Med tre studioalbum och en EP i ryggen har Whitney Rose blivit ett namn att räkna med på den allt mer glimrande countryhimlen. På lördag är hon först ut av ett gäng artister att inta scenen på endagsfestivalen Sthlm Americana. HYMN tog ett snack med henne inför giget.
Whitney Roses recept på framgång är förhållandevis enkelt: hon tar ett mått av sina gamla hjältar, som Dolly Parton och Kitty Wells, och för dem till 2000-talet med hjälp av klassisk honky tonk och en skopa popmusik. Ursprungligen kommer hon från Kanada, men tog sitt pick och pack för att plantera sina rötter i den, för countrymusiken, mycket betydelsefulla staten Texas.
Du är från Kanada men valde att flytta ner till Austin, påverkade det din musik?
– Ja, väldigt mycket! Den största inverkan det har på mitt låtskrivande och mina uppträdanden var väl egentligen att jag i Austin har möjlighet att gå ut och kolla spelningar varje dag i veckan. Då kan jag kolla på artister och låtskrivare som är väldigt mycket bättre än vad jag är. Det sporrar och ger en spark i ändan så att säga, haha. Austin är en väldigt inspirerande stad.
Jag försöker mig på att beskriva hennes musik som ”old time honky tonk with a dash of pop music with a modern twist”, vilket i efterhand mer låter som lösrykta ord från en drinklista på en hipp bar, men verkar gå hem.
– Haha, du har fått det helt rätt!
Kommer du från ett hem där ni lyssnade mycket på country?
– Ja! Jag växte upp med min mamma och mina morföräldrar, vilka verkligen var countryentusiaster och de lyssnade mycket hemma. De drev även en bar där det spelades livemusik som hörde genren till. Det blev mycket George Jones, Patsy Cline och Johnny Cash. Jag blev kär rätt fort…
Din senaste singel, Lesley Gores ”You Don’t Own Me”, hörde jag live förra året men nu spelade du in den. Bygger det upp till ett coveralbum eller var det en engångsgrej?
– Ja precis, vi spelade in den för några månader sen och valde att släppa den. Nej, något coveralbum blir det nog inte. Men jag har alltid gillat den och tänkte att det skulle vara kul att släppa den som en singel. Det kommer dock ett album senare i år, men det kommer vara mina egna låtar.
Ser fram emot det! Har du börjat spela in eller har turnéschemat varit lite för tajt för att hinna det?
– Nej, vi har inte börjat spela in det än. Jag är fortfarande i den kreativa fasen om man säger så. Men jag har mer än nog med material för ett nytt album. När jag kommer hem till Austin ska jag göra klart det sista, plocka ut de jag vill ha på det nya albumet och börja spela in.
När man talar med en artist som delvis står stadigt i den gamla skolans musik, men samtidigt tar vår tids sound i bejakande är det omöjligt att undvika att fråga om scenen idag. Vi ser band som Florida Georgia Line vinna priser och hamna högt upp på listorna med låtar som mest handlar om blaskig öl och pickups. Men kanske är det på väg att förändras?
– Det band du nämnde tror jag inte är på väg bort, det vore att hoppas på lite för mycket. Men jag tror, och hoppas, att det sker en viss förändring och att människor börjar uppskatta det som jag kallar ”real country music”. Det känns som att det växer stadigt i alla fall. Mer kan jag inte hoppas på.
Personligen är jag inte jättemycket för att göra massa reklam, men trots detta måste ändå ett slag slås för Sthlm Americana. Whitney Rose knatar på vid två och efter det följer en hel drös artister som mer eller mindre är obligatoriska. Förmodligen kommer det vara som så att jag inte behöver se fler gig i år efter denna lördag. Kalla mig gammaldags men något bättre än en dag med pedal steel, twangiga gitarrhooks och tågkomp har jag svårt att tänka mig.
