RPO. Royal Philharmonic Orchestra. Ett väldigt flådigt namn, vilket de med all rätt innehar. Orkestern har hållit igång en herrans massa år och har självfallet producerat en mängd ljuva toner. Men de har också gjort snedsteg. Ganska ordentliga sådana.
Många har hört att Ted Gärdestad under sommaren fått ”nytt” liv genom Norrköpings Symfoniorkester. De har nämligen tagit hans låtar och plockat bort det mesta av originalinstrumenten och ersatt dessa med stadens symfoniorkester. Gjort en så kallad overdub helt enkelt. Gissa var den idén kom från? Förmodligen från gökarna som har hand om The Royal Philharmonic Orchestra, vilka (som ”royal” antyder, är baserade i England).
Denna orkester har nämligen gjort exakt samma sak. Inte med Teds musik, förstås. Men med mycket annat. Bland annat med Elvis och nu senast: Aretha Franklin.
Missförstå mig ej, även om jag inte är något stort fan av symfoniorkestrar kan jag fortfarande uppskatta den verkshöjden av musiken. Men inte när de pillar runt med redan inspelad musik.
Jag förstår poängen att spela musik som finns på noter från förr, då den inte finns inspelad. Som Mozart eller Beethoven. Eller spela covers på popmusik, resultatet kan vara kul. Precis som när rockband tar tag i klassiska verk, som The Ventures på plattan Joy. Men varför ta låtar som tillhör vår pophistorias absolut viktigaste och köra över dem med en ångvält bestående av cello samtidigt som originalmusiken är kvar i bakgrunden?
Ta till exempel Aretha Franklins eminenta tappning av ”Respect”. Vad karaktäriserar den? Jo, en fullständigt lysande gitarrhook tillsammans med en blåssektion. Vad gör RPO med den? Jo, slänger först på stråkar och sen trycker de på play och låter gitarren komma in. Vad hände med känslan för groove? Uppenbarligen försvann den spårlöst ner i en gatubrunn i ett regnigt London.
Eller ta ”Think”. Först piano och sen sång på det. Inspelad i New York med bland de funkigaste musikerna världen skådat. En eminent låt som håller dag som natt. Men vad gör RPO? Jo, de slänger återigen på stråkar och får introt till låten att låta som soundtracket till när mördaren smyger upp bakom ett hörn i en värdelös thriller från tidigt 2000-tal.
Jag kan skälla i flera sidor till. Kanske för att jag är soulfrälst? Men framförallt beror det på att det är en fruktansvärt vedervärdig behandling av en samling spår som tillhör, för att låta som en Svenska Akademien-medlem, populärkulturens kanon.
Kan denna idétorka bara ge sig? Jag vill inte se en till gammal film i ”ny” tappning eller höra ett till album där gamla låtar krossas nu. Lägg ner. Eller fortsätt spela Mozart. Men det är ingen idé att hoppas på för mycket, jag har hört det ryktas om att Suicides första platta ska återutges uppbackad av Skottlands Heliga Säckepipeensemble inom kort…
[Rhino Entertainment Company, 10 november]
