Damien Rice – My Favourite Faded Fantasy

När en karriär definieras så starkt av två röster och ett förhållande kan allt vara tiptop när det går bra. Då kan man förena nytta med nöje. Men när det blir jobbigt i förhållandet så går det också verkligen utför utan varken livrem eller fallskärm.

Vi har kunnat följa Damien Rices uppgång med debutalbumet O där många av låtarna inte bara blivit ett minne för öronen, utan även fått ett visuellt ansikte genom de otaliga filmer och tv-serier som låtarna medverkat i. Någonstans mitt i arbetet kring uppföljaren 9 började det rassla i maskineriet och spänning uppstod som gjorde det ohållbart för det framgångsrika paret att fortsätta som musikaliska partners.

2007 spelade Damien Rice på ett utsålt Cirkus och förseningen den kvällen fick sin logiska förklaring dagen efter då det meddelades att Lisa Hannigan – den viktiga rösten och ingrediensen till vad som gjorde att Damien Rices material stack ut från mängden bland alla andra singer-songwriters, hade lämnat bandet. Det här var startskottet till Damien Rices väg bort från rampljuset. För trots att han gjorde sporadiska framträdanden hemma på Irland, och ibland även utanför landets gränser, så var det aldrig ens snack om en ny skiva eller hur livet efter samarbetet skulle kunna se ut.

Så här åtta år efter den förra skivan är det en nygammal Damien Rice som vi får bekanta oss med. En person som försöker att bearbeta alla misstag som gjorts på det privata planet och återfinna sig som soloartist, vilket är konstigt då det trots allt alltid bara har varit hans namn på skivor och konsertaffischer.

Damien Rice har alltid varit en man med en röst som kan få varje ord att kännas som tusen knivar som går igenom hjärtat, men här får vi höra hur varenda en av de där knivarna skär genom hans kropp och själ om och om igen. Något som varje person som älskat och förlorat kan identifiera sig med. Det är en ensam människas desperata vädjan och rop på hjälp. Han har försökt att glömma, men tankarna kommer ständigt tillbaka och hemsöker hans undermedvetna. Han har försökt att hitta substitut, men inget har kunnat leva upp till den där fantasin som nu sakta men säkert börjat blekna.

Releasedatum: 3/11
Skivbolag: Warner
Bästa spår: "The Box"

Trots att den saknade halvan av den dynamiska duon inte finns med på skivan så finns det en stor överhängande skugga av henne över hela albumet. Från de första raderna där han kusligt nog får sin röst att låta som henne, till halvvägs in på skivans sista spår där han tar in tonerna från ”Cold Water” från debutskivan. Det är kanske den låt som mest kännetecknar den tidigare partnerns deltagande.

Det här är resultatet av en man som blivit tvingad att göra en skiva om en levande person istället för att göra den tillsammans med henne. Det sägs att gammal kärlek aldrig rostar och efter åtta år finns det inga spår av rost. Bara spår de salta tårar som med största sannolikhet har fallit under processen i skapandet av skivans åtta spår.

7/10