Jag brukar hävda att Lorentz är Sveriges roligaste människa. Flera gånger har jag dragit på smilbanden åt att han döpte sin tredje skiva till Krig och fred (2020) för att ”det passade väl bäst så” eller att han ville lansera egna cornflakes för att det ”kändes som en rimlig utveckling”. För att inte tala om den där fejkade polisanmälan, som jag fortfarande håller som det enskilt roligaste som hänt på 2020-talet.
När Lorentz nu utkommer med en diktsamling är det alltså lätt att avfärda det hela som ett postironiskt skämt. Att boken ges ut under artistnamnet Lorentz talar för det, liksom att han på försättsbladet kallas för ”poet och artist” (inte tvärtom). Det eventuella skämtet blir inte heller tråkigare av att förlaget som ger ut samlingen, Fri tanke, ägs av Björn Ulvaeus och i sin katalog har en titel signerad Carl XVI Gustaf (En värld i förändring, 2017).
Och visst, En dans den döda sommaren innehåller vissa texter som är svåra att ta helt på allvar. Till exempel ”Ben”, som börjar med ”det här är min / men vilken är din / dolmiodag / undrar man” och övergår i ett resonemang om att Ben Stiller ”ställer liksom krav på ställningstagande”. Eller ”Hoo hoo”: ”hon sa / varför säger du hoo hoo / jag sa / hör du inte allt fågelkvitter / man vill liksom / joina in på leken”.
Men, här finns också en tydlig ansats och ambition till något … ja, kanske större. Lorentz har aldrig varit rimmets och versmeterns mästare, men ändå är det som om han blivit friare i diktformen. Överlag märks att han tar om inte poesin så åtminstone språket på allvar, att han inte gjort en diktsamling på skämt. Jag märker det som tydligast i ”London”, där jag inledningsvis småler åt raderna ”vissa hamnar på ett tåg / som blir försenat / och de missar tåget de skulle / byta till” men hålvägs in måste retirera och, kanske motvilligt, tvingas erkänna att det är bra på riktigt.
Genomgående finns en rytm, en särskild puls i språket som är så distinkt att dikterna, inbillar jag mig, måste läsas efter den. Lorentz vet exakt vad han gör, säkert även i de stycken som kan verka plojiga. I en intervju menade Lorentz att det är ett slags ”personlig utveckling” att han ingenstans i boken nämner champagne, men utvecklingen är större än så.
Lorentz rör sig snyggt mellan det högtravande och vardagliga, mellan blommigt och glasklart. Vissa dikter är flummiga, andra mer konkreta. Till exempel ”Tillit”, en kort och kärnfull vers som verkar handla om när det ”stormade i sociala medier kring hans privatliv”, som P1 Kultur kallade det. Och flera gånger väver han in till synes självupplevda händelser som ger lyriken en extra tyngd, som ett benbrott i barndomen eller en trivial sms-konversation om vilka som är bäst av Stones och The Beatles (svar: ”ja sa i don’t know”).
Lorentz är kanske inte där än, men En dans den döda sommaren ger en föraning om en poet värd att ta på allvar. Och just som jag under en promenad lyssnar på Lorentz inläsningar av sina dikter börjar det som från ingenstans att ösregna, trots att solen lyser. Kanske är det långsökt, men jag tänker att Lorentz dikter är lite som doften av regnvåt asfalt: det betyder inte så mycket, men kan vara väldigt, väldigt fint.
