Det första som möter mig när jag kommer till Nöjesteatern är Engelholm Marching Band marscherandes längs Amiralsgatan för en pampig invigning av den svenska premiären av musikalversionen av Kim Larsen-filmen Midt om natten. En tät och svängig blåsorkester som stundtals för tankarna till The Dirty Dozen Brass Band men som vid en första anblick känns rätt malplacerad.
Tills de stämmer upp i en personlig tolkning av Queens ”Fat bottomed girls” och jag påminns om släktskapet mellan Queen och Gasolin’ tack vare producenten Roy Thomas Baker. Allt hör ihop.
Som när jag så fort jag kliver in i foajén skymtar Sanna Persson Halapi (Hipp Hipp!, Anders & Måns) och Mikael Jepson (The Ark) som gestaltade Janne Knuda (Johnny Sox, Kal P Dal, Pedalens Pågar) respektive mossan och Lotta Love när kvällens båda huvudrollsinnehavare Nic Schröder (Nic & the Family, Hej hej sommar, Hata Göteborg) och Cornelius Löfmark satte upp Kal P Dal – En rockmusikal för tio år sedan och gestaltade Kal P Dal respektive Peps Persson. Och när Danne Stråhed som fram tills nu varit Sveriges främste Kim Larsen-översättare (till både Chinox och Wizex) sitter på bänkraden framför mig blir det extra tydligt. Allt hör ihop.
Musikalen bygger på Danmarks mest sedda biofilm Midt om natten (1984) byggd på Kim Larsens album med samma namn (1983), även det Danmarks mest sålda. Men även om Kim är en inflytelserik artist också på den här sidan sundet har filmen aldrig letat sig in i det allmänna medvetandet. Inte ens jag som är uppvuxen i grannstaden Malmö med en dansk pappa hade sett den innan jag gick dit. På vägen hem fick jag låna den av en bekant och spenderade resten av natten med att beskåda detta monumentalverk regisserad av Erik Balling (Olsen-banden, Matador). Ett socialrealistiskt drama om ett gäng husockupanter, deras kamp mot byråkrati och likriktning och om vänskapen och rivaliteten mellan den grubblande Benny (Kim Larsen) och den karismatiske Arnold (Erik Clausen från Røde Mor). En storbywestern.
2017 gjordes filmen om till musikal och trots att den utökats med närmare 30 låtar ur Gasolin’s och Kim Larsens långa karriär följer den storyn i filmen rätt väl. Flera repliker är rentav direktöversatta men det som särskiljer åtminstone den svenska versionen är all den humor som lyckats hitta in mitt i all svärta. Hur de driver med syskonbråket mellan grannländerna och om likheterna och skillnaderna mellan språken. Här och där slinker det in några rader på danska, oftast för att sätta miljön eller för en komisk effekt. Några gånger kan det dock ge ett splittrat intryck och kännas lite omotiverat, som att översättningen inte riktigt är helt färdig. Ren lathet när direktöversättningen inte passat rytmiken i melodierna. Men oftast landar det i någon slags insikt om att skandinaviska ändå är samma språk. Lite olika dialekter bara. Och att skånskan är kittet som binder samman det hela. Allt hör ihop.
Nic Schröders och Cornelius Löfmarks rolltolkningar av Benny respektive Arnold upplevs lite ungdomligare och naivare än originalet. Drömmarna och blodsbrödraskapet får större utrymme medan rivaliteten mellan dem mer vilar på osäkerhet än på bitterhet. Den speedade pundaren Spacy som försvinner spårlöst efter att han hoppat från femte våningen får oväntat lite utrymme innan han plötsligt återvänder alldeles sönderknarkad för att lika plötsligt dö i en överdos. Jennie Rosengrens väna rolltolkning av Susan Himmelblå saknar mycket av den svala rättframhet som i Birgitte Raabergs originaltolkning gjorde henne till något mer än bara någon som de bägge huvudkaraktärerna trånar över.
Andra karaktärer kommer dock fram ännu mer i den här uppsättningen. Som när Ralf Gyllenhammar (Mustasch, Drömriket) ger en kaxig vrede till den våldsamme men tidigare så pösigt svale rockerledaren. Eller Eva Westerlings nytillkomna karaktär som den lika nytillkomne husockupanten Gokkes lika humoristiskt skämmiga som kärleksfullt omhändertagande mamma. Allra störst intryck gör nog ändå Janne Åström (Hot Soup, Medborgarna) som med sin lika kraftfullt stora som mystiskt väsande basröst gör den tidigare så hjälplöse fyllegubben Tusindfryd (gestaltad av Holger Boland) till ett sagolikt och allvetande (om än lika missförstått) orakel.
Under de två akterna bjuds vi på en historia som bygger på Kim Larsens egna erfarenheter av husockupationer på Christiania och i innerkonvolutet till skivan finns en autentisk bild från 1969 när han blir utburen från Sofiegården av en skock poliser. Det här är en musikal som börjar i en poliskravall och under kvällens gång blir det både gängslagsmål och politikerkidnappningar. Ändå är det främst en historia om kärlek och vänskap. Och om drömmar och frihet. Och någonstans att ta vägen. Om det brokiga kollektivet Haveje bestående av konstnärer, hemlösa och andra som mest ses som en cancersvulst på samhällskroppen av det etablerade samhället under ledning av Moderata Liberaldemokraternas ordförande Kaj Bohman.
I en av de allra starkaste scenerna får Kaj Bohman svar på tal i en TV-sänd debatt mot Arnold som med knivskarp sarkasm och flamsig humor pekar på det absurda i Bohmans uttalanden. Medan TV-publiken stämmer upp i en hånfull allsång av musikalens enda exklusiva låt ”Fars gris” påminns jag om att Havejes nationalsångskompositör Jacob Haugaard faktiskt suttit i Folketinget för plojpartiet Sammenslutningen af Bevidst Arbejdssky Elementer. Allt hör ihop.
Uppbackade av ett mångsidigt rockband bestående av klaviaturisten Niclas Brandt (Hasse Andersson, Grönwalls), gitarristen Johan Pihleke (Hasse Andersson, Siw Malmqvist, Lill-Babs, Lasse Berghagen, mfl), basisten Rasmus Berggrensson (Pendletones, The Culture In Memoriam, Bröderna Berggrensson, mfl) och trummisen Pontus Berggrensson (Ballerinas, Bröderna Berggrensson) är det hela en nästan tre timmar lång ren hyllning till Danmarks kanske största nationalskald. Kanske rentav en enda hyllning till hela den skandinaviska rockhistorien. En enda lång hitkavalkad men i ett sammanhang som ger ett nytt sken åt det som annars skulle kunnat upplevas som uttjatat.
Det handlar ju ändå i första hand om att berätta en historia. Både med låtar som skrivits just med tanke på den historian och med helt andra låtar. På danska. Men också på svenska. Kanske lite splittrat, men kanske i en insikt om att det ändå är samma sak. Skandinaviska helt enkelt. Allt hör ihop.
Mitt om Natten spelas på Nöjesteatern i Malmö t.o.m. den 11 december.
