Det här är historien om Sverige. Det här är historien om de små bruksorterna som slogs i spillror när nyliberalismen slog hål på folkhemmet. Om inneboende drömmar i en instängd replokal spelandes covers av Neil Young och Bon Iver. Om längtan ut längs riksväg 69 mellan Fagersta och Rättvik. Om stängda landskap, melatonin och måndagsmorgnar. Det här är historien om var allting kommer ifrån, var vi hamnat och vart vi är på väg.
I somras spelade jag i Gagnef och fick hört berättas en hel del om bygdens historia. Bland annat fick jag höra historier om den gamla kyrkan som en gång i tiden även hade tillhört folket borta i Bjursås. Varje söndag vallfärdade bjursåsborna de fyra milen till Gagnef för att sedan gå tillbaka igen. Broder Henrik Rapp är uppvuxen just i Bjursås och i det instrumentala inledningsspåret ”Bjursmarschen” (framförd av Bjursås Spelmanslag) förs man tillbaka i bygdens historia. Med knätofs, gammeltjosan och allt. På ytan ett preludium som kanske inte har så mycket med plattan i övrigt att göra, men som i själva verket utgör stommen i hela berättelsen.
Personliga anekdoter som ungdomsminnena i ”När jag vänder mig om” och skilsmässoballaden ”Fri (bland ingenting)” varvas med händelser som skakat hela Sverige. Klaustrofobiska ögonblicksbilder från ett land i karantän i ”Nationalsången”. Och i den episka ”Monica, Beppe och jag” behandlas hela den svenska nutidshistorien på lite drygt sex minuter. En berättelse om en man som ur ett slags Forrest Gump-perspektiv avverkar hela nittonhundratalet under loppet av två dygn. Han får möta folk som Harald Edelstam, Stig Bergling, Jussi Björling, Monica Zetterlund och Beppe Wolgers. Han bevittnar skotten i Ådalen och sprängningen av strejkbrytarbåten Amalthea. Han styr upp Norrmalmstorgsdramat. Han får ett glas portvin över sig av Anita Ekberg och sjunger duett med Tage Danielsson. Tältprojektet drar förbi. Olof Palme blir skjuten med två skott på Sveavägen. Allt under loppet av två dygn. Sen går han hem igen för att se på Hylands Hörna och lägga patiens. Som om ingenting hade hänt.
Ett halvtimmeslångt nationalepos långt mycket mer träffsäkert än vad Richard Dybeck och de som säger sig värna om landet någonsin skulle våga drömma om. Utan vare sig nationalromantik eller rädsla för det främmande. På Broder Henriks särpräglade bjursmål blir det snarare ett rakt avståndstagande mot den nationalkänsla man försökt skapa sedan artonhundratalets fascistiska uttalshygienskampanj. Ett folk, ett rike, ett sätt att prata. Och även om det stundtals kan vara svårt att höra varje ord sjunger han med en innerlighet som får mig att tro på vartenda ett av dem.
Broder Henriks lätt nasala men patosfyllda tenor för tankarna till röster som Magnus Lindberg och Sylvester Schlegel men frågan är om han inte snarare ska ses som Dalarnas motsvarighet till Martin Berglund & Stödorkestern. Samma socialrealistiska småstadsbetraktelser och tydliga Bruce Springsteen-referenser och det märks tydligt att flera av musikerna även spelat med artister som Ulf Lundell, Lars Winnerbäck och Eldkvarn. Men lika klart lyser den indieskeva ådra som bjuder in till filmiska stråkar, sprittande Håkan Hellström-congas och sådant som inte är fullt lika bredbent. En kombination som för mina tankar till det som Eldkvarn försökte åstadkomma med Atlantis.
En variationsrik halvtimme som ändå känns ovanligt enhetlig. Mycket tack vare de berättande texterna och de starka melodierna som till hälften snurrat i min skalle sedan jag fick skivan skickad till mig i förväg. Kanske framförallt den Joel Alme-doftande sommarvalsen ”Den sista sommaren” som jag gärna hade hört en lågstadiekör sjunga vid någon skolavslutning.
Det här är historien om Sverige. Det här är historien om de små bruksorterna som slogs i spillror när nyliberalismen slog hål på folkhemmet. Om ransoneringskort, midsommarkriser och gruvstrejker. Om gängkrigen i Bullerbyn. Om vemod, hopp, dubbelmoral, gamla känslor, läror och fria val. Det här är historien om det som söndrar.
[Dalapop, 7 oktober]
