I samma lokaler som Medley håller till i har det varit rockklubb sedan 80-talet: Fuzz Bar, Tin Can Club, Lakeside, Birdnest… Men en gång i tiden höll även min gamla fritidsgård till i dessa lokaler. Då hette det Kraftstationen och drevs av Svenska Kyrkan men var kanske främst ett tillhåll för Malmös alternativa ungdomar.
Punkare, synthare, hårdrockare och allmänt löst folk som inte riktigt kände sig hemma på så många andra ställen i stan. Och det var där jag fick hålla mina första egna spelningar som ljudtekniker. Tiden går men såhär ett drygt decennium senare när Staffan Hellstrand och Broder Henrik Rapp ställer sig på scenen känns min ungdom plötsligt närvarande igen.
Först ut på scen är Broder Henrik Rapp tillsammans med sin broder Niklas Rapp. En akustisk gitarr uppbackad av romantiskt pianoklink och dånande elorglar. Och lyriskt berättande självbiografiska texter om uppväxten i Bjursås utanför Falun. Socialrealistiska dagboksanteckningar. Redogörelser över småstadsgnabbet mellan den prydliga akademikerstaden Falun och den våldsamma arbetarstaden Borlänge – Sveriges Chicago. Och om hur Borlänges allra sista gnutta hopp helt försvann när ett gäng arkitekter utsåg staden till Sveriges fulaste. Likt Köpings världsrekord i smörgåstårta (se Filip Hammar-filmen Tårtgeneralen) kom hoppet tillbaka först när staden blev mer känd för landets största festival.
Både till ljusa popmelodier och som långa episka monologer till böljande följsamt ackompanjemang berättar Broder Henrik Rapp om det småstads-Sverige som slogs i spillror när nyliberalismen slog hål på folkhemmet. Ett nutida Xavante (Ulf Lundell) eller The Ghost of Tom Joad (Bruce Springsteen). Eller kanske snarare som ett Martin Berglund utan Stödorkestern, vilket kanske blir extra tydligt av hans hest desperata tenor. En röst som när den spricker stundtals för tankarna till Markus Krunegård, fast kanske ännu oftare till Plura.
Men från Bjursås såklart. ”Min ståndpunkt hörs på min dialekt och mitt mummel är en Barnum-effekt” som det heter i ”Omgiven av idioter”. Ändå är det inte utan att jag känner mig som hemma. Och han med. Trots att han aldrig varit i Malmö förut. Inte ens i Skåne. Och att Jonna Carlberg som är med i videon till senaste singeln ”Den sista sommaren” står i publiken bidrar ytterligare till hemkänslan.
Under min egen uppväxt har Staffan Hellstrand nästan varit som hemma för mig. Som elvaåring blandade jag visserligen ihop hans namn med Stefan Sundström och Håkan Hellström. Staffan var den felande länken. Senare under uppväxten fick han minst sagt en egen plats i mitt medvetande men sedan det senaste konventionella studioalbumet (Svaret på allt från 2018) har det hunnit hända så mycket att jag inte riktigt hunnit med. En återförening av hans gamla band SH!. Det historiska temaalbumet/musikalen Mordet i Nürnbergbryggeriet. Boken Du går alltid ensam: Texter 1985-2020. Och de två outtakes-samlingarna Radio Mars och Skyttegravar. Allt för att göra upp med sig själv och sin historia.
Den här gången dyker han till och med upp med ett helt nytt band. Ingen Fredrik Blank med sina karakteristiskt ringande gitarrslingor. Inte heller något The Nomads med dess larmigt massiva gitarrbröt. Den här gången är det ett helskånskt band bestående av gitarristen Eddie Nyström (Mikael Wiehe, Thåström, Karl Kanga m.fl.), basisten Alfred Andersson och trummisen Albin Linder (Jetbone). Ett gäng skickliga musiker men tyvärr är de inte helt inrepade ännu. Men vad kan man egentligen begära med en trummis som blivit blixtinkallad så sent som fyra dagar tidigare?
I början känns ljudbilden en aning splittrad men det tar sig och nånstans i mitten (lagom till ”Klockan slår sju i Sofia”) hittar Eddie plötsligt ett gitarrsound som kittar ihop det hela. Bandet blir som bäst i de mer desperata och skitiga stunderna, som i redan nämnda ”Klockan slår sju i Sofia”, ”Du går aldrig ensam” och den mer förtvivlade ”Precis som du är”. Men den absoluta höjdpunkten måste nog ändå vara den lekfulla à capella-versionen av Dan Anderssons ”Spelmannen”. En subtil hälsning till Broder Henrik Rapp och Dalarna.
Allt som allt en trevlig kväll. Kanske inte en som kommer gå till världshistorien men en som räcker gott för en vanlig lillelördag. Som hemma. Som hela livet. Att Staffan dagen efter dessutom utses av SKAP till årets Taubestipendiat känns rätt självklart. För lång och trogen tjänst.
