Oslipat tolkar Sara Parkman – ett möte mellan olika kulturformer

Arkivbild Sara Parkman – Foto: Alexander Tillheden / Rockfoto

Enligt en gallupundersökning utförd på plats av komikern Marcus Johansson är alla som samlats ikväll på Mejeriet i Lund intresserade av att se vad som händer när olika kulturformer hämtar inspiration av varandra. Han har drivit humorklubben Oslipat tillsammans med Fritte Fritzson sedan 2006 och ikväll ska en rad komiker göra fria tolkningar av folksångerskan Sara Parkmans låtar. Ungefär lika fritt som april 2024 tolkat vårvädret.

Sara själv är också på plats. Rakt upp och ner. Ensam med en fiol. På grund av elfel i Hässleholm har hon inte ens hunnit ha soundcheck. Men sånt behövs inte. Det är lyckan att få vara och låta vara. Även utan de stora elektroniska ljudlandskap hon slänger sig med till vardags är hon lika fängslande och storslagen. Drömska trollbindande folktoner till köttiga stråkar, svävande pizzicaton och en magisk röst full av järn och malm. Lika mäktigt som mysigt. Tidlöst, innerligt och kärnfullt. En naturkraft från de djupa skogarna i Medelpad. Marcus medger att han inte haft såhär starka känslor för musik sedan gymnasiet. För honom är det här en lika stor upplevelse som ifall han hade gift sig med Prinsessan Leia.

Första komikern ut är den unge stockholmaren David Asp som med klädsam osäkerhet tar sig an ”Fält”. Han berättar att han varit starstruck på förhand, prokrastinerat i en månad och till slut tagit med sig texten till sin psykolog för en analys. Tydligen ska texten ha handlat om onani men för David känns det snarare som om Sara kör över honom i en Volvo-reklam. Han börjar fundera över om kvinnor kanske har ett mer poetiskt förhållningssätt och passar även på att analysera Bengt Pegefelts ”Köppäbävisan”. Lite mer rakt på sak om skör manlighet som är så fragil att man tar livet av sig ifall man inte får en korv. Allt med en medveten obekvämhet som får publiken att ligga dubbelvikt i pinsamma skratt. Inte ens Sara kan hålla sig för skratt när hon sen framför sitt mer poetiskt sinnade original.

När den Nybrobördiga Charlotta Björck (Källan, Charlotta x 8, Tack och förlåt) ger sig på den kroppspositiva ”Mammakroppar” är det som en fortsättning av föreställningen Mamagoals (2021). Hon berättar att hon alltid velat bli en härligt avslappnad mamma. En som bara är. Utan några krav. Frigjord i sin egen kropp. En som är socionom och målar och drejar. En som hänger på Kallis med skrevet i vädret och bara göttar sig. Men det blev hon aldrig. Hon har aldrig förstått tjusningen med att betala pengar för att få klä sig naken, själv betalar hon pengar för kläder. Hennes barn däremot är väldigt nakenfixerade och skulle de någon gång i framtiden skriva låtar om sin mamma skulle de handla om hur de står bakom duschdraperiet och tittar på. Utan skam inuti ber Sara om att få plaska runt i lite extra badhusreverb medan hon sjunger sången helt a capella. Nu mår man!

Charlotta Björck – Foto: Rick Titrö

Den forne Lars Winnerbäck-basisten Anders ”Ankan” Johansson (Snoddas, Anders & Måns, Se upp för Jönssonligan) lufsar in på scenen för att tolka begravningshymnen ”Eros, agape, philia” som även gav namn åt dokumentärfilmen Som vi har älskat (2024). På lördag fyller han femtio men när folk gratulerar tar han illa vid sig. Det är ingenting att fira att någon är på väg att dö. På sin karakteristiska töntöstgötska filosoferar han över sitt livsverk och vad kommer tänkas stå på hans gravsten. ”Han som lärde barn att döda djur” eller ”Han som lämnade sin bästa kompis ensam i Warszawa på sin femtioårsdag”. Inte ”Som han har älskat”. En sak som är säker är att han varken vill bli uppeldad eller nedgrävd. Hellre frystorkad, kokt till buljong eller uppstoppad. Gärna med dragkedja på ryggen och fylld med vitt fluff. Som en sittkudde längst in på barnavdelningen på Stadsbiblioteket. Sara Parkman själv är dock någon som har älskat och till hennes egen varma, vaggande version stämmer hela publiken upp i taktfast handklapp och en allsång som fortsätter ända in i pausen.

Kvällens ciceron Marcus Johansson (Ola Aurell) är inte bara klubbdirektör utan även komiker och inleder andra akten med att ta sig an barndomsskildringen ”Till Salka”. Han berättar om barndomskompisen Sibbe och deras magiska fantasiplats Pluttifisan. En påhittad leksaksaffär där de plockade åt sig Star Wars-leksaker gratis och som några år senare bytte namn till det coolare Skateboard. Han berättar om sina överbeskyddande föräldrar som kanske bara var överbeskyddande för sin tid. De lät honom ändå sitta i baksätet utan bilbälte, åka kälke nerför trappan vid gångbron och cykla iväg på tältsemester i Hörby. I fyran skaffade han en ny bästis som hette Anton och han minns hur de onanerade tillsammans till finlitterära porrnoveller från sextiotalet. Framförallt till Annakarin Svedbergs trettioensidiga Vargen och rödluvan från den erotiska novellantologin Kärlek 1 (1965). Sara själv minns en Amelie från Västernorrlands djupaste drömmar, alkemi, nylonstrumpor och hur gamla Frälsis blev Tangopalatset till drömska kulningar och en så köttig fiol att den stämmer ur sig rejält.

När Moa Lundqvist (Dilan Apak, Lilla Drevet, Dips) ska konfrontera sina inre demoner i tolkningen av ”Björnen” berättar hon att hon vuxit upp i Umeå med två akademiker och ateister (även kända som Mamma och Pappa) som hon gärna citerar på bred västerbottniska. Själv har hon varit akademiker sedan sex års ålder och säger ofta saker som ”per se” och ”etcetera”. Hon har visserligen inte gått ut gymnasiet men i hennes värld är akademiker mest en känsla, en sinnesstämning. Så även i studentstaden Lund. Tidigt blev hon även radikaliserad i sin ateism men såg istället slumpen som helig. Den vetenskapliga slumpen som är helt vetenskaplig men som aldrig går att räkna ut och förutse. Även om man försöker blidka den genom att låsa dörren. Om och om igen. Eller att dra ut alla elkontakter. Varje kväll. Sara själv angriper sina inre demoner lite mer kanaliserat och det som börjar i svävande pizzicatoarpeggion slutar i rättmätig vrede. Stridslystet och okuvligt dräper hon björnen med mord i blicken.

Den vreden får sen Jonatan Unge (Della Monde, Lilla Drevet, Drugdealer) ta hand om med just ”Vreden”. Han medger att hans låtanalyser alltid är extremt bokstavliga och baseras enbart på titeln. Och ibland funkar det, som med Tomas Ledins ”Sommaren är kort”, lite sämre om det skulle röra sig om Akons ”Sorry, Blame It On Me”. Enligt Jonatan finns det inget vackrare än den rättmätiga vreden. Tänk Martin Luthers agg mot påvens korruption, Beatrix ”The Bride” Kiddo i Kill Bill eller nunnorna i The Sound of Music. Själv blir han aldrig arg, bara lite sur. Lägger nån skarp kommentar, lägger på minnet och knyter näven i fickan men höjer aldrig rösten. Bara om han blir utsatt av slarvig servicepersonal, kvinnor i hans närhet och sina egna barn. Som en gång när sonen Putte vägrade ta på sig sin balaklava. Då kom den rättmätiga vreden som ett eldsken givet av Gud och i flera minuter illustrerar han vredesutbrottet klart och tydligt medan publiken ligger dubbelvikta av skratt. Sara själv berättar hur hon på vägen hit skällde ut en taxichaufför som slängt rasistiska glåpord efter sig. Låten däremot är snarare en stilla bön om välsignelse. Fridsam tröst som möts av stående ovationer och öronbedövande jubel.

Ungefär så går det till när man låter olika konstformer inspirera varandra. När mystiska folktoner blir flams och underfundigheter. Ett lekfullt koncept som öppnar upp för infall som kanske aldrig varit möjliga annars. En bekräftelse på att oavsett uttryck, sinnesstämning och konstform är allt del av ett och samma. Det lilla så kallade världsalltet.