På Holmön är lördagar inte bara en dag, utan två. Åtminstone när det är festival. Ett sjok på eftermiddagen och sen ytterligare ett på kvällen.
Om eftermiddagen började starkt men inte kunde hålla lika högt hela vägen känns kvällen betydligt jämnare.
Lördagens kvällspass inleds av den sjungande komikern och vispunkaren Robert Wikberg (även kallad Boffen) som med en rå basröst, grötig åländska, distad elgitarr och ett hemmabyggt trumset framför misärmuntra, bitska, ohyfsade och burleska visor med den allra mörkaste humor och råaste sarkasm. Vid sin sida har han Märta Grundberg på väna folkiga fiolslingor och tillsammans framstår de som Arnäsvalls svar på Skönheten och Odjuret (eller Skörheten och Oljudet som Conny Nimmersjö skulle kallat det).
Åtminstone inledningsvis i den ofoglige ”Två meter lång och ståtlig (men jag växer nog aldrig opp)” och den Bengt Sändh-flirtande sommarskymfen ”Midsommarvisa”. Innan det bara blir Odjuret och Oljudet. Istället kallar han in gästartist nummer två (hans hals) för lite bluesmunspel och fortsätter på samma inslagna sjuka spår. Om den identitetskris svåra poeter går igenom när de känner lycka. Om tågförseningar på svengelska. Och om misslyckade självmord på ett sätt som liknar ”Det liknar fan, sa Holger” av Ronny Eriksson/Euskefeurat.
I övrigt kan Boffen snarare liknas vid en finlandssvensk Ola Aurell, om än med lite mer fokus på det instrumentala och i den här sättningen gör han sig ännu bättre än när jag sett honom med en akustisk gitarr. Mer genomtänkta arrangemang. Och hans humor är en frisk fläkt i scenen.
Plötsligt stämmer publiken upp i ett rungande ”Ja, må hon leva” för en Linda som lägligt nog passar på att fylla 40 år dagen till ära. Lika traditionsenligt har varje pass inletts med att Roland Johansson stämmer upp i allsång till ”Holmövalsen”, så även den här gången. Men den här gången får han även utrymme att framföra ytterligare en låt på modersmålet rödåselbondska. Och även om en skåning som jag knappt begriper hälften av texten går den hjärtliga humorn tydligt fram.
Duon Jeff Elliot består av de äkta makorna Jessica ”Jeff” Klingsell (sång, gitarr, guitalele och banjolele) och Amanda Lindgren (sång, slagverk, tvärflöjt, kornett och klarinett) och kvällen till ära är de förstärkta av Frida Johansson (fiol och synthbas). Tillsammans framför de en mysigt lågmäld form av folkpop med vacker stämsång och uppenbart egensinnig instrumentering.
De engelska texterna är personliga och poetiska men deras blotta existens gör att de blir politiska. Sällan för att de är plakatiga eller gör en grej av det, utan enbart för att de finns. Det personliga är politiskt. Samkönad kärlek i ett heteronormativt samhälle. Kvinnors erfarenhet i ett patriarkat. Arbetare och studenter i det kapitalistiska samhället. Svårare än så är det inte. Snarare är många av låtarna skrivna för att hantera sorgen efter en bortgången förälder eller kärleken till ett nyfött barn. Om nära relationer och medberoende. Intimt, nära och personligt. Det personliga är politiskt.
Egentligen skulle Mats Ronander och Staffan Ernestam spelat på årets festival men fick tvunget ställa in. Istället dyker en annan Staffan upp. Staffan Hellstrand. Efter 45 år i branschen (Dimmornas Bros självbetitlade debutalbum släpptes redan 1977) och ett otal antal låtar till andra artister (såsom Sven-Ingvars, Lena Nyman, Martin och Thorsten Flinck) behöver han väl ingen närmre presentation. Men trots att det inte var särskilt längesen jag såg honom på Medley i Malmö och trots att det i mångt och mycket är samma låtlista är det ändå en helt annan spelning. Mycket på grund av att han dyker upp helt ensam med en akustisk gitarr, sätter sig vid pianot under den vackert sorgsna ”Precis som du är” och framför Dan Anderssons ”Spelmannen” helt à capella. I övrigt rakt upp och ner med en akustisk gitarr.
Ändå lyckas han åstadkomma en fet, skitig och skramlig ljudbild som egentligen inte borde vara möjlig ensam med en akustisk gitarr. Ibland kanske lite väl jämntjockt och med ett arr som hade gjort sig bättre tillsammans med ett stort band, men ändock. I ”Bilder av dig” hör jag orgelslingan tydligt i skallen. Likaså med blåsriffet i ”Lilla fågel blå”. Och Staffans ångestridna tenor får texter som ”Hela vägen hem”, ”Kromad, svart”, ”Du går aldrig ensam” och framför allt ”Precis som du är”, att gå rakt in i bröstet på mig på ett helt annat sätt än förut.
Festivalens hårdast arbetande artist måste nog vara Magda Andersson som tidigare under dagen höll en barnföreställning med väl valda barnvisor. Förra gången jag var på Holmön spelade hon med piratbandet Ye Banished Privateers, den här gången är hon här som soloartist. Uppbackad av en nyansrik trio bestående av Johan Wållberg (även han medverkande i eftermiddagens barnföreställning) på piano och framför allt ett specialbyggt trumset, Erik Wäcklén (Liza Hedström) på akustisk gitarr och piano och Anton Teljebäck (Ye Banished Privateers, Johan Airijoki, Frida Selander) på romantiska fioler och dramatiska violor.
Med ett klart och rent uttryck och en sångröst med lika mycket värme i botten som skärpa på höjden berättar hon tröstande om oro, osäkerhet och ångest. Om det som tar en genom natten. Och om att finna stöd när man är som allra längst ner. Intimt och förtroligt och i den ännu outgivna ”Möt mig på botten” fäller jag en och annan tår.
En annan favorit är senaste singeln ”Sommarstugan brinner” som den här gången hittar en oväntat dramatisk form, mycket tack vare Antons eldiga viola. Aviciis ”Without you” får en svensk översättning. Och när spelningen avslutas i en personlig tolkning av Nationalteaterns Bob Dylan-översättning ”Men bara om min älskade väntar” kan jag inte låta bli att jämföra Magdas röst med min absoluta favoritsångare Totta Näslund. Två väldigt olika röster, Tottas massiva tordönstämma mot Magdas klara drillar, men samma förmåga att förmedla en text, att mena precis varje ord. Varför är det inte den här Magda Andersson som är statsminister?
Under hela festivalens gång har konferenciern William Spetz envisats med sitt triviala Whitney Houston-quiz. Den här gången blir det dock allvar av det hela när två personer ur publiken möter varandra i en sprakande duell. Maj-Lis och Johanna. Duellen slutar lika med 1-1.
Festivalen avrundas av J.P. Nyströms, kultbandet från Malmberget som hållit igång i 45 år, spelat 86 gånger i Nordamerika samt tagit sitt namn efter den gamla tramporgeln som stått på scenen under hela kvällens gång. Ett gäng gamla gubbar som på något vis får symbolisera den traditionella delen av scenen med folkmusik och gamla skrönor.
Samtidigt finns det något lekfullt och nyfiket i det hela som inte enbart går ut på att bevara utan som mest känns allmängiltigt. Och i någon textrad dyker det helt plötsligt upp en heffaklump. I övrigt rör det sig om rallarkörer, sjömansvisor, humpor, valser, dikter och folkvisor. Förutom tramporgeln som bandet är namngivet efter, är det nylonsträngad gitarr, kontrabas, tvärflöjt, enradigt dragspel, domra och fiol. Mycket fiol. Ibland tre fioler på en gång. Och för varje låt ändras instrumenteringen fullkomligt och samtliga medlemmar turas om att sjunga. Oftast på svenska men för att knyta ihop säcken efter Robert Wikbergs finlandssvenska inledning blir det även två låtar på meänkieli.
Det ryms helt enkelt mycket i det som är J.P. Nyströms men det hela landar ändå i en tydlig enhet. Folkligt och humoristiskt med ett intresse för att utforska sin egen historia och placera den här och nu. Om att uppskatta nuet, men även nysset och straxet. Och under kvällens gång bjuds vi på många visdomsord som ”Sjung med den röst du har, inte med den du önskar att du hade” och ”Vad är tillgång och efterfrågan mot hämnd och prestige?”. Och slutsatsen att ”När längtan är starkare än hoppet, det är då man blir musiker”. Och J.P. Nyströms vet vad de talar om, de har längtat starkare än de hoppats i 45 år.
Kvar återstår bara en gudstjänst i visans tecken i en gammal träkyrka på söndagsförmiddagen. Ett okonventionellt grepp på en festival med något så konventionellt. Festivalen i övrigt är ju inte särskilt religiös och min första tanke är att det är synd att kristna det hela. Men mellan psalmer som ”Den blomstertid nu kommer” och ”En vänlig grönskas rika dräkt” dyker Jeff Elliot upp igen med sin mysigt personliga queerpop. Och plötsligt känns det hela som ett naturligt komplement till hela Hillsongs-rörelsen. En spark i röven på hela den kristna högern. Gott så.
En värdig final på en mysig festival som har rymt allt från vispunk och hiphop till barnvisor, folkmusik och psalmer. Mest på svenska men även såväl på engelska som på rödåselbondska och meänkieli. Varierat och mångfacetterat på ett sätt som vid en första anblick kanske inte helt har med varandra att göra. Men det har det. Visan är ingen genre. Visan är snarare en litterär form. Så länge texten har något att berätta är det en visa. Oavsett vilken musikalisk dräkt man än väljer att klä det i. Det är den här festivalen ett mycket tydligt exempel på.
Och om Annika Norlin fortfarande undrar kan jag svara säkert: Jo, jag var på Holmön i helgen.
