Ninoosh – albumaktuell och tillbaka i Melbourne

Foto: Elina Kamby

Melbourneättade Anya Trybala är en av initiativtagarna bakom Synth Babes, en label för elektronisk musik skapad av kvinnor, icke-binära och transpersoner och ett internationellt nätverk som verkar för en mer inkluderande musikbransch.

Under namnet Ninoosh gör hon även egen musik som spänner från skev elektronisk pop till mer experimentella tongångar. Nu är hon aktuell med albumet Pause Magic som summerar alla dessa olika erfarenheter.

Efter några års vistelse i Malmö (vad som förde henne till Sverige har vi tidigare skrivit om här, är Anya Trybala nu tillbaka i Melbourne. HYMN tyckte det var dags att kolla läget.

Pause Magic låter som en summering av allt du hittills gjort med Ninoosh. Som en korsning av din tidiga, mer låtorienterade stil och den experimentella riktningen du tog med förra albumet Floodgates.

– Du träffade verkligen helt rätt med den beskrivningen! Privat mår jag bättre nu än när Floodgates släpptes 2019, vilket jag tycker märks på Pause Magic.

– Under lockdown-perioden startade jag en veckovis Ableton-utmaning. En väldigt stor andel av albumet blev faktiskt till därigenom. Vi träffades på Zoom i 45 minuter och spånade och delade idéer kring olika samplingar. Du kan hitta vår grupp Ableton Nerds på Meta.

”Jag fick även en Fender ukulele i present av min kära vän Issy och har använt den för att skriva ett helt nytt album”

– Jag fick även en Fender ukulele i present av min kära vän Issy och har använt den för att skriva ett helt nytt album med singer/songwriter-material. Den skivan, som går under namnet Mothercraft, kommer jag att släppa nästa år.

– Framför allt ville jag skapa ett mer upplyftande album och bidra med en gnista hopp i dessa väldigt mörka tider. Den mest experimentella låten på albumet är förmodligen ”Newscorp Must Die” som jag försökte få att låta lika toxisk som det fruktansvärda Murdoch-medieimperiet. Sammantaget är jag väldigt nöjd med hur hela albumet blev.

Vad förde dig tillbaka till Australien efter åren i Malmö?

`- Det är en ganska tumultartad historia… Jag hamnade i psykvården två gånger, triggat av min psykiska ohälsa i kombination med att jag drack för mycket alkohol. Min uppfattning är att det svenska mentalvårdssystemet verkligen är i behov av en översyn. Det australiensiska systemet är mycket mer holistiskt även om det finns en hel del problem med det här också.

– Sedan fick min make ett jobb i min pappas företag, så vi flyttade tillbaka till Australien när landet bokstavligt talat stod i lågor. Vildmarksbränderna var av rent apokalyptiska proportioner.  Sedan 2020 har det verkat som Jordens undergång.

– Under den här perioden har jag även återupptäckt religion. Vid 22 års ålder gjorde jag en abort, vilket varit ett stort trauma i mitt liv. Nu har jag funnit ett sätt att bearbeta sorgen genom bön. Visst har fruktansvärda saker genom alla tider gjorts i religionens namn men det går inte att generalisera och säga att alla religiösa människor är på ett visst sätt. För mig som bipolär, har min tro varit ett stort stöd och en stark gemenskap.


”Det går inte att generalisera och säga att alla religiösa människor är på ett visst sätt”

Hur har Synth Babes förändrats under pandemin?

– Det slog mig för en tid sedan hur ”vit” Synth Babes helt oavsiktligt har blivit. Min högsta prioritet nu är att göra rörelsen mer inkluderande. På nyårsdagen 2020 läste jag boken ”White Tears Brown Scars” av Ruby Hamad, vilket verkligen har vidgat mina vyer.

– Just nu håller jag på med samlingarna Synth Babe Records Volume IISynth Babes Unite Volume II och Babes of…Naarm, varav den sistnämnda kommer att fokusera på artister som tillhör ursprungsbefolkningen i Australien och Torressundöarna.

När du bodde i Sverige var du involverad i Popkollo som har ett liknande uppdrag som Synth Babes. Inspirerade de två rörelserna varandra?

– Popkollo inspirerade mig att börja undervisa och förändrade därigenom mitt liv. Likt Synth Babes tycker jag dock att Popkollo borde vara mycket bättre på att återspegla den kulturella mångfalden i en stad som Malmö. Det uppfattar jag som ett generellt problem inom feminismen i Sverige och det är något som det måste jobbas på.