Då var det än en gång dags att sammanfatta månaden med ett gäng snabbrecensioner av plattor vi lyssnat på men inte hunnit med att skriva om.
Daughter – Music From Before the Storm
POSTROCK Music From Before the Storm är gjord som datorspelsmusik till spelet Before The Storm. Att Elena Tonras melankoliska stämma, som i mångt och mycket gett Daughter sitt signum, fått stå tillbaka för fler instrumentala partier av filmisk karaktär är därför ganska givet. Tyvärr är resultatet inte särskilt spännande. Det här är trivsam postrock med vackra akustiska inslag och lite fina sångpålägg, men inte så mycket mer än så. 5/10
Hundred Waters – Communicating
ELECTROPOP Los Angeles-trion Hundred Waters har släppt ifrån sig ett tredje album. Här samsas jazzig pianopop med dansant electro och experimentell indie. Nicole Miglis älvlika sångröst ackompanjeras av svävande ljudmattor som är både organiska och elektroniska. Väldigt kompetent på alla plan, men det saknas låtar som sticker ut ordentligt. 6/10
Usnea – Portals into Futility
SLUDGE DOOM Portlands kanske tyngsta band är tillbaka. Här finns en hel del nya intryck att ta in, samtidigt som det är bekant. Allt är större, bättre och vackrare än förut, men även om det är kul att ha en låt som täcker hela D-sidan på vinylsläppet, kanske 19 minuter är för mycket för att det inte ska kännas lite krystat halvvägs in…? 6/10
Sisters of Suffocation – Anthology of Curiosities
DEATH METAL Det är sällan man ser så mycket genuin talang i ett ungt albumdebuterade death metal-band, som man gör i Sisters of Suffocation. Alla fyra medlemmar känns redan som fullblodsproffs, inte minst live. Efter första ep:n fanns en del förväntningar, men det tycks inte ha stört bandet alls. Säg hej till Nederländernas nästa stora musikexport! 7/10
Gary Numan – Savage (Songs From A Broken World)
INDUSTRIROCK Det postapokalyptiska (eller kanske snarare ”Trumpokalyptiska”) temat på dystopin Savage (Songs From A Broken World) lär ha kommit till som en reaktion på Donald Trumps beslut att låta USA lämna Parisavtalet. Albumet är fast förankrat i det Nine Inch Nails-land där Gary Numan revitaliserade karriären i början av 90-talet. Ett riktigt styrkeprov från industrirockens kanske allra främsta överlevare. 8/10
Shilpa Ray – Door Girl
ROCK/RETROPOP Shilpa Rays förra skiva Last Years Savage var en vändpunkt för henne, ett vägbyte mot ett poppigare spår, bort från den skeva smutsrock hon tidigare sysslat med. På nya Door Girl går hon ännu längre in i popmusiken. Referenspunkterna är musik från femtio- och sextiotalet, ofta framfört som drömska ballader. På typiskt Shilpa Ray-sätt kan vilken låt som helst spåra ur i skrikiga punkorgier, men det är de stillsamma stunderna som väger tyngst, precis som på Last Years Savage är musiken som mest magisk när den är som skörast. 8/10
Tired Lion – Dumb Days
INDIEROCK Australiens Tired Lion gör en snyggt uppdaterad version av nittiotalets alternativrock. Vokalisten Sophie Hope växlar mellan snäll popsång och skrikig råhet men behåller alltid en speciell intensitet i rösten. Låtar som ”Where Were You” och ”Dumb Days” borde falla fans av band som Bully och Dilly Dally i smaken. 7/10
Trio Da Kali and Kronos Quartet – Ladilikan
VÄSTAFRIKANSK TRAD./KAMMARMUSIK På ytan låter kanske ett möte mellan några fenomenala, traditionella musiker från Mali och en firad stråkorkester från Kalifornien som en spretig sak, men resultatet är lika briljant som sällan hört. Första halvan av albumet kör över en fullständigt och är så vackert och bra att det är lätt att förlåta att skivan sammantaget är några minuter för lång. Idéerna räcker inte riktigt ända in i mål. Men Ladilikan kommer betraktas som stilbildande i framtiden. 8/10
Mattiel – Mattiel
RETROPOP ”Whites Of Their Eyes” är ett perfekt startskott för en skiva som det här – dramatisk, snygg och ett perfekt exempel på det som är bäst med Mattiels originella retropop. Mattiel plundrar femtio- och sextiotalets musikskatt för att skapa något eget. Resultatet är spretigt men oftast bra och ibland helt strålande. 6/10
Sløtface – Try Not To Freak Out
POPPUNK Sløtface har med en sträcka grymma singlar etaberat sig som Skandinaviens främsta leverantörer av catchy poppunk. Poppunk-singlar som Sløtfaces växer inte på trän, såhär perfekta hooks, snygga one-liners (”Patti Smith would never put up with this shit”), medryckande melodier och genomarbetade arrangemang får man leta efter. Albumet innehåller de flesta av de bästa singlarna men tyvärr inte mycket mer, flera av de helt nya låtarna känns lite som fillers i jämförelse med det redan släppta materialet. 7/10
Twist – Benefits EP
GARAGEPOP På förra årets debutalbum visade Twist (Laura Hermiston) att hon verkligen kan det här med drömsk garagepop. På den här uppföljaren verkar hon tyvärr ha tappat riktningen – Benefits når tyvärr inte hela vägen fram. Låtarna är inte dåliga, men de fastnar inte och sticker inte ut. 4/10
Ibeyi – Ash
POP Popsystrarna i duon Ibeyi har en sval och inbjudande framtoning och detsamma gäller nya skivan Ash. 2015 spelade de på Way Out West och nästa år borde de återvända för att spela på festivalområdet. Världen behöver mer av duons snygga och varma mix av dancehall, R&B, pop och jazz. 8/10
Alvvays – Antisocialites
SHOEGAZE Med ett tydligare shoegaze-manér följer Alvvays upp den självbetitlade debuten. Musiken håller forfarande uppe en mask som döljer något. Innerst inne handlar uppföljaren Antisocialites om att vara en ensling, men samtidigt vilja vara en del av något. Den monotont vackra och nonchalanta röst som Molly Rankin besitter förstärker upplevelsen och ger liv i både de fyndiga och allvarsamma texterna. Musikmosaiken skiftar i tuggummipop, punk och drömrock med svepande synthar. Melodierna slingrar snitsigt i fas med fraserna och beatsen. Den bräcker dock inte den numera klassiska debuten. 7/10
Rome Is Not A Town – It’s A Dare
INDIEROCK Det är omöjligt att missa 90-talsnostalgin som präglar Göteborgsbaserade Rome Is Not A Town. Inledande ”Picking Garage” påminner inledningsvis om Blur-låten ”Coffee And TV”, för att sedan bryta ut i gnisslande gitarrer. Bandet har vässat sina instrument och fångat en smutsig och kaxig framtoning som stämmer väl överens med bandets inspirationskällor. Musiken går dock på tomgång emellanåt och medlemmarna har en bit kvar till Sonic Youths storhet. Ändå klart godkänt. 6/10
Wand – Plum
PSYCH Wand albumdebuterade med tunga Ganglion Reef från 2014, fortsatte på inslagen väg, men återvänder nu med lugna och poporienterade Plum. Det fungerar emellanåt riktigt bra, med toppar som countrydoftande ”The Trap” och monotona ”White Cat”. Det händer emellertid alltför ofta att en vill hoppa till nästa låt. 6/10
The Bronx – V
HARDCORE/PUNK Det må vara femte albumet från Los Angeles-baserade bandet The Bronx men den explosivitet och ”give no fuck”-attityd som omslöt första skivan lyser lika starkt än. En av bandets bästa plattor. 8/10
Open Mike Eagle – Brick Body Kids Still Daydream
HIPHOP Om det är något Open Mike Eagle kan stoltsera med är det hans skickliga sätt att blanda sin poesi med melodisk hiphop. Det blir som ett soundtrack till ens vardag där alla kan känna igen sig i texterna på något sätt. 8/10
Arch Enemy – Will to Power
MELODISK DEATH METAL Svenske gitarresset Michael Amotts gäng öser vidare med platta nummer elva. Förra släppet var sångerskan Alissa White-Gluz ny, den här gången är det gitarristen Jeff Loomis (ex-Nevermore). Färskingarna har inte direkt ändrat bandets sound, men onekligen tillfört liv till Arch Enemy, som känns fräschare än på länge. 7/10
Black Mare – Death Magick Mother
GOTHROCK Sera Timms håller till vardags till i Ides of Gemini. Black Mare är ett soloprojekt värt namnet – Timms står själv för i stort sett allt; låtskrivande, samtliga instrument, produktion och till och videoregi. I mångt och mycket passar den här genren hennes röst bättre än den Ides of Gemini verkar i. Fruktansvärt snyggt. 6/10
Acephalix – Decreation
DEATH METAL Riktigt knaprig death metal är mer sällsynt än man kan tro. Svenska Grave har alltid varit riktmärket som få når upp till. Acephalix med folk från Necrot och Vastum är dock en god bit på väg och serverar efter fem år en rykande het dödsstuvning som är bland det bättre i genren i år. 7/10
Loney Dear – Loney Dear
EXPERIMENTPOP Emil Svanängen har stått för en lång rad otroliga låtar och sånginsatser vid det här laget, både i egna Loney Dear och som gäst. Att han är ett smärre geni bevisas inte minst genom att Peter Gabriel handplockade honom till sitt skivbolag. Emellanåt är det här så bra att man inte vet var man ska ta vägen. 8/10
Necrovorous – Plains of Decay
DEATH METAL Grekiska Necrovorous släpper nu sitt andra album. Någon revolution har inte ägt rum sedan debuten; det handlar fortfarande om death metal med minst sagt behagliga inslag av Autopsy. Inte särskilt originellt, men ibland vill man bara njuta av klassisk 90-talsdöds och då hittar man rätt här. 6/10
