På en gammal nedlagd tågstation i en liten håla på under tusen invånare i mitten av Skåne finner man en liten kulturoas gömd i en liten dunge. Det gamla stationshuset i Röstånga har gjorts om till restaurang och med jämna mellanrum arrangeras det konserter på bakgården av Kulturföreningen Akustik, under ledning av Conny Andersson (Babian, Haket, SvartePan, mm).
Jag har funderat på att dra dit många gånger men det har alltid fallit på att sista bussen hem går redan vid halv nio. Och då pratar vi ändå om en gammal central järnvägsknut. Men när Lilla Krogen Band och Efia Abu & Drömbandet besökte Stationen i Röstånga tog jag äntligen mitt förnuft till fånga.
Först ut på scen är Efia Abu. En artist jag sett några gånger på senare tid, men alltid med olika konstellationer. Såväl i akustiska sättningar som mer elektroniska. Den här gången ackompanjeras hon av Drömbandet och tillsammans skapar de en drömskt tillbakalutad reggae med tydliga jazz- och fusioninfluenser. Ibland med lättpsykedeliska inslag och mitt i alltihopa slinker det till och med in en jazzvals utan att det på något vis upplevs som ett stilbrott.
Med sin varma nordskånska mezzosopran pendlar Efia mellan såväl ordlösa toner som drömmande men nära texter. Ibland kan texterna kanske angränsa till pekoral men oftast är de mest bara mysiga. Som den om att lyckan är en flyktig fågel så länge man jagar den. Lika bra att slå sig ner i någon av sofforna på bakgården och bara slappna av.
Scenen delas med Lilla Krogen Band från Borås vars självbetitlade debutalbum är det album jag sätter absolut högst av alla som släpptes 2020. Till vardags spelar hälften av bandet lite mer aggressiv oi i Gatans Lag. I Lilla Krogen Band handlar det snarare om en eklektisk och varierad form av Springsteenpunk med rännstensromantiska och diskbänksrealistiska texter förlagda på de lokala pizzeriorna och kinahaken i Borås. Om att leva lyxliv på existensminimum. Om att hoppa ifrån Stora Bro. Om det tuffa livet i Borås. Men det handlar också om att inte vilja dö i rännstenen. Om att åtminstone leva till 65. Om att ha drömmar och ambitioner. Såväl i livet som rent konstnärliga, som när de tolkar Fred Eaglesmith i den souligt tårdrypande trashanksballaden ”Cigarettmaskin” och hyllar hela beatnikrörelsen med Sture Dahlström-hommagen ”Änglar blåser hårt”.
Alltihopa till romantiska melodier och refränger som formligen klistrar sig på skallen. Som exempelvis ”Pizzeria Galaxy” om en stökig spelning på den lokala pizzerian vars refräng snurrade i min skalle bokstavligen oavbrutet i ett år efter att jag hört den första gången.
Den här gången saknar jag både saxofoner och klaviaturer men istället får körerna större spelrum. Varma stämmor av basisten Richard Hellström (Gatans Lag), slagverkaren och munspelaren Joel Andersson (Sundown Train) och kanske framförallt refrängsångerskan Emily Petrone (Play & Rewind) som nästan kan texterna bättre än sångaren Jonas Mortensen (Gatans Lag, Den Sista Resan, Heldback) själv. Och någonstans hörde jag någon flirta med Torsson genom att kalla gitarristen Bosse Pettersson (Beggars Moon, Nepal Death) för ”den tredje bästa gitarristen från Borås”.
Det är helt enkelt en fin kväll och hade det inte varit för bussarnas urusla tidtabeller hade jag varit en frekvent besökare på Stationen i Röstånga. I övrigt är det väl i stort sett bara ljudet jag har att anmärka på. Och jag förstår egentligen inte vad det var som hände. Ljudteknikern Johan Johansson (till vardags trummis i Skurklandet) har tidigare gjort några av de absolut bästa liveljud jag någonsin upplevt, så det kan ju inte ha med det att göra. Men oavsett den grötiga ljudbilden gick texterna ändå fram väl och när det gäller Efia Abu och Lilla Krogen Band är det nästan mer än halva grejen.
