David Ritschard. Foto: Wai Kei Fung/Rockfoto
Andra dagen av Sthlm Americana har börjat och än så länge verkar det rätt öde på festivalområdet. Kanske har folk samlats ute för att se Aoife O’Donovan men själv beger jag mig upp till Riddarsalen för att se den Gustavsbergsbaserade Daniel Hollow.
Jag har ännu inte haft tillfälle att se denna artist live men gillar skarpt de få låtar han släppt på singel, nu senast förra veckan ”The Reason”. Det blir en lagom stor men passionerad publik varav några hängt på låset.
Den dryga halvtimme Daniel Hollow bjuder på kan närmast beskrivas som hypnotiserande. Ackompanjerad av Petter Törnqvists smakfulla lap steel fångar han pendlingar både i kollektivtrafiken och kärlekslivet. Låtarna är i princip alla gråtvalser med ett lite svängigare inslag. Man skulle kunna tro att han släppt plattor i åratal med tanke på hur väl låtarna sitter men ännu har han inte gett ut något album. Hoppas det blir det ändring på det snart.
På väg ner från Riddarsalen skymtar jag i Hallen hur Det blev handgemäng redan hunnit dra en redig publik. Gruppen la egentligen ner för flera år sedan och består av gitarristerna Bror Gunnar Jansson och Christoffer Johansson, kontrabasisten Elin Engberg, samt Emanuel Svensson på trummor. Enligt en andrahandskälla blev gruppen ombedd att ombildas då Bror Gunnar spelat solo lite väl många gånger på Americana. Helt klart värt det, för Det blev handgemäng är en gemensam insats som vet hur de ska golva publiken, speciellt i de långa, skitiga blueslåtarna.
Efter Det blev handgemäng velar jag mellan att se Courtney Marie Andrews eller H-Self men bestämmer mig för båda. Courtney är en av de starkaste textförfattarna i amerikansk country just nu och dessutom svänger hennes utomhusgig förvånansvärt mycket mer än på skiva så det är svårt att slita sig.
Det blir dock ett måste för att inte missa H-Selfs kanske bästa spelning hittills uppbackad av en maffig oktett. Jag har sett honom tidigare på mindre spelningar i Stockholm, bland annat ett intimgig på stans bästa honkytonk-ställe Melodybox. Men med det stora bandet, där vi för övrigt återfinner Petter Törnqvist, lyfter han Riddarsalen. Jag tycker i synnerhet Casper Hedbergs fiolspel tillförde det lilla extra till H-Selfs ofta sorgsna sånger.
Det blir en snabb titt på både Johan Airijoki och Dynamo Chapel men det är inget för mig så jag tar en matbit istället. Dock gäller det att vara tillbaka i tid till Filiph Englund som även han dragit med sig ett åttamannaband till Riddarsalen.
Många låtar kommer från debutalbumet I Ain’t Done och innefattar svängig sydstatsrock med Allman Brothers-stuk. Då bandet är baserade i Göteborg är det första gången jag får chansen att se dem live och blir inte besviken. Det är riktigt tight hela vägen men höjdpunkten är när Filiph far iväg i ett gitarrsolo på ”Crawl Back” där också backup-sångerskan Matilda Eriksson får visa vad hon går för.
Sen är det snabba ryck ner till parkeringen för att hinna se sista kvarten av Hayes Carll. Det märks att han är ett fullblodsproffs på att mellansnacka. Mycket tid ägnas åt att berätta historier från början av sin karriär, som när han under ett gig lyckades fånga Ray Wylie Hubbards uppmärksamhet genom att spela en av hans låtar under eget namn. Det hela tycks ha fallit väl ut då han och Hubbard sedermera spelat tillsammans. Såklart bjuds det på Hubbard-covers och lite annat blandat i coverväg samt egen katalog.
Sista spelningen uppe i Riddarsalen blir med Julia Logan som jag tyvärr inte hinner se speciellt länge, men det låter bra den stund det varade. Jag är nämligen bespetsad på att se Adia Victoria. Magasinets burkiga ljudmiljö må vara undermålig men den funkar som komplement till hennes distade gitarrer. Adia har senaste åren tokhyllats av Nashvilles kritikerkår för sina tidsaktuella texter om rasism och sexism. Många av låtarna kommer från förra års A Southern Gothic där en mörkare sida av amerikanska södern skildras. Hon är helt klart den med mest att säga på årets festival; det är inte bara något man står och diggar till med en öl i näven.
Kvällen avslutas med två av de svenska huvudakterna i form av Sarah Klang följd av David Ritschard. Sarah gör en somrig utomhusspelning i 80-talets tecken där jag är nog tillhör de mest exalterade då jag skickligt nog inte har sett henne live tidigare. Hon har tydligen vässat mellansnacket som känns sylvasst och det är även bandet med gitarristen Ludvig Hart i spetsen. Han bjuder bland annat på ett oerhört lökigt 80-talssolo som på något sätt ändå känns lämpligt i sammanhanget. Sarah förvarnar något om att inte en kalsong skulle vara torr…
David Ritschard såg jag ganska nyligen när han hade succékonsert på Fållan. Förundransvärt nog är denna ännu bättre. Mycket har att göra med att publiken är mer intresserad av musiken än av hans södermalmsikon-status. Det är lite mindre känsla av att stå i Hammarby-klacken och mer en kärleksfull glädje över en fantastisk helg som rundas av med Sveriges bästa countryartist just nu. Liksom på Fållan innehåller konserten flertalet gästartister samt dansanta utsvävningar av dynamiska bandet Krokodiltårarna och Sveriges bästa fiddler samt Ritschards nyblivna fru Agnes Odén.
Courtney Marie Andrews, Hayes Carll och i synnerhet Adia Victoria var fantastiska men som helhet var lördagen de svenska artisternas dag. Många har nyligen debuterat solo och med tanke på det uppsving David Ritschard har fått på senaste tiden hoppas jag att Americana gett dem en välförtjänt plattform att nå nya höjder!
