Carolina Miskovsky och Daniel Pettersson – Foto: Rick Titrö
På vägen mot Stegeholms Slottsruin för den andra dagen på Visfestivalen i Västervik börjar de mörka molnen torna upp sig medan vinden frisknar till. Jag förbannar mitt slarv och min glömska och att min jacka hänger kvarglömd i kapprummet hos kompisen jag slaggar hos. Hur ska det här gå?
Väl inne i ruinen är det första som möter mig en folkmelodi på en ensam nyckelharpa. Det är Daniel Pettersson, riksspelemannen från Boliden, som spelar med en sådan sensitivitet och värme att de mörka molnen drar förbi. Efter någon minut kommer Carolina Miskovsky (The Honung Konung Band) in på scen och tillsammans framför de en brokig skara låtar. Somliga på svenska, andra på engelska. Några egenskrivna och en del tolkningar av andras. Bob Dylans”Girl from the North Country” som bokstavligen skulle kunnat vara skriven för en tjej från Norrmjöle. Peter R Ericssons ”Sommarkort (En stund på jorden)” (utgiven av Cornelis Vreeswijk) tillägnas Jack Vreeswijk som egentligen skulle spela dagen efter i superbandet Fest Totale men som ligger hemma och kämpar mot cancern. Plötsligt stiger en i publiken fram och berättar att det är hennes pappas kusin som skrivit låten. Och som extranummer bjuds det på en naken allsångsversion av Kents ”Sverige”.
Det är 17 år sedan hennes enda album Silence släpptes och ordinarie set avslutas med en låt hon skrev redan i nian och handlar om Sagan om Ringen. Att Carolina nyss varit förkyld och fortfarande har problem med rösten märks men inte så att det stör. Den stora behållningen är dock Daniels varma och innerliga nyckelharpa.
Även den här andra dagen är Mark Levengood och Henrik Johnsson konferencierer. Den här gången analyserar de begreppet vänlighet och godhet. Om missriktad välvillighet och att bara vara vänlig på ytan. Om Marks moster som aldrig vågade ringa sina släktingar för att berätta att hennes man dött. Och om Marks mormor som kunde stå och prata och nicka och le i timtal och sen när personen försvunnit utbrista i ett ”Saliga äro de korkade, ty de skola flyta när floden kommer”. En vänlighet på ytan som får Marks man Jonas Gardell att kalla honom för Mumintrollet från Helvetet.
Love Antell kliver upp på scenen med en ensam elgitarr och en looppedal. Han refererar till när Bob Dylan spelade elförstärkt och Pete Seeger drog ut sladden, varpå någon i publiken (det kan ha varit jag) brister ut i ett ironiskt: ”Judas!”. Med sin sliriga tenor, yviga scenpersonlighet, lika samhällsmedvetna som personliga texter och ett mångfacetterat gitarrspel som rymmer allt från popslingor och indieskeva ballader till furiöst punkös framstår han som ett kärleksbarn mellan Billy Bragg och Håkan Hellström. Och när han väver in The Crickets-dängan ”I fought the law” (inspelad av bland annat Bobby Fuller Show och The Clash) i Florence Valentins ”Pokerkväll i Vårby Gård” kan jag inte låta bli att tänka på Billy Braggs ”To have and to have not”.
I övrigt blandar han friskt både sololåtar och gamla Florence Valentin-örhängen. Första singeln ”Allt dom bygger upp ska vi meja ner” blir mer lågmäld och ”Upp på sociala, ner på systemet” får ett ”Twist & Shout”-outro. Och däremellan håller Love långa intressanta berättelser om allt mellan himmel och jord. Om de två olika valutorna på Kuba och deras substitut för internet på svarta marknaden, El Paquete. Om Peter Wahlbeck, näthat och antivaxxdemonstrationer ihop med Nordiska Motståndsrörelsen. Om det nyss begångna mordet i Almedalen begånget av en NMR-anhängare. Om David Attenborough och hans självbiografi Ett liv på vår planet, om den dystopi världen väntas ha blivit om 60 år och om att vi faktiskt kan förhindra det. Om socialdemokrater och Säpo och Nato. Och för att knyta an till visfestivalens traditioner tolkas ”Balladen om Joe Hill” i Rune Lindströms översättning (den som även Fred Åkerström spelade in) med ett mellanspel som för tankarna till Perssons Packs tolkning.
Efter att Henrik och Mark bytt kostymer med varandra och Mark kommit med visdomsordet ”Klaga inte över mörkret, dra istället huvudet ur röven” är det dags för Pernilla Andersson att ta över scenen. Till vardags brukar hon kallas för Nisse men gitarristen Fredrik Rönnqvist (han som har en crush på Nina Persson i ”Johnny Cash och Nina P”) har börjat kalla henne för ”Lill-Lundell”. Kanske inte så mycket för att hon både sjunger om Haväng (”Koltrast vid Haväng”) och tolkar ”Lit de Parade” på senaste albumet Samma dag som Elvis, utan snarare för hur hon lägger upp föreställningen som en enda terapisession. Låtar som hon både gift och skilt sig till men framför allt ett långt samtal om hennes föräldrar. Om mamman som var ”Ystad badflicka 1957”, som aldrig kunde hålla ordning på olika begrepp och brukade beställa in en hel bag-in-box när hon bara ville ha med sig en doggybag. Men framförallt om hennes pappa Kent som hon beskriver som en blandning mellan Rat Pack, Ragnar Vanheden och Evert Taube. Som klippte gräset iklädd endast gummistövlar och som låg på dödsbädden när Pernilla var på turné men väntade med att dö tills hon var hemma igen. Och jag kände igen mig så väl i det. Om hur jag trodde att det var sista gången jag såg mormor i livet när jag gav mig ut på turné men att hon fortfarande fanns kvar när jag kom hem igen några veckor senare. Och så hälsade jag på henne vid femtiden, prick klockan sex slog hon igen ögonen.
Och det är mycket sånt konserten igenom. Personliga anekdoter och terapi både för Pernilla själv och för publiken. Och med hennes varma alt skapar hon en väldigt nära stämning. Andäktigt så man liksom verkligen kan ta på luften. Magi. Och jag kan inte annat än att fantisera över hur innerligt det verkligen hade kunnat vara om hon faktiskt sjungit lite mer som sig själv. På dialekt. Under spelningens gång sjunger hon även Alf Hambes ”Kajsas udde”, Evert Taubes ”Så länge skutan kan gå” samt några rader ur Eddie Meduzas ”Mera brännvin”.
Efter att Mark delgivit oss sin pappas visdomsord om att akta sig för engelsmän och trubadurer eftersom de har en visa om varje tillfälle men ingen man vill höra är det dags för kvällens sista akt Weeping Willows att kliva upp på scenen. Ett band som egentligen stått på visfestivalens scen flera år innan de bildades. På den tiden hette de Apache och spelade med Stefan Sundström. Bara genom att låta trummisen i punkbandet Bröderna Marx ställa sig vid mikrofonen blev det ett helt annat band. En annan ljudbild, andra sorters låtar på ett helt annat språk med en helt annan framtoning. Stora mäktiga arrangemang med en stark melankoli i bakgrunden och Magnus Carlsons ståtliga croonertenor i förgrunden. Ett helt annat band. Och trots att texterna inte är på modersmål känns det ändå väldigt naturligt att de spelar på en visfestival, inte enbart på grund av bandets historia utan mycket tack vare de välformulerade texterna. Och Magnus lika välartikulerade som sensitiva röst som gör att texterna når fram till mig så mycket mer än vad det annars brukar göra när det är på engelska.
Den här gången är bandet förstärkt till ett åttamannaband. En spanskinfluerad blåssektion med saxofonisten Per ”Ruskträsk” Johansson i spetsen. Och som en flirt med Carolina Miskovskys “Sagan om Ringen”-låt har de med sig Bo Hanssons gamla elorgel, varpå Ola Nyström (Pekåkå, Calcutta Transfers, Club Killers) kontrasterar med att berätta att den akustiska gitarr han spelar på när han inte lägger ylande Peter Ampull-doftande elgitarrslingor är hittad i ett grovsoprum av Johan Johansson. Anders Hernestam (Thåström, Dom Dummaste, Lars Winnerbäck, Johan Johansson) sitter stabilt bakom sina trummor medan Niko Röhlcke (Johan Johansson, Roger Karlsson, Carl-Johan Vallgren, Lars Winnerbäck) hoppar hejvilt mellan brusande elorglar, romantiska pianon, ringande tolvsträngade akustiska gitarrer och isande pedalsteels. Det hela resulterar i en dynamisk och mångfacetterad ljudbild som ändå känns väldigt mycket Weeping Willows. Väldigt bra rakt igenom men det som fångar mig allra mest är när de bryter av med såväl en vildsint bluesjig eller den mer akustiska ”Grow old with me”.
En väldigt vacker kväll som avslutas med att Magnus Carlson ger sin blomma till Ingela Brandt som besökt samtliga femtiosju visfestivaler genom tiderna. Varpå Ola Nyström skänker sin blomma till den unga visartisten Murre Eriksson som av förklarliga skäl inte kommit upp i lika många visfestivaler som Ingela men som åtminstone varit här varje år sen hon låg i mammas mage. Utan Ingela och Murre hade Visfestivalen i Västervik inte varit samma sak. Utan publiken som helhet överhuvudtaget. Väldigt sällan kan man finna en lika lyssnande, öppensinnad och trogen publik som här. Inte konstigt att Melissa Horn dagen förut drog det lika plumpa som geniala rimmet Västervik-bästpublik. Skriv en visa!
