I samband med femårsjubileet (egentligen lite mer men vi vet ju alla vad som hände däremellan) har Subkultfestivalen onekligen uppgraderat till version 2.0. Sommarens upplaga av ”Arvikafestivalens arvtagare” bjuder inte bara på sin starkaste (mest påkostade) line-up hittills. Festivalen har dessutom fått en extra tredje dag och bytt hemadress från Trollhättan till grannkommunen Vänersborg.
Den nya festivalplatsen, Dalaborgsparken i Vänersborg, är på alla sätt ett lyft från (tidigare något överdimensionerade) folkparken i Trollhättan, där Subkultfestivalen huserade under sina fyra första år. Platsen är vackert benägen i utkanten av staden, på andra sidan Dalbobron, omgiven av och inbäddad i grönska. Festivalområdet är intimt, det är nära till campingen och den natursköna omgivningen bidrar än mer till den speciella stämningen. Som ett subkulturellt Utopia i miniformat. En vacker, inkluderande plats där synthare och punkare moshar tillsammans.
Sedan starten har Subkultfestivalen (likt ledstjärnan Arvikafestivalen) haft ena benet fast placerat i synthscenen medan det ena växlat mellan goth, postpunk och något annat. Vad ”något annat” innebär har varierat genom åren men efter experiment med bitpop, indie och diverse metal-hybrider i tidigare line-ups, har detta något nu landat i svensk punk. Resultatet är en laguppställning som, utöver ett mycket starkt alternativt elektroniskt utbud, också rymmer såväl nykomlingar som gamla storheter från den inhemska punkscenen.
Festivalområdet har en stor utomhusscen, Aura, placerad vid entrén och en mindre inomhusscen, Stella, i en gammal dansbanerotunda inne på området. Där inleds första festivaldagen med det närmsta vi kommer en lokal akt i sammanhanget.
Synthduon Dpoint, från Trollhättan, gör en melodiös form av electro-industrial med mycket stark sång från (gamle hårdrockaren) Peter Andersson. De avslutar sitt set med en cover på Fad Gadgets ”Coitus Interruptus” som beskrivs som en låt som passar Subkultfestivalen särskilt väl då den handlar om att få vara och älska vem man vill. Jag gissar på att uppföljande Hammare inte var födda när Dpoint startade i mitten av 80-talet men är mycket nyfiken på att följa vilka vägar deras industrial-inspirerade quirkiness tar in i framtiden.
Det står företrädelsevis svenska akter på första festivaldagens schema. Med undantag för kvällens headliner: Turkiska She Past Away hör bland de viktigaste namnen i dagens darkwavescen. Duon spelade på Subkultfestivalen senast 2017 och har vuxit en del som liveakt sedan dess.
Med Volkan Caners dova stämma och melankoliska gitarrslingor, står de för en snygg och stämningsfull spelning i rotundan. Tidiga The Cure (som de lät 1980 – 1982) och Sisters of Mercy har förblivit lika starka referenser men jag har aldrig tidigare sett dem spela med så mycket scennärvaro eller publikkontakt som under torsdagskvällen.
Ytterligare en samtida internationell darkwave-storhet har hittat till Vänersborg. Och frågan är om inte Lebanon Hanover varit minst lika viktiga, som nämnda turkiska duo, för den nya scenens framväxt. De spelar under lördagskvällen på stora scenen Aura, där duons manlige hälft William Maybelline får fullt utrymme för sina utlevande Ian Curtis-spastiska danser.
Lebanon Hanover har en jämförelsevis kargare och råare stil och tycks besitta mer ”weltschmerz” än de flesta. Från öppningen med melankoliska ”Alien” till avslutande dödsmässan ”Come Kali Come” är det precis lika dystert som vackert och outgrundligt fascinerande att följa.
Vi finner större musikalisk variation bland deras svenska motsvarigheter. Från theremin-spelande aux animaux skräckinspirerade ”hauntwave” till Then Comes Silences klädsamt stökiga rockorienterade postpunk-sound. De senare kommer än mer till sin rätt på den mindre dansbanescenen medan Abu Neins elektroniskt drivna ljudmattor tillåts växa ytterligare när de spelar på den stora utomhusscenen under fredagskvällen.
De är tre i flera avseenden väldigt olika akter men som alla hör bland årets mest självklara bokningar. Lika självklara som Tess de la Cours darkwaveprojekt Memoria, unga Imperiet-erinrande postpunkakten Prekariatet eller trad-goterna Canis Lupus.
Kanske var det inte lika självklart då, när Subkultfestivalen dök upp som svartklädd nykomling för (lite mer än) fem år sedan, att festivalen även skulle komma att husera merparten av landets trallpunkelit. Åldermännen i Charta 77 och, de mer folkliga, Mimikry levererar som väntat och får sällskap av yngre, melodiösa punkakter som Allvaret och Vånna Inget.
En extra eloge till trallpunkarna Kardborrebandet som (med relativt kort varsel) hoppat in som ersättare för klassiska Göteborgsbandet Attentat. Trots tidig kväll och gles uppslutning spelar de, med sångerskan Nanna i spetsen, med en snudd på orimlig energinivå. Dessutom ser de ut att ha väldigt roligt på scenen.
Men att bygga broar mellan olika subkulturer har varit en del av festivalens vision sedan starten. Och det finns något väldigt vackert i att se det glada punkgänget som precis har moshat till Lastkaj 14 göra detsamma när svenska old school-EBM-akten Sturm Café följer upp på den mindre Stella-scenen efteråt.
Minst lika genretrogen som historieintresserade Sturm Cafés ”sojakött-och-potatis-EBM” är tyska Orange Sectors, något mer producerade och dansanta, variant. Relativa nykomlingarna Tukt för stilen i en mer aggressiv riktning medan veteranerna Cryo (med Progress Productions-bossen Torny Gottberg i sättningen) bemästrar sin egen suggestiva uttolkning.
Det EBM-inslag som lämnar störst intryck på mig under festivalen kommer dock från ett annat, kanske lite oväntat, håll. Stockholmska Emmon är tillbaka efter några års uppehåll från musiken och tycks, precis som Subkultfestivalen, ha uppgraderat till version 2.0. Jag hörde först talas om henne när hon spelade med indiepoppiga Paris i början av millenniet och lite senare när slog hon igenom med sitt soloprojekt under electroclash-vågen.
Den Emmon vi möter under lördagskvällen på Stella är dock (mestadels) något helt annat. Det nya materialet fyller den gamla dansbanerotundan med blytunga programmerade basgångar och hårda dansanta beats. ”EBM-ifieringen” är ett mycket lyckat drag och får igång ett bra drag i rotundan. Men vi får även electroclash-klassiker som ”Lips on Fire” och är flera som kämpar med att hålla tillbaka tårarna när hon tolkar Depeche Modes ”The Sun and the Rainfall”, som tillägnas framlidne Andy Fletcher. Efter den här festivalhöjdpunkten ser jag än mer fram emot hennes kommande fullängdare Recon.
Både fredagen och lördagen inleds tidigt, runt lunchtid, på Stella-scenen. Le Volt får en oförtjänt liten publik som följd av tidig speltid. Efter spelningen vill jag bara höra mer från forne Alice in Videoland-sångerskan Toril Lindqvists nya projekt som fortsätter i samma stil.
Desto fler hittar till galne ”synthpoptrubaduren” Stephen Paul Taylor som gör sin första Sverigespelning. Och under Kårps snygga, suggestiva electropop-seans börjar det fyllas på bra i rotundan.
Att även placera några av de större affischnamnen på den mindre scenen visar sig vara ett lyckat drag. Svenska (Ghost-anknyta) electropop-storheterna Priest spelade på Subkultfestivalen förra gången 2017. Sedan dess har de hunnit byta frontfigur (nya, något mer extroverta sångaren Linton Rubino bär dock samma mask och går under aliaset Mercury precis som sin föregångare). Spelningen under torsdagskvällen hör bland det mest svettiga och klädsamt dekadenta som tagit plats i en folkparksrotunda i Västra Götaland.
Även de teatrala industri-symf-goterna Das Ich får ett lyft av den intima inramningen på inomhusscenen. Duon räknades i början av 90-talet till den mycket smala (och mycket tyska) rörelsen Neue Deutsche Todeskunst men tog sedan en mer electro-industriell, dansant inriktning. Nu har det hunnit gå ett och ett halvt decennium sedan Das Ich senast släppte ny musik men ett nytt album lär vara på väg. Den nya låt därifrån som de spelar på Subkultfestivalen står sig utmärkt jämte gamla klassiker som ”Kain und Abel” och ”Das dunkle Land”.
Apotygma Berzerk, fredagens headliner på stora utomhusscenen startade som ganska konventionell EBM/electro-industrial men började tidigt experimentera med andra stilar. Mot slutet av 90-talet var de (tillsammans med VNV Nation) en av galjonsfigurerna för den storslagna, klubborienterade subgenren futurepop. Lite senare gjorde de en helomvändning mot ett mer arena-anpassat rocksound (som faktiskt inte ligger så långt från vad Placebo förädlat under karriären) innan återgången till rötterna på Exit Popularity Contest.
Spelningen på stora utomhusscenen sammanfattar hela karriären med (nästan) alla tvära kast. Det är deras första spelning sedan 2019 och det märks att både band och publik har längtat efter det här. Energinivån är hög och den norska akten besitter stark scennärvaro. Det hade blivit ännu bättre om de tonat ner livegitarristen vars riff tenderar att dränka de snygga syntharrangemangen i klassiker som ”Non-Stop Violence” och ”Starsign”. Men när grundaren Stephan Groths bror och kollega Jonas får sjunga ”Nearer” helt ensam på scenen, endast uppbackad av sin egen synth, är det rörande vackert.
Det ser, på förhand, kanske inte riktigt lika lovande ut för lördagens avslutande headliner Grendel. JD Tucker, mannen bakom det nederländska projektet, har, på grund av rådande problem med att resa internationellt, tvingats lämna (nästan) hela kompbandet vid flygplatsen. Som om det inte vore nog har han blivit av med sitt bagage och tappat bort all merch på resan.
Men på något vis lyckas han vända situationen. Det han levererar på Aura-scenen under lördagsnatten, med endast backtracks och en (väldigt cool) sidekick på keyboards och keytar, kan inte beskrivas som annat än en fullständig knockout.
Grendel var en av föregångsgestalterna inom den tunga, dansanta subgenren aggrotech men har gått mot ett ”mognare”, mer nyanserat och rockorienterat sound på senare album. På grund av (eller tack vare) den nedbantade sättningen har de snabbt tvingats ändra i setlist och kör ett old school-set.
Den aggrotech-typiska disten på sången är bortplockad men i övrigt är det tunga beats och catchiga synthslingor som känns igen från subgenredefinierande verk som Harsh Generation och Timewave Zero. Och framför allt är det en JD Tucker som fullkomligt dominerar på scenen. Som har vänt ett annalkande haveri till ett klimax på årets Subkultfestival. Festivalen som, efter två inställda pandemisommar, kom tillbaka i större och starkare skepnad.
Dagen efter får jag dessutom veta (genom sociala medier) att de har fått tillbaka sitt borttappade bagage.
