Som om David Bowie hade stannat kvar vid uttrycket på det mörka, maskinella konceptalbumet 1. Outside. Så skulle man kunna beskriva Gary Numans artistskap under de senaste 28 åren. Spelningen på KB är, framför allt, en hyllning till den längsta perioden av Numans nu 46 år långa karriär. Den som började när synthpop-pionjären återföddes som industrirockens kanske mest karismatiska domedagsprofet.
I början av 90-talet stod Gary Numan på sin botten. Han var uträknad som en föredetting, en tidig 80-talsrelik, och den sinande skivförsäljningen hade bidragit till finansiella problem. För att betala av skulderna jagade han ett mer kommersiellt gångbart sound, vilket resulterade i djupt förvirrade Machine + Soul (1992) som blev en, såväl marknadsmässig som konstnärlig, flopp.
Räddningen och vägen framåt blev att istället rikta blicken mot de artister som inspirerats av och tagit intryck av hans egna klassiska album från slutet av 70-talet och början av 80-talet. Det mörkare, mer rockorienterade sound som generationskamraterna i Depeche Mode fann på Songs of Faith and Devotion (1993) lär ha gett honom en idé om vart han ville föra sitt eget uttryck. Men ännu viktigare blev mötet med hans eget superfan Trent Reznor.
Nämnda David Bowies Low må ha varit en viktig inspirationskälla bakom Numans klassiska, epokgörande (rätt oskuldsfulla) ungdomsverk The Pleasure Principle från 1979. Genom åren (i vart fall från 90-talets mitt och framåt) har dock Nine Inch Nails varit en betydligt viktigare referens för hans begreppsvärld.
Och de har även mer gemensamt som artister. Likt Reznor har Numan (om än en bit in i karriären) funnit ett uttryck som han gillar, hållit fast vid och fortsatt att förfina till perfektion. En ”one trick pony” om man så vill – men det är ett fullkomligt enastående trick!
Det ihärdiga arbetet har onekligen gett utdelning för Gary, som nått en ny storhetstid på äldre dagar. Förra albumet Savage (Songs From A Broken World) från 2017, ett temaalbum om klimathotet och som utspelar sig i snar, dystopisk Mad Max-liknande framtid, nådde osannolika andra platsen på brittiska försäljningslistan och är hans högsta listplacering sedan 1980.
Ifjol kom uppföljaren Intruder som fortsätter på den inslagna vägen med att behandla, de av människan orsakade, klimatproblemen – fast den här gången ur Jordens perspektiv. Skivans titelspår öppnar spelningen och slår an den teatrala, klädsamma domedagsstämningen när Numan sjunger med stor inlevelse om planetens uppdämda ilska mot mänsklighetens vanvård, uppbackad av en ödesmättad synthslinga, gitarriff och blinkande stroboskop.
Förra Malmöspelningen, för fyra år sedan, var ett styrkeprov – men frågan är om Numan inte överträffar sig själv den här gången. Det plockas än mer generöst ur diskografin: ”Me! I Disconnect From You” spelas redan som andra låt och han tycks ha vuxit ytterligare några centimeter som scenpersonlighet. De äldre låtarna har fått mer tyngd för att passa ihop med det nya materialet. Rösten tycks dock ha förblivit oförändrad efter alla år och scennärvaron är mycket stark.
Tyngdpunkten ligger på de två senaste decennierna. Ikväll låter ”Love Hurt Bleed” som något av det mest självklart catchiga han gjort. Till min glädje har han plockat fram både Reznorska mangelfesten ”Pure” och fina storslagna, Depeche Mode-liknande balladen ”Dead Sun Rising”. ”Prayer for the Unborn”, Numans egna religionsuppgörelse efter frun Gemmas missfall, är fortfarande något av det vackraste han skrivit och ”My Name Is Ruin” har fått en lika självklar plats bland extranumren som ”Cars” eller ”Are Friends Electric?”
Jag måste passa på att nämna I Speak Machine som var en ny bekantskap för mig när de utannonserades som förband. Ett postindustriellt, audiovisuellt projekt som på scen ikväll endast består av karismatiska Tara Busch, vars sångstil spänner från opera till skrik. Ett mycket intressant inslag i traditionen där kvällens huvudperson utgör en av ledstjärnorna.
