Efter succén med Interpols debutalbum Turn On The Bright Lights (2002) har det känts som om postpunkbandet sprungit i ett hamsterhjul. De har trampat på i takt genom ytterligare tre album, men varje rörelse har resulterat i det samma – Interpol kommer helt enkelt ingen vart. Som åhörare blev det ganska snart långtråkigt. Efter det självbetitlade albumet 2010 blev det sen knäpptyst från dem. Fram tills nu.
El Pintor är ett hopp (som inte nödvändigtvis får en stadig och stabil landning, men fortfarande ett hopp) ut från hamsterhjulet. Lyssnar man på Paul Banks, sångaren, förmedlar han tydligt i “Ancient Ways” att det är ut med det gamla och in med det nya, när han efter ett argt men rafflande trumintro fräser ut ”ooooh fuck the ancient ways”. Faktum är att när Interpol testar något nytt blir de bättre än de varit på många år.
Kanske var det efter att basisten Carlos Dengler till slut hoppade av bandet som de tre resterande medlemmarna på nytt var tvungna att påminna sig själva hur man tänder gnistan bäst hos de andra. Första singeln, “All The Rage Back Home”, är en klockren öppningslåt som efter femtio sekunder av sludder kommer in i ett up-beat tempo som blir riktigt trallvänligt. Sam Fogarinos trumspel är en stadig grund, medan David Kessler leker smidigt runt den med sina gitarrriff. Det är nästan så att Interpol känns kul.
Release: 8/9
Skivbolag: Matador
Bästa spår: "My Blue Supreme"
Det som är mest märkbart i det nya ligger dock hos Paul Banks, som för första gången lämnar sin kantiga stämma och går över till falsett i “My Desire”. Det blir ännu tydligare när man kommer till skivans höjdpunkt – “My Blue Supreme”.
El Pintor kommer aldrig bli en Turn On The Bright Lights, men jag är villig att öppna upp mina armar och hälsa Interpol välkomna tillbaka.
6/10
