Sara Parkmans egensinniga blandning av folkmusik och pop har under de senaste femton åren gått hem både hos lyssnare, kritiker och prisjurys. Men frågan är om hon inte överträffar sig själv med Eros Agape Philia? På fredag släpps skivan som hon beskriver som ett album om att vara människa i både kropp och ande, med kärleken som kamp och lust. Dagen därpå startar hennes Sverigeturné och vi tog ett snack med Sara inför allt som komma skall.
Eros Agape Philia är alltså ett temaalbum om kärlek – varför valde du att spela in ett sådant?
– För att kärlek är det absolut svåraste att skriva om. Det är stort och banalt på samma gång. Det är en övning att skriva om det, för på samma gång blir det att ta det på allvar. Ett slags konstnärligt KBT. Jag får älska och bli älskad. Och det behöver vi nog alla öva på. Kärleken är nog det som till sist kan rädda oss från eländet och då får väl jag dra mitt strå till stacken och skriva lite love songs som kan få oss att bli lite bättre på det.
Du utgår ifrån de tre formerna av kärlek – eros; den romantiska eller erotiska, agape; den gudomliga, och philia; den vänskapliga eller familjära. Är det 33% låtar om varje då eller hur har du lagt upp det? Har det varit lättare eller svårare att skriva om någon av dessa former?
– Haha nä, låtarna har kommit till på feeling i relation till vad som måste skrivas om. Men det är svårast att skriva om den erotiska kärleken, eller för att ta bladet från munnen; skriva om sex. Det kan ju bli riktigt töntigt. Eller skämmigt. Men jag har gjort ett försök. Och att skriva om vänskap var svårt också, för jag ville skriva om den skimrande tonårsvänskapen – men oftast när en skriver om vackra saker som smekt en längs kinden kan det kännas lite platt. Det är som lättare att skriva om uppbrott och trasiga hjärtan. Men jag har nu i alla gjort ett försök.
”Kärleken är nog det som till sist kan rädda oss från eländet och då får väl jag dra mitt strå till stacken”
Jag vet att du är politiskt aktiv privat, men skulle du säga att det har avspeglat sig i din musik den här gången?
– Att skapa rum för skönhet och kärlek i en tid som är ful, deppig och kall tror jag i sig är politiskt. Det är skittider, och det ser inte ut att bli så mycket bättre i vår värld och i det tror jag vi dels behöver vila och hitta kraft till att se det vackra i livet, för att bli påminda om vad vi faktiskt tror på och vad som är värt att försvara. Kärleken är det som till syvende och sist kan få oss att leva tillsammans.
Rent musikaliskt, hur skulle du vilja säga att nya plattan skiljer sig från ditt tidigare material?
– Jag ser detta som en akt två till Vesper. Det är den ljusare fortsättningen som är lite festligare. Mer solljus, glitter och eufori. Musikaliskt har jag och Hampus (Norén – co-writer och producent, red anm] försökt blanda mörka borduner med ihopvävda tramporglar och nedstämda fioler, Paul Simon-inspirerat sväng och så lekt med dansgolvsinfluenser som housesynthar och four-on-the-floor-baskagge. Och sen har texterna fått ta större plats i relation till helheten.
Jag måste säga att omslaget och pressbilderna till albumet är så himla fina – kan du berätta mer om dessa och om varför det ser ut som det gör?
”Ibland behöver en leka det storslagna, det bombastiska, det fantasifulla för att göra sig själv starkare och modigare”
– Jag tycker om att ta i. Att göra musik och konst är att vara vuxen och fortsätta leka. Och ibland behöver en leka det storslagna, det bombastiska, det fantasifulla för att göra sig själv starkare och modigare. Att göra en skiva om kärlek är läskigt. ”Varför ska jag göra det?” har jag tänkt många gånger – ch då har det visuella blivit ett sätt att gå in i rollen totalt. Jag bad scenograferna och kostymörerna Toni Tora Botwid och Amanda Hedman Hägerström att gestalta ett romantiskt, lekfullt och tryggt rum och resultatet blev… omslaget och pressbilderna. Fotograf Fredrika Eriksson har gjort ett mästerjobb!
Hur kommer det sig att Markus Krunegård gästar på en låt?
– Vi möttes förra hösten när i var husband i På Spåret och han var gäst. Det blev början på en fin kompisrelation, så när ”Mörkgröna älven” flaggade för att den ville ha en duettpartner kändes det rätt att fråga honom. Själv har jag lyssnat en del på hans musik, särskilt när jag var yngre. Minns att jag köpte Laaksos första singel på Åhléns i Härnösand för 19 kronor.
På tal om andra musiker – finns det någon speciell artist eller band som du varit extra influerad av den här gången?
– Jag har en fäbless för vikingarock, sån musik som har skäggfläta. Jag älskar hur den genren med stor respekt använder folkmusik men hivar in den i ganska romantiska, episka synt-h och korp-i-gryningen-världar. Typ Wardruna och Forndom. Likväl har det irländska folkbandet Lankum varit en stor inspiration, Bronski Beat, Hedningarna, PJ Harvey för hennes texter, etnolåtarna i Eurovision och så jättemycket norsk traditionell folkmusik till exempel Marit Jensen Lillebuen.
Förutom albumsläpp och turné – vad händer framöver?
– Jag ska skriva ny musik för framtida släpp samt tonsätta Ronja Rövardotter som ska bli sommarföreställning i Västernorrland nästa år!
Se Sara Parkman live på följande ställen under hösten/vintern:
15/10 Malmö, Malmö Live
22/10 Ljusdal, Röda Kvarn
23/10 Svanö, Folkets Hus
26/10 Stockholm, Nalen
28/10 Uppsala, Uppsala Konsert & Kongress
29/10 Linköping, Domkyrkan (solo)
4/11 Göteborg, Stora Teatern
5/12 Lund, Mejeriet
6/12 Köpenhamn, Vega
