Det är den syttende mai men istället för Norgevitsar beger jag mig till Babel i Malmö där Eslövsbördiga Elvira ”Gullis” Gullberg håller premiär för sin musikaliska humorföreställning Synth och skam. Hon har vunnit SM i ordvitsar och skojat i TV-program som Rostmacka och Svenska Nyheter men det här är den sjungande komikerns allra första egna föreställning. Två akter av synth och skam.
Kvällen invigs lite smått av komikern Henke Håkansson vars största merit (enligt honom själv åtminstone) är att han är ihop med Elvira. ”Nepotism så att det bara stänker om det”, skryter han. Synthen har han dock inte riktigt lika mycket erfarenhet av, däremot av skammen. Exempelvis skäms han över gojset som sitter kvar efter att ha nyst i armvecket och sekundärskäms över när Ebba Busch rappade till Timbuktus ”Det löser sig” i Så ska det låta (2017). Däremot är han mest lättad över att flickvännens föreställning äntligen får möta publiken. Hemma har hon repat så länge och intensivt att de fått skäll av grannen under. Men inte behöver de skämmas för det när grannens passivt aggressiva arga lapp istället får publiken att skratta gott.
Till busvisslingar och jubel kliver Elvira ”Gullis” Gullberg upp på scenen men själv skäms hon över allt. Över att alla tittar på henne och över att syntharna överhuvudtaget låter. Med en timid och näpen framtoning iklädd en ljusblå klänning känns hon nästan lite naivt oskuldsfull. Inte konstigt att hon kallas för ”Gullis”. Men skenet bedrar. I själva verket sjunger hon om saker som verkligen inte borde tonsättas. Hon ser sig själv lite som diabeteskiss. Söt men sjuk. Eller som Madicken. Fast på engelska. The Mad Dick. Eller som en mink. Snabb och benig med obefintliga bröst och så är det inte många danskar som vill stå för vad de gjort med henne. Det är under bältet, ovanför bältet och precis mittemellan. Men så ber hon också om syntharnas förlåtelse.
Leksakssynthen hon leker med till vardags är utbytt mot en större. Och det är klart att det är stort med en helt egen föreställning men hennes trivsamt hemvävda signum går lite förlorat. I gengäld kläs sångerna i mer omväxlande dräkter. Febriga tangor om mensvåld mot kvinnor, pantomimer om graviditetsnojor och fruktbarhetsdikter som jämför kvinnokroppen med ett recept på sockerkaka. Om gränslande hästtjejer, byxdresser och pisspinnar. Sjuttonhundratalspsalmen ”Tryggare kan ingen vara” sjungs på sakral klosterstockholmska om de sju dödssynderna och till ukulele minns hon en gammal klasskamrat som vi kan välja att kalla Jennie. En riktig liten hösttjej från Lidingö som dör för doftljus men som av någon anledning aldrig besvärades av sverigedemokrater fast hon vägrade anpassa sig till kulturen i Eslöv.
Själv ser sig Gullis gärna om i världen och har som bästa restips att ligga med allt som rör sig. Dykinstruktörer, tuktukchaufförer, nordkoreanska bombinspektörer och nepalesisk gosskörer. Men aldrig med folk från Höör. Hon stannar upp vid en snubbe i publiken som backpackat i Paraguay och tittat på gamla jesuitruiner varpå hon plötsligt improviserar fram en sång om alla de okända barn han måste ha skaffat sig när han var där.
Efter en kort paus har Gullis bytt till en rosa klänning. Den här gången rappar hon om dåliga synthordvitsar, sjunger födelsedagsfanfarer med barnslig förtjusning och spelar sentimentala pianoballader så man blir alldeles tårögd om hur livet hade sett ut ifall hon haft större bröst. Hon improviserar fram ännu en sång om paraguayresenärens okända barn och rabblar upp alla saker hon någonsin stoppat i sig. Gurkor, purjolökar, tvärflöjter, saxofoner, hammare och kycklingspett. Frågan är var hennes pinsamhetsgräns egentligen går. Men så inser hon att det är ungefär som när man kissar på sig. Har man redan börjat kan man lika gärna kissa klart. Skadan är liksom redan skedd. Synth och skam. Hon plockar fram ukulelen ännu en gång för att nästan viskande ge sig på sin gamla klasskamrat igen innan hon plötsligt rusar runt på scenen när det hela exploderar i hårdrocksdoftande backtracks.
Det var tänkt att vara extranumret. Men eftersom Gullis inte varit särskilt säker på om någon skulle vilja höra mer har hon redan bränt det. Istället sätter hon ihop ett helt potpurri av alla låtar hon redan rivit av under kvällens lopp. Det är fånigt, pinsamt och skämmigt och till råga på allt sitter hennes nya chef i lokalen. Men det finns något befriande i det. Något förlösande. Ett stolt manifest för alla töntar, fåntrattar och tosingar. Det är minsann ingenting att skämmas för.
