September inleddes med en otrolig konserthelg i Göteborg. Jag vet inte om jag någonsin haft så många alternativ som jag hade i lördags. Redan från början insåg jag att jag behövde lägga upp en strategi, nästan som en intensiv festivaldag på någon av de större festivalerna i Europa.
Jag inledde på Ringön och Ö-festen som i år var en del av Göteborg Kulturkalas. Ö-festen är numera en återkommande tradition som från början (2016) startades av företagarna i området. Under veckan dök ett evenemang upp på Facebook som hette Ö-festen Day Party och där skulle The Sweet Peach Band spela vid 14-tiden så det kändes som en klockren start på min musiklördag. Bandet stod på bryggan nere vid vattnet utanför Hey It´s Enrico Pallazzo med läppstiftshuset, älven och bron som vacker bakgrund. Ljudet var inte perfekt, men det gjorde inte så mycket när musiken på ett snyggt sätt kastade oss tillbaka till slutet av 1960-talet i solskenet. Jag har inte hunnit lyssna så mycket på på bandets debutalbum Strange Roots & Bad Seeds som släpptes tidigare i år, men det ska jag absolut göra efter denna fina konsert som även innehöll ”Lonesome Road Blues”, som jag bland annat hört Woody Guthrie göra en strålande version av, i slutet.
Det var mycket folk på Ringön och vädret var optimalt med sommartemperatur och solsken under eftermiddagen. Jag hamnade mitt i en mopedkortege med säkert över hundra mopedister, såg massor av amerikanska veteranbilar och någon form av ångmaskin som var igång på en grusplan. Det fanns mat- och dryckstånd och områdets restauranger var välbesökta men, framför allt, var det massor av glada människor i området.
Det fanns två scener utmed Järnmalmsgatan som var aktiva under eftermiddagen och på en av dem spelade Puppy Eyes vid fyratiden. För er som läser HYMN noggrant och regelbundet är säkert bandet bekant. HYMN har haft premiär för några låtar och det är ett spännande band som hunnit släppa två EP. Eftersom jag aldrig sett dem live tidigare var det självklart att vara framför scenen och de fem musikerna bjöd oss på fina låtar som till exempel ”Air”. Volymen var dock tyvärr alltför låg för att musiken skulle ta tag i mig där jag satt på gräsmattan framför musikerna, men jag ser fram emot att se dem på en mer lämplig scen framöver.
Därefter lämnade jag Ringön och promenerade på den nybyggda bron över Göta älv till fastlandet. Virginia And The Flood stod på Kulturkalasets program på Kungstorget och det var ett självklart stopp under min promenad som alltmer började påminna om en geografiskt stor musikfestivaldag. Jag promenerade ungefär 38000 steg under lördagen!
Det var fem musiker som gick på scen strax före klockan sex och inledde med vackra ”Whithering” och sedan fortsatte det med ett snyggt medley med ”These Birds” och favoriten ”You Will Never Know a River” i lila sken. Cornelia Adamsons sång förtrollade torget samtidigt som en höstmosaikslända flög över publiken med kvällshimlen som vacker bakgrund. Vi bjöds även på flera nya låtar och jag ser verkligen fram emot kommande album.
Jag lämnade Kungstorget och tog mig snabbt till Stigbergstorget för det var punkkväll på Fyrens Ölkafé. Siken för helvete inledde klockan sju och Siken hade med sig tre medmusiker och de satte ribban högt redan från början. Siken är känd från bland annat Attentat och Giftigt Avfall och även låtarna i detta projekt lät riktigt bra. Den främsta höjdpunkten var ”Min egen kyrkogård” som tog tag i mig rejält och allt avslutades med en härlig cover av ”Staten och kapitalet” efter en halvtimme.
Kvartetten Levande Död stod på tur och de gick på scen strax efter åtta. De inledde med en grym version av ”Igel av kaliber” och den monotona ljudbilden satte sin prägel på stunden. Det är häftigt med en kvartett som spelar med tre golvpukor och när alla tre användes samtidigt lät det allra bäst och ljudet på cymbalen var magnifikt. Det kändes stundtals som att den åt upp mig. ”Tändvätska” var den drygt halvtimmeslånga konsertens höjdpunkt, om du frågar mig.
Därefter fortsatte kvällen på andra sidan gatan, på Oceanen, där legendariska Woody West hade satt ihop en fin kväll. Telos Vision gick på scen vid niotiden och inledde med några nya låtar som jag inte kände igen, men det lät bra och kvartetten med Teodor Boogh i spetsen bjöd oss på en härlig stund från den rödlysande scenen. ”Unlike the Night” och favoriten ”Remedy” var den halvtimmeslånga konsertens höjdpunkter tillsammans med ”Last Night” i slutet.
Los Angeles-bandet Triptides släppte nyligen nya albumet So Many Days på Curation Records och det är en riktig pärla. Jag har lyssnat på en del av det bandet släppt tidigare, men denna platta sticker verkligen ut. Sångaren och gitarristen Glenn Brigman är otroligt begåvad. Trion gick på scen strax efter tio och inledde med ”Highway Sun” och vi bjöds på en variationsrik timme som innehöll stunder där vi vackert kastades tillbaka till Kalifornien i mitten av 1960-talet med hjälp av den tolvsträngade gitarren, ren garagerock av bästa märke och psykedelia med enorma gitarrsolon. Varje gång Glenn Brigman tryckte på pedalen höjdes volymen och vi åkte iväg på en härlig resa. Bland låtarna var det främst ”So Many Days”, ”If You See My Girl” och den äldre favoriten ”It Won’t Hurt You” som höjde sig något över den redan höga nivån.
Jag kunde bara se glada och nöjda ansikten när jag snabbt lämnade Oceanen efter konserten och återigen gav mig ut i Göteborgsnatten. Min spårvagn stannade vid hållplatsen Frihamnen och jag promenerade kort därefter återigen på Ringögatan, men det är en helt annan historia.
