Whitney Rose
HYMNs Ernst Adamsson Borg konstaterar att han inte behöver se fler spelningar i år efter att ha besökt endagsfestivalen Sthlm Americana i helgen. Här är hans rapport från tillställningen.
På ena sidan stan dunkade högtalartorn lika stora som lastbilar ut det som ofta beskrivs som modern dansmusik, eller EDM som det väl egentligen heter. En festival som lockade en väldig massa människor och dunkade natten genom. Fullständigt ointressant. Vid samma tidpunkt kom nämligen den amerikanska södern på besök och bjöd på ylande gitarrer, tuffande tågkomp och sånger i ärlighetens tecken. Namnet på tillställningen är Sthlm Americana, vilken gick av stapeln på Södra Teatern och de hade lyckats med konststycket att, på en och samma dag, få de allra bästa artisterna inom genrerna americana och country att spela under ett och samma tak.
Till att börja med bör det klarläggas att någon rangordning kring vilka gig som var bäst icke kommer att göras. Främst på grund av att det knappt går att rangordna de lysande gig som skedde under denna dag. Med det sagt kommer nu en blödig redogörelse av artisternas gig:
Starten gick vid 14 och det var den kanadensiska texasbon Whitney Rose som var först ut. Redan här gick det upp för mig att jag nog inte kommer behöva se några fler gig 2018. Hon är en sångerska av rang, som även har ett band som heter duga. Låtar från den senaste plattan, Rule 62, avlöses med några spår från EP:n South Texas Suite och några väl valda covers: ”Suspicious Minds” och ”You Don’t Own Me”. Den sistnämnda brändes av med en svårmatchad intensitet och överröstade förmodligen basdunket från Summerburst på Gärdet.
Rose följdes tätt av Lindi Ortega, som nyligen släppt ifrån sig ett nytt album som påvisar ett skifte i hennes musikaliska riktning. Detta gjorde sig även väl i livesammanhang, men som tur var bjöd hon även upp till dans med klassiker från hennes katalog, som ”Ashes”. Att Whitney Rose kom upp på scen för en duett gjorde inte saken sämre.
Efter Ortega spelade festivalens andre kanadensare, Colter Wall. Wall har, trots sin ringa ålder, visat sig kunna mejsla texter som osökt för tankarna till berättarna från förr. Det är vibbar från Townes Van Zandt men i eget uttryck. Rätt upp och ner med gitarr hängandes över axlarna, mer country blir det nog inte.
Jason Isbell and The 400 Unit
Colter Walls spelning bjöd även på dagens första krock, Sarah Shook & The Disarmers gick nämligen på mitt under giget. En artist som sannerligen inte gick att missa. Sarah Shook kommer från North Carolina och hon bjuder på musik som verkligen hör delstaten till. Det är kaxig outlawcountry med en släng punk och ren rock ’n’ roll. Med två plattor i ryggen bjöd bandet på rykande het musik från båda albumen. Att hon valt att ha med pedal steel var ett fantastiskt tillskott på scen. Så bra att någon i publiken vrålade: ”Turn up the lap steel!”. Ett utrop som funkade, ljudteknikern brakade upp volymen och vi fick toner från det ruggigt välljudande instrumentet på bra volym.
Kvällens kanske mest uppskattade bokning, efter Jason Isbell då förstås, var nog John Moreland. En artist som kommer från den i musikkretsar extremt viktiga staden Tulsa, Oklahoma. Något band hade han inte med sig, utan körde själv på gitarr med en vän på samma instrument som uppbackning. Intimt är väl ordet. Med fullständigt hjärtekrossande sånger gjorde han ett gig som vi kommer minnas under en lång stund. Att publiken var fullständigt lyrisk var ett tecken på hur uppskattad bokningen var, något han själv blev chockad över.
Dragplåstret, Jason Isbell & The 400 Unit, gick på som sista akt på Mosebackes terass. Isbell fick redan som ung ett kontrakt med FAME Studios som låtskrivare. Sen hängde han med David Hood. Mer erfarenhet behöver man inte. Att han stängde festivalen på absolut bästa sätt fanns det inga tvivel om. Ett fruktansvärt tight band och en glödhet Isbell på sång och gitarr är svårslaget. Vi bjöds på både material från albumen som utkommit under hans eget namn, som ”24 Frames”, men självfallet även de storslagna rocklåtarna från det senaste albumet The Nashville Sound. Spåret ”Stockholm” dök också upp, konstigt vore det väl annars. På tal om Stockholm och Sverige så slog Isbell fast att det som förenar svenskar, Louisianabor och folk från Minnesota är dragspelet, så kanske har vi lite cajun i oss även här uppe i norr?
Att Sthlm Americanas stängning skedde till tonerna av Isbell i solnedgång med utsikt över Saltsjön cementerade att detta sannerligen blir årets bästa konserter. Att säga något dåligt om denna festival är faktiskt fullständigt omöjligt. Visserligen är undertecknad djupt nersjunket i det träsk där man hittar countryn. Men att få se dessa ypperliga musiker under en och samma dag är inget mindre än fullständigt fantastiskt. Ska någon kritik lyftas är det väl att det hade varit kul att se Margo Price också, men man kan inte få allt här i världen.
