv lite sugen på att ge mig in i en mosh men istället går jag och sätter mig lite längre bak med en hämtpizza i handen. Där märker jag inte ens att de (åtminstone enligt låtlistan) manglar Ebba Gröns ”Skjut en snut” på samma vis som jag fortfarande kan dra mig till minnes av för två år sen i Utnora. Den här gången märker jag knappt att de manglar sönder hela trumsetet.

Mörbultad – Foto: Rick Titrö

Mer bonnigt än såhär kommer det inte bli ikväll” ropar Mörbultads sångare Nicklas Malmquist (Fifty Grand Suicide, Gun Held High) när hardcorebandet från Helsingborg får sina femton minuter i rampljuset. När jag såg dem för ett år sen i Hofors omdefinierade de hela scenrummet, den här gången känns det lite mer konventionellt även om Nicklas mer eller mindre är ute i publikhavet halva spelningen. Och i sista stänkaren har även gitarristen Dan Svensson (Terror 2000, Hearts Alive) och basisten Jesper Eckerström Persson (Inget Guld Men Gröna Skogar, Montgolfiére). Douglas Tykö (Sardo Numspa, Menudå) sitter fastklistrad bakom trummorna men är den som ropar ut låttitlarna. Ikväll är det urpremiär på hela fem nya dängor och redan nu är ”Vaktpack” en obeveklig allsångsdänga. Det är tungt och släpigt, gungigt och sävligt men alltid aggressivt och stridslystet på den råaste skånska. Så även i de ljusa melodierna i ”Moralisk infektion” och ”15 minuter” som får mig att minnas H20-tolkningen ”Vad hände?” tillsammans med Erik Thyr från Hata Som Lejon. Kanske vågar jag hoppas på ytterligare samarbeten framöver?

De malmöitiska pubpunkarna Härvan har jag sett många gånger men de har aldrig varit bättre än ikväll. Aldrig lika ivriga och taggade. Sångaren Mats Källblads (Styret, Spiken I Kistan, Barabbas Musikkollektiv) gitarrslingor är giftigare, Vera Anderssons (Backlinjen, Pestens Tid, Substitutet) vandrande basgångar är fetare och Emil Karlssons (Hjelle & Ormarna) trummor är envetnare än någonsin. Furiösa boogiedoftande stänkare om löneförhandlingar, arbetskamrater och pubrundor i ett så hetsigt tempo att de hinner med sjutton stycken. I ”Ölbiljett” bjuder publiken upp till dans, i ”Enmansfest” använder Mats mikrofonstativet som slide och i avslutande ”Du låter bäst” ryms det till och med lite Ronan Keating-referenser. En enda helkväll innan de knappt hunnit kliva på scenen.

Innan det göteborgska hardcorebandet Bulls Shitt kliver på scenen står Nedtur-basisten Herbjørn Portaasen och öser lovord över dem. Själv blir jag kanske inte riktigt lika såld men måste ändå hålla med om kompromisslösheten och brutaliteten. Framförallt Gabriel Siveri (Outstand, Pipe Dream, Undone) som med sin grova basröst påminner om en ilsken bulldogg. Tillsammans med gitarristerna Axel Niklasson (In 2 Deep) och Josef Jähnke, basisten Joel Grönlund (Miles Ahead, Sidestep) och trummisen Per Palmqvist (Outstand, Pipe Dream, Undone) är det gammal oldschool hardcore rakt upp och ner. Utan några krusiduller. I ”Motormouth” tycker jag mig ändå förnimma några Missbrukarna-referenser och någonstans i alltihopa förs mina tankar till Bombardment. Men helt personligt blir det inte förrän i den boogiedoftande avslutningslåten ”Time After Time”.

Rebuke – Foto: Rick Titrö

Med undantag för sångaren Nikko Knösch (Elfte Timmen, Psykbryt, Avgå!) är stockholmska Strikt i stort sett samma band som tidigare under dagen kallade sig för Bryt. Men den här gången rör det sig istället om stökig huliganpunk på gatunivå om snutar, skitfolk och att aldrig ha några pengar. Sprängfylld av knutna nävar och fotbollskörer och mitt i alltihopa hör jag ekon av äldre punk som Grisen Skriker och Sixten Redløs. Nikkos sångmick glappar satan så publiken greppar de andra mikrofonerna för att fylla i. Nikko springer ut i publiken och i ”Håll er borta” bjuder han upp till dans. Personligen hade jag gärna sett fram emot att få höra den råa Sandra Ilar-duetten ”Duvan” men i gengäld förvandlas hemstadshymnen ”Stockholm” till en låt om Perstorp medan mina tankar osökt vandrar till Knifven.

Göteborgska Rebuke har dränkt sin melodiska skatepunk i sällsamt mycket metalinfluenser i över tjugo år och gör även så ikväll. Bröderna Petter och Olle Mossbergs tappingsolon och sillastämmor avlöser varandra alltmedan Petter sjunger om att vara snäll mot invandrare, må lite dåligt psykiskt och att köra över nazister med turnébussen. I ”Black Screen, Eyes” springer Olle ut i publiken, i den bredbente ”Parodyx” röjer trummisen Tor Hassel (PMX) så hårt att cymbalstativet välter och i ”Without a Shell of Dignity” sjunker basisten Philip Nordlings (Weddings) mickstativ och precis då blir jag tvungen att gå.

Programmet har varit ofantligt pressat och nu ligger vi en och en halv timme efter. Ska jag ta tåget hem till Malmö utan att komma hem imorgon bitti blir jag helt sonika tvungen att gå nu. Mitt i Rebukes spelning och utan att ha fått se rock’n’oi-bandet On The Job från Karlskrona. Men så kan det va. Man kan inte alltid få allt. Men från och med nu är Perstorp onekligen satt på kartan. Inte bara på platta.