Kanske har Jonathan Johansson börjat göra ”vanlig musik” igen, men det kan nog aldrig komma något riktigt vanligt ur hans komplexa hjärna. Visst, det är definitivt mer lättlyssnat än Scirocco, men Om vi får leva saknar inte djup för det.
Sakrala stråkar och ett lugnare tempo sätter tonen för de bilder Johansson målar upp om hur det är, hur ska man ens beskriva det, att vara människa? Det är nog det närmsta jag kommer en förklaring. Den syrliga ironin från Lebensraum och det andliga från En hand i himlen blandas med en ny framåtblickande anda, en önskan om att få fortsätta upptäcka, ”jag vet att vi har 100 år på oss att fatta”. Det är otroligt vackert, en ny nyans på Johanssons breda färgpalett.
Det är ingen nyhet att Johansson är skicklig på att skapa stämningar genom sin musik, och på Om vi får leva skapar han en slags andlig dimension som är svår att värja sig från. Hans alltid lika uttrycksfulla röst är verkligen hans främsta vapen. Den går rakt in, orden ekar i mig långt efter att jag pausat musiken. Jag känner mig trygg, tröstad och omfamnad av de mjuka melodierna, stråkarna vaggar mig in i en trans.
Johansson tar med lyssnaren på en resa, binder samman platser och händelser, han drar linjer över kartan mellan Sicilien, Malmö och Afghanistan. Svärföräldrar i Sicilien som rullar pasta och drar skämt han inte förstår, hur han sitter i skuggan under ett parasoll med mobilen och klickar på länkar och skrollar, läser att ”Caitlyn Jenner säger att hon väntar på att imperiet ska ur Afghanistan” och ”i Malmö har inga barn mördat varandra på nästan en vecka”. Små snapshots från en semester vävs samman med det stora som pågår runt om oss, det som hotar att inkräkta vår trygga sfär. En annan kanske hade försökt täta sprickorna där det smutsiga kan läcka in, men Johansson låter det sippra in och samexistera. Jag undrar ibland hur han egentligen mår. Är det hälsosamt att känna så mycket som han verkar göra?
Men molnen som brukar tynga Johanssons himlar börjar spricka upp, solen skiner mjölkvitt igenom och värmer kinderna. Fötterna är närmare marken, i det alldagliga, de små ögonblicken fångade i en glaskupa för allmän beskådan. Det är en annan känsla i texterna, det finns något lite hoppfullt och drömmande, han tycks ha lyft blicken mot nya horisonter, låter ett nytt ljus leda honom framåt. Ett sökande efter ett kollektiv, att få existera tillsammans med andra. (Skönt, han kanske ändå inte mår så dåligt som jag trodde).
I “Varje regnbåge (den sista)” sjunger Johansson om sitt tidigare mörker: “alla städer ska tömmas, alla gator ska glömmas bort, det är fortfarande allt jag tror är sant, men jag hoppas jag hade fel, i alla svarta rader som jag skrev, det kanske inte måste va försent”. Med världsläget som kuliss till dessa rader känns det inte så hoppfullt, kanske var det där mörkret det enda sanna, men jag vill ändå tro att världen kan återhämta sig, andas igen. Kanske måste man bara försöka se det vackra i det förfärliga, som Johansson själv sjunger: “alla färger som finns och som fortsätter finnas, jag försöker och se det”. Om vi får leva, fortsätta upptäcka, fortsätta älska.
[Sony, 11 mars]
