Efter en sommar där vädret mest påminner om tidig höst var det med lätta steg jag klev i ett soldränkt Slottsskogen för årets upplaga av Way Out West.
För egen del kändes torsdagen som den svagaste dagen artistmässigt men efter att ha sett det mångfasetterade rockbandet King Gizzard & The Lizard Wizard kunde man inte annat än svepas med i en stegrande festivalstämning. Bandets eklektiska riffrock påminner i ena stunden om The Stooges och i andra om Metallica. Efter cirka tio minuters mangel säger min vän Kim till mig ”det bästa är att det här bara är första låten…” vilket slog mig först då! Läs Anton Hedbergs fylliga recension här.
Efter detta inledande gitarrmangel var det dags att göra en genreöverskridande tidsresa och uppleva det stilbildande amerikanska new wave-bandet Devo. Bandet bildades i Akron, Ohio under 1970-talet och deras blandning av synthpop, artpunk och electronica ihop med en kitschig estetik hade stort inflytande under det tidiga 80-talet.
Jag kan kanske tycka att 18:00 på festivalens första dag är en lite för tidig tid för ett band av denna magnitud, men det dröjer inte länge förrän bandet fått med sig hela publiken. Den visuella estetiken till trots kan jag för egen del uppleva dem som lite för banala, klichéaktiga eller löjliga. I synnerhet när de patenterade legohattarna åker på till deras kanske största hit ”Whip it”.
Samtidigt kan jag förstå att deras musik och uppträdande haft stor påverkan på den generation som fick uppleva dem där och då och även de artister som skulle komma att influeras av Devo. När man gick runt på festivalområdet senare på kvällen skymtades flera Devo-hattar bland publiken. Detta får man säga är ett gott betyg till Way Out Wests breda musikaliska utbud. Inget är för gammalt, inget är för banalt.
Efter Devo var det dags för oss att ta oss upp mot Höjden för att där uppleva det brittiska indierockbandet The Last Dinner Party. Ett ungt Londonbaserat, starkt David Bowie– eller Kate Bush-influerat rockband bestående av fem karismatiska tjejer. Deras dystopiska 60-talspop påminner om nämnda Kate Bush men jag hittar även en del tidiga Suede i musiken som framförs. Att sångerskan Abigail Morris teatraliska framtoning påminner om framlidna Amy Winehouse gör det hela inte direkt sämre. Det här är enligt mig festivalens hittills bästa spelning! Det är dessutom bandets första spelning i Sverige och jag är glad att jag fick uppleva den.
Torsdagen avslutades på Way Out Wests festivalområde för egen del med den svenska världsartisten Tove Lo. Sedan hon släppte första singeln ”Love Ballad” 2012 har hon radat upp hits och även slagit igenom stort utomlands. Det är något som märks när den självsäkra och kaxiga Tove äntrar scenen. Hon rör sig med självklarhet i de olika låtarnas landskap och precis när man inte tror det kan bli bättre, i hennes engelska cover på Veronica Maggios låt ”Jag kommer”, avbryter hon låten och säger: ”nej hörni, det här måste vi göra på riktigt” varpå just själva Veronica Maggio äntrar scenen och de framför låten gemensamt, på svenska! Publiken är i extas och människor springer för att komma längre fram. Dock ville vi säkra våra platser på Stay out Wests olika spelställen så när Toves sista låt pågår småspringer vi ut från festivalområdet för att ta oss mot Pustervik.
På Pustervik tänkte vi se Virginia and The Flood men när vi kommer dit är det redan överfullt. Trots det kommer vi in och får relativt bra platser, men trycket gör att känslan förtas något. Det har tyvärr alltid varit så, under Way Out Wests 17-åriga historia, att man måste skippa vissa konserter för att vara säker på att komma in på Stay Out Wests olika spelställen. Virginia and The Flood, eller Cornelia Adamsson som hon egentligen heter, skapar genom sin musik och sitt alter ego, gotisk folkrock. Spelningen är kraftfull och inlevelserik och den mörka känslan genomsyrar hela setet.
Tyvärr var jag tvungen att skynda iväg efter halva spelningen då jag skulle försöka hinna med en allra sista spelning på Stay Out west. Vi tog spårvagnen till Oceanen för att där uppleva det norska noiserock/electronica-bandet Prisma. Bandets musik påminner starkt om danska bandet The Raveonettes vilket är ett band jag verkligen gillar. Så därför tyckte jag även mycket om den här spelningen med Prisma. Här var det inte heller lika mycket folk vilket gjorde att det passade mig (med risk för att låta gammal) bättre!
