Idag släpps isländska rauðurs debutalbum Semilunar på Malmöbaserade Synth Babes. Anton Lindskog besökte releasespelningen tidigare i veckan.
Mikrobiografen Hypnos på Norra Grängesbergsgatan i Malmö förvandlas för en kväll till en intim showcase-scen för skivbolaget Synth Babes. De tre akter som spelar under kvällen är alla hemmahörande på den lokalt förankrade etiketten som även fungerar som ett internationellt nätverk med strävan att skapa en mer inkluderande musikbransch. Och det finns uppenbara likheter mellan dem. Men även en del skillnader.
Inledande 55 Cancri e står med sin avskalade kombination av ambient och vemodig folkmusik för kvällens mest finstämda och nedtonade inslag. Låtarna (egentligen känns det mer passande att kalla dem stycken) byggs långsamt upp med försiktiga synthar, loopar med akustiska gitarrslingor och Sara Hausenkamps egen röst. Hon har själv sagt att hon gör ”nattmusik från yttre rymden”, en beskrivning som känns ganska träffande.
På andra sidan ljudspektrumet befinner sig Ninoosh. Australienfödda Anya Trybala står för en urbant präglad och rytmbaserad form av udda elektronisk pop som inte sällan drar iväg mot mer experimentella tongångar. Även i Ninoosh musik är just samspelet mellan den egna rösten och omgivande ljudbilden ett centralt inslag. Associationerna går ibland till Fever Ray, ibland till Björks mörkare stunder men precis lika ofta utanför popvärlden.
Någonstans mitt emellan de båda placerar sig rauður som ikväll har releasespelning för sitt debutalbum Semilunar. Auðr Viðarsdóttir är, likt kvällens två övriga akter, helt ensam på scenen och alternerar mellan att sjunga och hantera all utrustning som fyller upp den lilla biografscenen.
Det är inte bara brytningen som ger associationer till den berömda landskvinnan. I kvällens (och albumets) andra låt ”Dönsum” har rauður tagit till vara på ett väldigt typiskt Björk-iskt drag när hårda programmerade beats som tycks imitera vulkanutbrott överröstas av orkestrala synthmattor, storslagna som utsikten från Landmannalaugar.
Allra bäst är låten som avslutar hennes set. Titelspåret ”Semilunar” är en söt popdänga som omsorgsfullt hackats sönder till fragmentarisk electronica utan att tappa något av sin inneboende catchighet. Där, i balansen mellan de tyglade popkvaliteterna och de udda elektroniska utsvävningarna, är det som rauðurs verkliga styrka framträder.
