Visfestivalen i Västervik – dag 3: Visan är långt ifrån död

Visfestivalen i Västervik bildades 1966 av ett gäng gymnasieungdomar som kallade sig för Mageliso Club. Två år senare tog Hansi Schwarz från Hootenanny Singers över arrangörskapet (fram till 1977 tillsammans med Lars ”Frosse” Frosterud). Något han fortsatte med fram till sin död 2013, sedan tog sonen Calle Åstrand över.

Med i Hootenanny Singers var även Björn Ulvaeus och det är han som inleder den tredje dagen på den femtiosjunde visfestivalen. Dock inte som artist. Istället berättar han personliga ungdomsminnen om den forne visgeneralen, hur de bildade bandet under namnet West Bay Singers och en massa anekdoter runt omkring. Och det hade inte varit mig emot ifall han hade tagit hand om konferencierskapet under resten av kvällen.

Kvällens första artist är Mika Olavi, festivalens enda artist med någon form av lokalanknytning. För ett antal år sedan pluggade han nämligen på Visskolan i Västervik. Sedan dess har han bott på en rad olika orter, startat världens enda visbaserade tatueringsstudio ”Byssanlull”, gjort en ateistisk psalmbok samt skrivit nyhetsvisor på finska. Med sig till visfestivalen har han gitarristen Trashcan Dan (Nasty Kixx) på sliriga blueslicks. Tillsammans gör de en sorts vispunk med tydliga beröringspunkter med den traditionella visan och såväl butter humor som samhällstillvänt allvar.

De inleder med den Allan Edwall-doftande ateistiska psalmen ”Att förlora gång på gång i Monopol”. En humoristiskt pessimistisk låt där Mika spelar dragspel. Jag hade hoppats på att dragspelet använts till fler låtar men Mika är också en habil gitarrist, vilket kanske blir som allra tydligast i den allvarstyngda nyhetsvisan om finska krigsbarn på en patosfyllt vemodig Tobias Erehed-doftande melodi där hans rena och klara baryton går rakt in i hjärtat. Och som den nålkonstnär han är (debutalbumet utgivet som Mika Tahvanainen heter rätt och slätt En nålkonstnärs visor) blir det självklart såväl tjyvballader som sjömansvisor. En om att stjäla en pava vin rikligt fylld med tanniner och en sjömansvals om en fimp som kryssar i ett glas Pinot Noir. En stark inledning på festivalens sista dag.

Sedan är det dags för festivalens absoluta huvudakt (åtminstone i mina ögon). Sveriges svar på The Bands The Last Waltz och Bob Dylans Rolling Thunder Revue. Tjugotalets motsvarighet till Branschen, Spritbaletten och Bland skurkar, turkar och vanligt folk (eller möjligtvis Eldkvarns Cirkus Broadway). Den moderna visans absoluta superband.

Under namnet Fest Totale samlas Johan Johansson (KSMB, KSM3, Strindbergs, John Lenin samt studiomusiker och producent på typ allt), Lars Demian (Demian D), Ellinor Brolin, Dan Viktor (Hydrogenium, Idiotteatern, mfl) och Jenny Almsenius. Uppbackade av David Tallroth (Lars Demian, Ika Nord) på elgitarr, Love Tholin (Jack Vreeswijk) på akustisk gitarr, trummisen Ola Bothzén (Apopocalyps, Miriam Aïda, Mynta, mm), Rickard Donatello (KajHolst, Roger Karlsson, Iodine Jupiter, Lolita Pop) på tunga växelbasar och melodiska basgångar samt Kettil Medelius (Kretsen, Kjell Höglund, mm). Och så fyller allihopa i med en mängd olika gitarrer och slagverk. Körer. Munspelsdueller mellan Jenny och Dan. Demian plockar fram en banjo. Och som om inte det vore nog skulle Jack Vreeswijk också varit med ifall han inte behövt ligga hemma sjuk i cancer.

Istället blir det en andningspaus i all adrenalinstinn glädjeyra när David Tallroth gör Noices ”En kväll i tunnelbanan” till en mystisk kabarévals. Förutom Ellinors Kjell Höglund-tolkningar gör Jenny en Povel Ramel/Grynet Molvig-tolkning och Johan en ”cover på Lars Winnerbäck när han spelar en cover på Johan Johansson”. På onsdagens förfest hade nämligen Winnerbäck överraskat med att dyka upp helt oannonserat för att riva av den gamla KSMB-dängan ”Polsk zchlager”. Jag missade tyvärr det. Men jag missade i alla fall inte Lars Demians tunga balkangung, Jenny Almsenius jazziga bluesvisor, Johan Johanssons vrålrock, Ellinors personliga Kjell Höglund-tolkningar och Dan Viktors övertända Dan Andersson-tolkningar. Låtar om kåken, knark, Picasso-målningar och drängfulla kungligheter. Fest Totale! Total fest! Jag går in i den ändlösa glädjen ikväll. Jävlar vad skönt det känns!

Allra högst tryck blev det nog under Dan Viktors egenskrivna ”Glad” eller i ordinarie sets avslutande tolkning av Dan Anderssons ”Per Ols Per Erik”. En svartsynt självmordsballad med glättig dansbandsmelodi, intensivt ”You can’t hurry love”-komp, munspelsduell och en publik som sjöng allsång så det ekade över hela Gamlebyviken. En allsång som om möjligt tog i ännu mer från tårna till extranumret ”Holger är kvar” när musikerkollektivet utökades ytterligare med både Love Antell (Florence Valentin) och Carolina Miskovsky och en allsångsrefräng som fortsatte långt efter att bandet gått av scen. Fest Totale! En akt som i mina ögon borde varit festivalens absoluta finalnummer. Och tänk så fint det hade varit ifall de avslutat hela festivalen med Johans tonsättning av Kjell Höglunds ”Festen är slut” (inspelad av Ellinor).

För här var festen verkligen slut. I alla fall om man med fest menar hålligång, röj och glädjeyra. Resten var kanske mer av en efterfest, en väldigt mysig sådan.

Jag skäms lite för hur lite koll jag egentligen hade på Loreen innan den här festivalen. Jag visste att hon hade varit med i Idol och självklart att hon vunnit Eurovision Song Contest men jag ställde mig rätt frågande till vad hon hade på en visfestival att göra. Min närmsta relation till hennes musik var väl att jag tänkt på att någon lokalrevy i Malmö borde göra om ”Euphoria” till att handla om köpcentret Emporia med refrängens avslutande ”We’re going up, up, up, u-up” ändrat till ett ”Så kom och köp, köp, köp, kö-öp”. Mer än så var det inte. Jag hade helt enkelt rätt låga förväntningar innan hon drog igång. Och fy skråen vad jag gillar att få mina fördomar krossade!

Så fort Loreen sätter sig på scen tillsammans med klaviaturisten Rebecka Isberg (Hanna Ferm, Tusse, Arash) infinner sig ett totalt lugn i hela min kropp. Intimt och avskalat trots den elektroniska ljudbilden. Tunga synthbasar, svävande synthmattor och porlande synthslingor och sång som leker med klanger och effekter men som samtidigt också grundar sig i att förmedla en text. Och en stämning. Och jag hamnar i någon form av stillsam trans. Nästan i ett andligt tillstånd. Mycket tack vare Loreens innerliga och okonstlade scenpersonlighet. Den stora slottsruinen blir till ett förtroligt samtal över ett soffbord. Som att vi bara sitter och andas med varandra.

Den femtiosjunde upplagan av Visfestivalen i Västervik avslutas av Tomas Andersson Wij. Och det märks att han är en musikjournalist och nörd av rang, inte bara att han refererar till ”Tusen dagar härifrån” av Perssons Pack och Jakob Hellman i ”Hälsingland” och till Ulf Lundells ”Du kan inte lämna en plats” i ”Jag har simmat långt ut från land”. Han inleder dessutom hela spelningen med en romantisk tolkning av det bortglömda sistaspåret ”Diamanter” på den sistnämndes akustiska album 12 sånger.

Jag har sett Tomas ett antal gånger, oftast helt ensam med en akustisk gitarr och en helt annan energi än vad som får plats på hans skivor. Den här gången är han förstärkt av Andreas Hedén (Lars Anders Johansson) på romantiska pianon och svävande synthar och Nils Berg (Håkan Hellström, Peter LeMarc, Iris Viljanen, Annika Norlin) oftast på en ren och mjuk tenorsax och lite här och där på både klarinett, fiol och tvärflöjt. Tillsammans skapar de ett drömskt och böljande ljudlandskap som kanske saknar den energi som kännetecknar hans solospelningar men som klär de nyanserade berättelserna väldigt väl. Kanske allra mest i den lika personliga som privata ”So long” om att hantera sorgen efter nära släktingars dödsfall. Inget öga torrt. Och någonstans i slutet av låten lyckas han hitta den kanaliserade energi jag tidigare saknat och likaså i den efterföljande ”Hälsingland”. Och i extranumret ”Blues för Sverige” är energin fullständig. Tomas motsvarighet till Ted Ströms ”Vintersaga” med en rad ögonblicksbilder från lite här och där som tillsammans lyckas beskriva hela den svenska folksjälen.

Han berättar om när han var ny i branschen skämdes för att associeras med begreppet visa. Det kändes mossigt. Och han berättar om när han spelade på Visfestivalen i Västervik första gången 2000 och en moderiktig journalist hade rest dit för att göra ett reportage om visans förmodade död. Men någonting hände. Journalisten mötte Tomas blick, historia skrevs och i publiken sitter deras trettonårige gemensamme son. Visan är långt ifrån död.

Visan kommer aldrig vara död. Det kommer alltid finnas ett behov av att berätta saker till musik. Vilken musikalisk dräkt man råkar klä det i för tillfället är rätt irrelevant. Och efter femtiosju år i rad är även Visfestivalen i Västervik ganska vital. Om än kanske inte fullt lika storslagen som på den tiden när festivalen höll på i en hel vecka med kanske dubbelt så många akter om dagen. Om än kanske inte lika personlig som när det fanns plats för fler akter som inte tvunget var riktigt fullt lika etablerade.

Men visan kommer aldrig vara död. Textbaserad musik kommer aldrig bli irrelevant. Det är tankar som snurrar runt i min skalle samtidigt som samtliga artister, volontärer och annan personal fyller scenen i ett enda gemensamt fredstörstande ”I natt jag drömde”. En snart sextio år gammal dänga (Ed McCurdys original är ännu äldre) som tyvärr sällan känts så nära och påtaglig som i dagsläget med Ukraina och Putin och Nato inpå knuten.