I år är det tio år sedan jag flyttade till Västervik för att plugga. Staden som kanske mest är känd för sin visfestival. Landets absolut mest seglivade festival som hållit igång oavbrutet sedan 1966. Nio år före Tullakrok och fyra år före både Mantorp och Gärdet.
Festivalen där Lars Demian uppträtt under namnet Lisa Ekdahl. Festivalen där Sanna Carlstedt för första gången fick infallet att inför en fullpackad slottsruin utropa ett ”Ligg med mig!”. Festivalen där Elvis Costello spelade akustiskt redan åtta år före hans första akustiska platta King of America. I år är det således dags för femtiosjunde visfestivalen i ordningen.
Visvärdarna Henrik Johnsson och Mark Levengood med festivalgeneralen Calle Åstrand – Foto: Rick Titrö
Första dagen inleds av konferenciererna Mark Levengood och Henrik Johnsson som under kvällens gång berättar flera lustiga anekdoter om artister som inte uppträder på årets festival. Dagen till ära är det kronprinsessan Victorias födelsedag och Mark passar på att berätta om när han och hans mammas gamla skolkamrat Lill Lindfors uppträdde inför kungafamiljen. Efteråt ville knugen ge Lill en kram varpå han helt sonika möttes av en mordisk blick.
Det där med intensiva blickar är något som kvällens första artist Ola Aurell också visar prov på. Så fort Ola kliver upp på scen identifierar han en alfahanne i publiken, spänner ögonen i honom under hela låten ”Säd” och ber honom ligga med Olas fru för att föra sina übermenschgener vidare. Den sjuka humorn fortsätter setet igenom och behandlar så vitt skilda ämnen som incels, hammarbyare, svensk avundsjuka på norsk olja och saker man kan (men kanske inte bör) göra med en katt.
Men Ola är inte bara en sjuk jävel. Han löser även världens alla problem genom att fundera över hur det skulle varit ifall Adolf Hitler tillåtits satsa på sin konstnärskarriär. Och så bjuds det även på en lite mer avskalad version av Charta 77-samarbetet ”Folkhälsan”. Som extranummer blir det ståtliga ”Finlands nationalsång” där han utser Finland till världens minst bögiga land. Något som efteråt bekräftas av Mark Levengood som berättar om sin gamla biologilärare som vid 52 års ålder fortfarande bodde hemma hos sin mamma, drog igenom hela sexualkunskapen på en kvart och avslutade med ett ”Sen finns det något som heter homosexuella men såna har vi inte i Finland”.
Av eftermiddagens infernaliska ösregn märks inte ett dugg men jag kan ändå inte låta bli att tycka synd om Emil Jensen som cyklat hit. Just nu är han ute på en 400 mil lång cykelturné. Hittills har han avklarat 64 mil så kvar återstår 336 mil. Allt som en manifestation för miljön, freden och klimatet och föreställningen liknar en konferens där sånger, dikter, infotainment och rena föreläsningar avlöser varandra. Varken ett väckelsemöte eller förskräckelsemöte, kanske snarare ett förargelseväckelsemöte. Om att svampar har 23000 olika kön och ger öl, bröd och mögel. Om ängkriminalitet.
Med en mjuk tenor både sjunger och reciterar Emil med en förtrolig skånska (eller rikssvenska som Henrik Johnsson kallar det) om alltihopa på ett sätt som känns väldigt nära och skapar hopp och tröst trots de tunga ämnena om miljöförstöring och krig. Och enligt Emil finns det inte någon olycklig kärlek, det är bara alla jävlar som inte vill ha en som gör en olycklig. Varpå han kallar upp de olyckliga kärlekssångernas okrönte drottning Melissa Horn för att göra ”Radioaktivitet” som en innerlig duett. Innan han senare cyklar vidare 19 mil ner till Långasjö. Men likt Hjärups svar på Forrest Gump berättar han att han sällan behöver vara helt ensam längs vägen.
Göteborgsbaserade Sarah Klang tänker dock resa ännu längre och dagen efter spelar hon nere i nederländska Leeuwarden. Men än så länge befinner hon sig i Stegeholms Slottsruin tillsammans med ett band som med pulserande trummor, sirentjutande synthslingor, svävande synthmattor, släpiga basgångar och lika genomträngande som svävande elgitarrer skapar en typ av drömsk indiepop. Sarah sjunger på engelska och hoppar frekvent mellan en countrydoftande bröstklang och en elegant huvudklang på ett sätt som fått många kritiker att smälta som smör och som uppenbarligen för henne ända ner till Friesland. För egen del ställer jag mig mest frågande till vad hon egentligen har på en visfestival att göra. Istället för att fokusera på att förmedla en text fokuserar hon nämligen snarare på klang. Men så är det ju hennes efternamn också.
Innan kvällens sista akt blir det en längre omriggning och kvällens konferencierer passar på att berätta flera roliga anekdoter. Som den där när Mark jobbade med filmen ”Bert – Den siste oskulden” och han pratade med barnskådespelarna om hur farligt det kan vara att röka varpå en av barnskådespelarna sträckte på sig och kläckte ur sig ett ”Men efter sex kan det vara gött med en cigarett”. Det var Sara Dawn Finer. Eller den gången Peter Jöback var ny i branschen och förtvivlad över att ha kommit näst sist i Melodifestivalen varpå Loa Falkman klappade honom på axeln och tröstade honom med ett ”Du, jag kom sist. Och jag är jävligt bra!”
Kvällen avslutas av en nästan två timmar lång konsert med Melissa Horn. Sorgsna sånger om brustna hjärtan som stundtals bryts av med kaxigare bluesrock och rentutav lite gladare pop. Allt sjunget med en innerlig och varm mezzosopran som får den stora slottsruinen att nästan kännas som ett vardagsrum. Och konstigt nog blir det som allra mysigast när en säkring går och man bara sitter och umgås tills problemet är löst. När allting hörs backas Melissa upp av ett band med dubbla klaviaturer av Mikael Nilzén (Ossler, Thåström, Ulf Lundell) och Claes Björklund (Ron Sexsmith, Martha Wainwright, Orup, Lasse Lindh). Mäktiga pianoarpeggion möts av smygande pianoklink. Svävande synthmattor möts av mäktiga synthstråkar.Rickard Lidhams (Oh Laura, Linda Ström, Darin) dova basgångar och Klas Gullbrands (Christian Falk, Veronica Maggio, Oskar Linnros) smygande gitarrslingor möts av Magnus Olssons (Elin Ruth Sigvardsson, Peter Morén, David Shutrick) drivande pukrullningar och tuffande vispar.
Vi bjuds på många av tolkningarna från Så mycket bättre där Cherrie-tolkningen ”Lämna han” om att lämna ett destruktivt förhållande är en av kvällens absoluta höjdpunkter med rader som ”Livet är svårt som det är, ska vi dela det så ska det va med nån som gör det finare”. Under de nästan två timmarna pratas det förvånansvärt lite men när det gör är det väldigt innerligt och personligt. Som när hon talar direkt till de två yngre flickorna Lovis och Lova som önskar en tolkning av Daniel Adams-Rays ”Dum av dig” enbart uppbackad av Mikael Nilzéns piano. Eller när hon pratar direkt till Ingela Brandt, kvinnan som inte missat en enda visfestival sedan starten 1966. Om hur hon redan för tjugo år sedan debuterade som sextonåring som gästartist till mamma Maritza Horn och fick lära känna Ingelas bonusdotter som senare blev en av hennes absolut närmsta vänner och som är huvudpersonen i ”Jag vet”. En låt Melissa framför utan band på en ensam elgitarr.
Allt som allt en trevlig start på årets visfestival. Däremot kan jag tycka att det är lite konstigt att olika artister får olika mycket scentid. Ola Aurell spelar i en halvtimme, Melissa Horn i nästan två timmar. Jag som alltid har upplevt att visscenen är uppbyggd på en väldigt platt struktur, fri från särskilt mycket hierarkier. Där det inte är någon större skillnad på folk och folk, oavsett artister, arrangörer eller publik. Och det är lite synd om det luckras upp och det görs skillnad på artister och artister, enbart beroende på försäljningssiffror och att de ligger på stora bokningsbolag. Då kanske det är mer motiverat att fylla ut speltiden med ytterligare artister. Men trevligt var det och nu väntar ytterligare en dag med Weeping Willows (fd Apache), Pernilla Andersson, Love Antell (Florence Valentin) och Carolina Miskovsky & Daniel Pettersson.
