Kritikerrosade Olle Blomström tog Sverige med storm när han släppte sitt debutalbum under namnet Faråker i fjol. Kalle Larsson träffade honom för en intervju när han i fredags gjorde en spelning i hemstaden Karlshamn.
– Jag hade ingen aning om att man kunde åka till Gotland och spela pop på svenska!
Olle Blomström ställer ner sin öl på det massiva träbordet och skrattar lite. Karlshamn visar sig den här kvällen från sin kargaste sida; vinden viner ilsket och piskar upp snö i ansiktet på den pittoreska stadskärnan, men här inne i baren är det varmt och skönt. Om ett par timmar ska Olle, mer känd som Faråker, göra årets första spelning tillsammans med sitt band. Men just nu sitter vi i ett undanskymt hörn på den för småstäder obligatoriska puben med mansnamn (Harrys) och dricker varsin India Pale Ale.
– Jag trodde inte att människor på sådana små ställen ute på landet skulle veta vem jag är, vad jag håller på med. Men det kom folk. Överallt.
Och det är inte så konstigt. Faråkers debut, Början på slutet, blev en av förra årets mest omtyckta svenska skivor. Med sin varma ljudbild, sitt tydliga bildspråk och sin mjuka blekingska tog Olle Blomström många svenska pophjärtan med storm – så till den milda grad att en viss Jan Gradvall listade Början på slutet som en av årets bästa plattor. Inte illa pinkat för en 27-åring från inte-så-creddiga Faråkra som skrivit och producerat sin debut helt själv.
Vad tänkte du när du började hyllas till höger och vänster?
– Jag var så jävla nervös innan skivan släpptes, och innan recensionerna kom. Jag visste ju att Universal promotar hårt, skickar ut till alla. Så det var väldigt skönt… att den inte blev sågad.
”Inte sågad” är en typisk Olle Blomströmsk underdrift. Utöver nyss nämnda Herr Gradvall hyllade i stort sett alla kultursidor debutskivan unisont. ”Några av de starkaste spår den svenska popscenen kommer leverera i år” skrev till exempel Gaffa och delade ut fem stjärnor. Jag frågar Olle hur man går vidare efter en sådan braksuccé. Det blir svårt, säger han först. Sedan tänker han ett varv.
– Egentligen behöver det inte vara svårt. Det är bara att mata på som man brukar. Jag känner ingen press. Om nästa skiva blir sågad har jag i alla fall lyckats med någonting…
Men det kommer en ny skiva? Snart?
– Jag jobbar på nytt material, så mycket kan jag säga. Det är på gång. Men det blir inga nya låtar på giget ikväll.
När jag anländer till Karlshamn efter tre timmars bilresa går jag ut och ställer mig på kajen. Jag står där en stund, andas, spejar ut över det maffiga kastellet mitt i hamninloppet. Ett grått dis bäddar in alltihop och överallt luktar det… matolja. Det är lördagkväll, men alldeles tyst och lugnt. I och omkring den här lilla industristaden har Olle Blomström vuxit upp, gått i skolan, och – framförallt – spelat musik. På senare tid har flyttlassen avlöst varandra: Olle bodde ett tag i Malmö – en stad han inte direkt saknar (”det är så smutsigt”). Men även Göteborg har fått sin beskärda del av den musikaliska blekingen.
– Jag pluggade på handels i Göteborg. Försökte sätta ihop lösa kurser till ett program.
Så Olle Blomström hade kunnat sluta som ekonom?
– Ja… eller hade jag? Haha!
– Jag försökte väl bli ekonom, men jag fick inga jobb. Det enda jag har lyckats tjäna pengar på är musik. Så nu har jag sysslat med musik på heltid i tre år. Jag extraknäcker ibland som ljudtekniker och skriver lite låtar åt och ihop med andra, men annars är det Faråker som gäller.
Känslan av flykt och rörelse tycks alltid ha lockat Olle Blomström och han ser ”idén om att vara någon annanstans” som sin musikaliska drivkraft. För två år sedan bosatte han sig i Stockholm men själva startskottet på solokarriären var en period i Grekland – en andningspaus som inspirerade honom att ge sina svenska texter en ny chans.
Du har tidigare sagt att din största motgång är ensamheten. Vad menar du med det?
– Det måste varit när jag precis hade flyttat till Stockholm. Jag kände inte så många där. Jag har ju flyttat runt hela tiden ända sedan gymnasiet. Det kan bli lite ensamt.
Vad är din största motgång idag?
– Det är nog besattheten. Av musik. Det är väldigt svårt att slita sig.
Många texter och titlar på skivan kretsar kring slut och upplösning. Har du en grej för apokalyps?
– Ja, exakt så. Jag hade en känsla väldigt länge… av undergång. ”Nu slutar allting snart”, liksom. Att det inte är någon idé att tänka framåt. Det var väldigt svart i sinnet då. Men det där har vänt nu, vilket är rätt skönt.
– Jag har en längtan efter att hela samhället ska börja om på nytt. Som när man spelar ett tv-spel eller ser en film som utspelar sig efter apokalypsen. Den där äventyrskänslan. Det fascinerar mig.
Vi dricker några klunkar öl och pratar lite om dagens svenska musikklimat där politiska ställningstaganden och texter blir allt vanligare. En naturlig utveckling i en omvärld som blir allt mer polariserad. Olle har ju redan deklarerat sin förkärlek för postapokalyps, så jag frågar om han är samhällskritisk, om det finns en politisk Faråker. Han spänner ögonen i mig.
– Jag tycker faktiskt att det är ganska tröttsamt med politisk musik. Det är ett medvetet val: politik och samhällskritik är ingenting jag vill hålla på med, det blir tjatigt. Det enda jag själv lyssnar på i den vägen är Rage Against The Machine.
– Det enda budskapet jag vill förmedla är känslan av att försvinna, långt bort från vardagen.
Det går rykten på sociala medier att du är religiös.
Olle skrattar högt.
– Jag är super o-religiös. Varken döpt eller konfirmerad.
Kan du förstå att folk undrar?
– Haha, det är ett kul rykte. Jag säger ju mycket ”gud” när jag pratar.
Texterna då? ”Lycklig Död” och sånt?
– Nej… gud nej!
Ett par timmar senare står jag inklämd mellan en robust, mycket tatuerad man och en berusad äldre dam. Jag förstår plötsligt varför stadskärnan varit så ödslig. Alla är här. Det är otroligt kvavt framför Hotellbarens minimala scen och Olle Blomström har precis sagt till publiken att han ”ska försöka spela lite piano”. Men det spelar egentligen ingen roll vad han säger – han och bandet älskas villkorslöst. Konceptet ”profet i sin egen hemstad” har dragits till sin spets; Faråker är hemma igen och varenda människa i publiken kan varenda stavelse från debutskivan utantill. Flera jag pratar med känner Olle personligen eller genom vänner, stämningen i lokalen är på topp och antalet barndomsvänner som träffas igen efter lång tid är astronomiskt (”Jag har varit ett år i Lund!”. ”Gud vad roligt, jag har varit ett år i Malmö!”). Samtidigt som atmosfären är glammig och förväntansfull förstår jag vad Olle menar när han pratar om att han alltid längtat någon annanstans.
Tillbaka på Harrys. Två trötta och lite vresiga servitriser springer runt och delar ut hamburgare, någon drar igång Manchester City mot Chelsea på en pixlig storbildsskärm. Faråker börjar skruva på sig. Säger att han verkligen är helt ointresserad av fotboll.
Du bor i Stockholm och har flyttat runt mycket. Är Blekinge fortfarande hemma för dig?
– Familjen bor ju kvar i Faråkra, hela tjocka släkten bor där faktiskt. Så jag kommer ner mycket på somrarna, och runt jul. Men jag känner mig mer och mer hemma i Stockholm.
– Sen kommer det alltid mycket folk när jag spelar här nere. Alla känner alla.
Vad säger lokalbefolkningen då, om att deras Olle Blomström hissas till skyarna land och rike runt?
– Här nere i Blekinge är det nog fortfarande större att jag varit med så ofta i lokaltidningen och lokalradion. Sådant väger tyngre här än bra recensioner i DN eller att skriva en låt till melodifestivalen. Livet går sin gilla gång, liksom.
Så du är fortfarande mer lokalkändis än popstjärna?
– Ja, gud ja. Idag blev jag faktiskt stoppad på gatan här i Karlshamn av en som ville ta en bild! Det hade aldrig hänt i Stockholm, haha…
Den 13 februari spelar Faråker på Stora Teatern i Göteborg.
