Festivalrapport: Sthlm Americana 2019

Dawn Landes pressbild

I lördags gick Sveriges kanske kortaste men också bästa festival av stapeln. Enbart en festivaldag som pågick mellan 14 och 23, men som bjöd på mer musikaliskt guld än de flesta andra. Det är förstås Sthlm Americana som det handlar om. Endagsfestivalen som bjuder upp till dans med både countryns arvtagare från förenta staterna och likar från vårt avlånga land.

Precis som i fjol hade festivalen vädrets makter med sig och den exceptionellt heta junisolen låg som ett glödande grillgaller över Södra Teaterns välplacerade terrass. Förmodligen den ultimata väderleken för de amerikanska musikerna, vilka ofta kommer från landets södra delar och sällan ser det vanliga svenska väderundret vid namn: ”9 grader och regn i juni”.

Först ut var Dawn Landes, en artist som är sprungen från bourbonens hemstat Kentucky men nu har sitt hemvist i countrymusikens förlovade stad Nashville, Tennessee. Publiken möttes av en förtrollande stämma och ett fenomenalt kompband och musiken kom från hennes senaste album Meet Me at the River, men det bjöds även på material från det kommande albumet.

Nästa amerikanska akt som sken ikapp med solen blev Michaela Anne, från New York men nu även hon bosatt i Nashville. Med två plattor i ryggen och ett på väg visades det på musikalisk klass och hon kan ha varit bland de sista internationella artisterna av bränna av ett gig på Kägelbanan.

Wilma Flood. Foto: Linda Eliasson

Nu var det även på så vis att årets upplaga av Sthlm Americana bjöd på fler artister från den amerikanska scenen. Däribland bör Paul Cauthen, Ryan Bingham, Justin Townes Earle och Son Volt nämnas. Men ur ett fullständigt ärligt perspektiv var det en förhållandevis blek skara. Både Bingham och Cauthen är artister av rang, men där den förstnämnda mynnade ut i en snubbig rockmusik och den sistnämnda föll på att det blev lite väl retro-honky utan sting av det hela. Townes Earle gjorde något liknande och Son Volt såg ut att vara tröttare än en tonåring på väg till tyskalektionen 08:00.

Att landet på andra sidan Atlanten är hemvist för nästan all bra countrymusik råder det ingen tvekan om, men på Sthlm Americana var det artister som hör hemma på svensk mark som gjorde de mest minnesvärda gigen.

Bland dessa fanns Vilma Flood, som lyfte sina inspelade alster till livemusik av sällan skådad kvalitet. Detsamma gällde självklart även för Gällivares eget Robert Johnson vid namn Johan Airijoki. Med sina svenska texter lyftte han fram en berättartradition som på senare år bleknat allt mer på den svenska musikscenen.

David Ritschard pressbild

Och på tal om berättelser. Låt oss presentera Sthlm Americanas vinnare, kung, musikaliska stjärnskott och starkast berättande artist: David Ritschard.

Huddingesonen gör något som är exceptionellt svårt: country på svenska utan att föra tankarna till Lasse Stefanz. Med berättelser som målade upp ett nästan filmiskt landskap över publiken gick tankarna snarare till de stora berättarna som George Jones, Merle Haggard och, ja, jag säger det, Hank Williams. Att han dessutom bar en tracksuit kombinerad med skorta, slips och hatt cementerar väl faktumet att han har full koll på den svenska country han själv är ledare av. Uppbackad av en orkester som spelade lika väl som Music Rows absolut bästa förvandlades Södra Bar för en kort stund till de där syltorna i Nashville som så ofta blivit besjungna av både Kristofferson och Cash.

David Ritschard, lägg namnet på minnet.