Utan att leka Svensk Damtidning, är det lätt att förundras över vilken betydelse Gary Numans fru Gemma har haft för hans liv och karriär. Det var Gemma som fick honom att slutligen göra undersökningen som gav diagnosen Aspergers syndrom – ett tillstånd som han alltid har levt med och som han själv menar bara har hjälpt honom att fokusera i sitt musikskapande. Efter ett antal misslyckade försök att göra mer kommersiell musik var det även Gemma som gav honom rådet att istället blicka bakåt mot den egna karriären. Och inte minst mot de samtida artister som har influerats av de tidiga Numan-åren. Det var så Gary Numan upptäckte Nine Inch Nails.
Den som endast känner Gary Numan från tidiga synthpophits som ”Cars” och ”Are Friends Electric?” (givetvis spelas båda två under konserten på KB) sätter kanske kaffet i vrångstrupen vid mötet med domedagsprofeten på aktuella Savage (Songs From A Broken World). För den som däremot har följt Gary Numans karriär är det bara en naturlig fortsättning. Det var med mörk, Reznorsk industrirock som han revitaliserade sig själv i början av 90-talet och där har han hållit sig kvar sedan dess. Med en imponerande konsekvens i 24 av sina 42 verksamma år, vilket gör honom till industrirockens kanske främsta överlevare.
När han spelar på KB stöps det äldre materialet om för att passa den nya tappningen och det är bara under storslagna sci fi-klassikern ”Down In The Park” som kompgitarristen får vila. Framtoningen är hårdare och mörkare jämfört med när Numan, som fyller 60 i dagarna, slog igenom som timid 20-åring. Men en hel del har ändå förblivit sig likt. Hans röst tycks överhuvudtaget inte ha förändrats under alla år och fascinationen för synthen och teknikens möjligheter har alltid varit tongivande.
Spelningen klockar in på en och en halv timme. Mycket material hämtas från nya Savage (Songs From A Broken World), en dystopisk sci fi-saga som utspelar sig i en snar framtid, där Jorden har ödelagts av krig och miljöförstöring. Idén lär Numan ha fått efter Donald Trumps beslut att låta USA lämna Parisavtalet. Bland det nya materialet sticker ”My Name Is Ruin”, med sin orientaliska melodislinga, ut som en av hans starkaste singlar på länge. Även industrimanglaren ”Pray For The Pain You Serve” och vackra ”Bed Of Thorns” är riktiga styrkeprov.
Det är första gången Numan är i Sverige sedan 2001 och det märks att besöket är efterlängtat. Konserten är nästan utsåld och KB är proppfullt. Numan och kompbandet är klädda i samma Mad Max-liknande outfits som Gary bär på Savage-omslaget. Med åren har han blivit en mycket karismatisk och självsäker frontfigur. Hans dramatiska rörelsemönster följs av en storslagen och effektfull ljussättning. Upplägget tycks egentligen vara anpassat för arenor och det känns privilegierat att få uppleva det på en så pass intim lokal som KB.
För mig inträffar det allra största ögonblicket när tempot sänks under extranumren. ”Prayer For The Unborn”, en av de starkaste låtar han har skrivit under 2000-talet leder, efter ett utdraget extra blippigt intro, långsamt fram till kvällens allra vackraste känslourladdning. Och när jag blickar mot artistutgången bredvid scenen, står Gemma där och ser på.
Bilden är från spelningen på Kägelbanan i Stockholm.
