Lollapalooza Stockholm dundrar vidare och den andra festivaldagen bjöd på teatrala gester, ett bortblåst konfettiregn och en hjärtevinnande headliner. Här är John Riggebos rapport.
Konfettin från Imagine Dragons uppvisning ligger kvar på marken när Göteborgsrapparen A36 kickar igång festivalens andra dag. Han öppnar med sin stora hit ”Samma gamla vanliga” och ger sig ivrigt ut på scenens långa tunga. 2000 mobiltelefoner i luften, en snubbe på scen som filmar med mobilkamera, och på storbildsskärmen animationer som påminner om mobiltelefonens förinställda bakgrunder.
Geivar Hasado Shlaimon är iförd stora solbrillor och en fiskehatt. Det står snabbt klart att spelningen inte handlar om skapa en nära kontakt mellan artist och publik – den handlar om att fira. Precis som Håkan Hellströms konserter sedan 2010 varit någon typ av hyllningsshower till den egna karriären, är spelningen på Lollapaloozas största scen ett firande av hur långt A36 kommit. Det är fullt av gäster och trots den tidiga speltiden är publiken både stor och taggad.
A36 avslutar med ”Samma gamla vanliga”. Jepp, den håller för en repris. Däremot ropas han in för ett extranummer och kör ”Motorola”, även den en andra gång. Synd. Men det var ju tydligt från start att det mest rörde sig om ett firande.
Mitski skrider in på scen som en modfälld lucia. Hon är en fröjd att skåda live. Melodierna går sin egen väg och rörelsemönstret är unikt – ömsom robot, ömsom balett, detta är popvärldens allvarligaste tramsfia. Jämfört med vårens spelning på Fållan har hon dragit ner på låtar från nya Laurel Hell, och levererar istället en greatest hits. 25 minuter in kommer det enda mellansnacket.
-My name is Mitski, spelled M-I-T-S-K-I if you wanna google me. What’s your name? Are you all sufficiently hot?
Publiken jublar och bandet drar igång rökaren ”Townie”. Mitskis teatrala framtoning och drabbande låtar om kärlekens skuggsidor visar sig fungera utmärkt även i dagsljus inför en bakfull Lolla-crowd.
18.00. Bland alla kontrollerade och delvis förinspelade framträdanden står Miynt för något opolerat. En hotfull antydan till rundgång? Tack gärna. De som tagit sig till cirkustältet får en god halvtimme av tidlös mjukrock och i mitten av publikmassan står Martin Luuk med en tre meters tom radie runt sig. Ingen vågar gå nära.
Vi måste tyvärr också prata om klass och status. Även om festivalpassen inte gått åt är alla typer av VIP-biljetter slutsålda sedan länge, inklusive platinumbiljetterna för 20 000 kronor. Med platinumbiljett får man skjuts i golfbil mellan scenerna och loungerna, och exklusiva inhängnader längst fram vid scenen. Där står i regel en lätträknad skara, ofta bara en person. Orson Welles hade varit fascinerad.
I VIP-entrén kollas inga väskor, vid huvudentrén vittnas det om punggrepp. Personalen i huvudingången meddelar i sur ton att alla fått samma direktiv. Alla väskor ska kontrolleras. I andra änden av festivalområdet låter det annorlunda – en vakt förstår knappt frågan, en annan verkar lite paff när skillnaden påtalas.
– Det har jag faktiskt inte tänkt på. Bra att du sade det!
Little Jinder gör sin enda sommarkonsert och har med sig briljanta Salta diamanter. Sydsvenskans Anna Hellsten var skeptisk till det nya soundet i sin recension – ”ge henne en plats på scen vid en akustisk konsert, och vi får se om de gamla fansen somnar”. Det är ett torftigt resonemang – det bör snarare ses som en konstnärlig plikt att hitta nya uttryckssätt, att inte låta likadant som förra gången – men i sak har hon tyvärr rätt. De nya låtarna får ett ljummet mottagande, det är de gamla hitsen som får publiken att leva upp.
Det är mycket som inte stämmer. Publiken är konstigt gles, toner hamnar snett, det är besvär med ljudet – med glappande sladdar och med bastrumman. Josefine Jinder presenterar en låt från sin första skiva, men spelar sedan nya ”Ni som vet”. Hon ursäktar sig för att hämta lite champagne, men kommer tillbaka med en Heineken. Vinden får tag i ”Super 8”-refrängens konfetti, pappersflagorna regnar inte över publiken utan försvinner bort mot lyxlägenheterna i nybyggda 79&Park. Efter låten tackar Jinder publiken, som snabbt börjar röra sig bort. Att en låt återstår var otydligt. Men låten är ”Jordens salt”, och fler än Josefine själv kämpar med tårarna åt den vackra texten om att bli förälder.
I solnedgången spelar Veronica Maggio inför ett massivt publikhav. Allsången är mäktig från första stund, och finast är balladversionen av ”Satan i gatan”. Tänk hur lätt det var att tro då, 2011, att hennes karriär peakade. Maggio blir större för varje år, och även om hon sällan överraskar tycks floden av förträffliga popsinglar aldrig sluta forsa.
I mitten av setet spelas, lite oväntat, ”I min bil” och stora bitar av publiken droppar av. Vissa återvänder till tonerna av ”Sergels torg”, andra ser resten från den intilliggande scenen där Post Malone snart tar vid.
En lång och imponerande artistgärning har gjort scenen till Veronica Maggios hem. Hon rör sig ledigt, sjunger liggandes på golvet, hon vet under hela spelningens gång att den är en succé. I ”Jag kommer” är det inte bara folkmassan vid scenen som dansar, hela festivalområdet går loss. Folk skriker, folk krockar med varandra, alla ler.
Post Malone avslutar lördagkvällen. Den nyblivne pappan kommer ut ensam på scen, glad som fan, med mick och cigg i ena näven och en röd plastmugg i andra. Balanserar muggen på huvudet, dricker upp och slänger ut den till publiken. Det är festivalhelgens största publik, helt oöverskådlig.
Austin Richard Post har profilerat sig som en prepper på senare år, och låtit bygga en stort hus i Utah där det mesta av krutet lagts på källaren. Huset ska vara ”roligt tills världen går under, och praktiskt när den väl gör det”. Detta skvallrar om en viss excentricitet, men ikväll framstår han som en väldigt vanlig kille. Man blir på gott humör bara man ser honom. Och han drar sig inte för att vara fånig, för att vara passionerad, för någonting. Garden är nere.
En gitarr plockas fram och det ser ut som att han ska spela själv, men så får han syn på något.
– This guy with the sign is gonna come up and play ”Stay” with me.
Upp på scen kommer strax en kille i randig skjorta. Han får en stor kram och en klunk av ölen, och han spelar låten felfritt. När det sedan är dags för Post själv att spela försöker han stämma gitarren men gör det värre. Han erkänner att han är för full för uppgiften och går direkt på nästa låt istället. Gitarren dunkas så småningom i bitar under höjdpunkten ”Rockstar”.
Sedan avslutas allt med den lökiga ”Congratulations”. Det gör inget.
