De senaste två veckorna har Jens Lekman varit på en aningen udda turné genom Sverige (och två spelningar i Finland). De stora städerna och välkända spelställen har medvetet undvikits. I stället har han, till exempel, spelat ”hemma hos Frida och Martin i Smedjebacken”, på ”Dansbanan Sanna på Revsudden” och i ”Folkets Hus i Svanö”.
Det låter nästan som en bok eller film i stil med Vem älskar Yngve Frej? Bilder av ett bortglömt Sverige. Och man kan kanske föranledas att tro att Jens Lekman gör detta som ett sökt konstprojekt – att han ska framstå som lite speciell. Denna eventuella misstanke kan man överge så fort han går upp på scenen och visar hur mycket han njuter av att besöka och framträda i dessa miljöer långt från stora festivaler, arenor och etablerade rockklubbar.
Igår hade jag förmånen att befinna mig på stationshuset i Röstånga (900 invånare) i nordvästra Skåne. Här finns inte längre någon järnväg och stationshuset fungerar numera som aktivitetshus för den ideella kulturföreningen Akustik. Ibland anordnas jazzkvällar, ibland spelningar med lokala band och här finns också en liten pub. Sådana här ställen finns på många håll i landet och drivs nästan undantagslöst av eldsjälar som brinner för kultur och sin hembygd och som är jättenöjda om deras arrangemang ger ett nollresultat.
Denna kväll spelade Jens Lekman i stationshuset. Biljetterna, 100 st, släpptes klockan 9 en morgon i april. Klockan 9.01 var de slut. Eventet på Facebook har svämmat över av förfrågningar om överblivna biljetter. I Malmö hade en spelning med Jens Lekman varit ”kul”, men i Röstånga är det årets händelse. Lyckan hos arrangörerna, stämningen i lokalen och som tidigare nämnts hur otroligt stort det verkade vara för Jens att komma hit gör att känslan smittar av sig även på oss som går på konserter varje vecka i Malmö och Köpenhamn. Det kändes helt enkelt oerhört stort att få uppleva det som hände i Röstånga igår.
Själva spelningen då? Jo, den var tämligen fantastisk. Jens åker inte runt på dessa småställen för att testa nytt material eller utmana sin publik. Den dryga timmen är en hitparad som ingen kan ha någon invändning mot. Större delen av konserten sker enbart med hjälp av en akustisk gitarr men i mitten får några låtar hjälp av samplade handklapp från publiken och förinspelade stråkar och trummor. När det är hemmafest, för det är så det känns, ska det vara så enkelt som möjligt och ingen gör det så bra som Jens Lekman, som under hela föreställningen känns som världens bästa kompis.
Direkt efter spelningen känner jag för att säga att Jens Lekman är unik inom svensk musik för att han lyckas planera och genomföra ett sådant här underbart projekt, men i själva verket tror jag det är väldigt många som skulle kunna göra det. Låt oss hoppas att Jens Lekmans lilla turné visar sig stilbildande och får många andra artister att våga upptäcka Sverige. På riktigt.
Bild ur arkivet!
