Att se en konsert med Tomas Andersson Wij är som att sjunka ner i ett varmt och skönt skumbad med tända doftljus och ett trevligt glas chablis. Mycket avslappnande och välgörande för själen. Sångarens besök i Slagthusets stearinljusupplysta restaurang en höstkväll i Malmö är inget undantag.
Konserten skulle egentligen ha ägt rum i den större teaterlokalen, men på grund av för få sålda biljetter flyttades den till restaurangen för en intimare känsla. Självklart en besvikelse för konsertarrangörerna men som besökare kan jag inte klaga. Mysfaktorn är hög och vinglasen välfyllda.
Tidigare i år släppte TAW albumet Åskan i hjärtat, det fjortonde (!) i ordningen, och konserten inleds passande nog med åskmuller och ljudet av regn innan han kliver ut på scenen och öppnar med titelspåret. I mitt tycke är detta ett av de bästa svenska album som getts ut i år och om jag räknar rätt bjuds vi på sex av de åtta spåren från albumet.
TAW har sagt att det var känslomässigt tufft att skriva de här låtarna. De tillkom under de mörka pandemiåren, en tid då både hans pappa och hans bästa vän gick bort och han själv kände sig ensam och isolerad. Teman som sjukdom, åldrande, död, saknad och sorg är därmed framträdande men det dyker även upp hoppfulla ljusglimtar och påminnelser om att fira det liv som blev.
Låten som är skriven till och om bästa vännen, ”Boken om Jean”, är albumets och även konsertens höjdpunkt. Ett nästan tolv minuter långt rockepos där TAW berättar om Jeans liv och vilda leverne och det tomrum som han lämnade efter sig. Varje textrad skär i hjärtat och upphovsmannen själv blir så tagen att han kommer av sig mitt i låten och får hämta sig en stund. Själv håller jag andan i tolv minuter, tårögd och berörd.
Det bjuds även på äldre låtar, personligen blir jag gladast över ”Tommy och hans mamma”, ”Hälsingland” och ”Landet vi föddes i”, men alla i salongen verkar ha sina favoriter. Fyrmannabandet gör ett utmärkt jobb med att backa upp Andersson Wijs gitarrspel och rör sig sömlöst mellan svårmodig pop och jazzigt gung.
Svårmodet och dödstematiken till trots, för mig känns konserten som ett välbehövligt själabad, ett innerligt och intensivt spa för själen. Jag lämnar Slagthuset upplyft och uppfylld.
