Under våren 2021 var restriktionerna rejält påtagliga i Sverige. Mitt i tomheten, i uteblivandet av liv och rörelse passade Caroline Furness på att ta sig en titt på om musikgenrerna, med fokus på punkscenen, skiljde sig i sin påverkan av pandemin.
Plastfilmen från ciggpaketet krafsas av med tatuerade fingrar och väl tilltaget nedklippta naglar i baksätet. Inget knussel. Fimpa ut genom fönstret bara, det regnar ju trots allt.
Pandemin som i ett tidigt skede spåddes vara en kortare förändring i folks kalendrar, har i stort sett slagit ut Göteborgs kulturliv. Den har verkat i stort och smått. Den har dödat, den har arbetsberövat och den har varit en temporär överdriven utgift för toalettpapper i februari 2020.
Göteborg som klassas som en musikstad och som sagts ha fler band än det finns fans, drabbas självklart hårt av stängda scener och förbudet av sammankomst av mer än åtta personer. Live Nation och Luger är några av de arrangörer som låtit sina akter göra live streams för att få in pengar, samt hålla hoppet uppe om att vi snart ska kunna se konserterna som man redan sålt biljetter till men tvingats ställa in. Man ber folk att hålla i sin biljett och utlovar belöningar till de som inte kräver återköp. Digitala event har även varit ett sätt att marknadsföra sig på till en bredare publik, men med tittarsiffrorna i hand så kom man snart till insikt om varför folk går på konserter. Allt som oftast är det inte musiken eller ens artisten som lockar – det är upplevelsen.
– Ingen vill se på live stream. Det är tråkigt att man inte kan spela ute när man släppt ny musik, men vad ska man göra? Det är lika för illa för alla.
Eddie Holmqvist, sångare i punkbandet Lyckliga Gatan lutar huvudet bakåt medan han får sin eyeliner lagd inför sin scen i den hemmagjorda musikvideon. Hans nya musikprojekt Rotten Flag har valt att jobba med sin musik på det sätt de kan under rådande omständigheter. Gitarristen Albin Sörenson berättar att ett skivbolag i England erbjöd sig att släppa låtarna, men att de efter genomlyssning av plattan drog sig ur för att texterna var för grova.
– Och de vågar kalla sig punkare, fnyser Eddie medan han kränger av sig jeansvästen som täcks av ett hav med nitar och där ryggen pryds av orden “NO ONE LIKES US, WE DON`T CARE”.
Han byter om till en leopardmönstrad jacka i fuskpäls och försöker sedan övertala sin gitarrist om att dra på ett par neonblå speedos. Men Albin bara skakar på huvudet, skrattar och säger “Våga vägra speedos!”.
I sju år har Robin Havbring arrangerat punkspelningar med bokningsgruppen Up The Punx. Han tror inte att punken förlorat mer under pandemin än någon annan musikgenre, men att den alltid missgynnas i det stora hela.
– Göteborg profilerar sig som en kulturstad, men all kultur får inte vara med. Man sopar den smutsiga kulturen under mattan för att den sticker i folks ögon. Punk är inte bara en subkultur, utan en motkultur som inte vill ha någon översittare som Luger och Live Nation. Vi är förknippade med DIY. Stöd som har utlysts för att rädda kulturen är inte ämnade åt oss. De är ämnade åt Jill Johnsson och Benjamin Ingrosso. Man tänker inte på mindre ställen och små aktörer.
Robin, som arbetar som musikkonsulent på KulturUngdom, jobbar för närvarande hemifrån. Han lutar sig betänksamt mot soffryggen och konstaterar att han nästan har svårt att minnas hur det var innan pandemin bröt ut. Ekonomiskt sett har spelningarna som han har arrangerat aldrig varit i vinstdrivande syfte utan alltid investerats i nästkommande spelning.
– Tror du att Live Nation skulle arrangera en spelning där de inte tjänade en enda spänn? Skulle inte tro det. Men det är inte det vi är ute efter.
Robin berättar att punkscenen har en kärna av solidaritet och att den som inte har råd att köpa en biljett till en spelning kan erbjuda sin hjälp före eller under spelningen och på så vis kunna delta ändå.
– Det finns inga pengar i subkulturer som punk. Det fanns det inte ens när det var som störst. Det som finns är gemenskap. Man gör allt gratis, för och med varandra. Men scenen behövs! Felet ligger i hur man värderar kultur. Vad händer med de band som redan innan Covid 19 hade svårt att betala för sina replokaler? Själen i musik går förlorad in sin kamp mot “The man”.
Punken är inte en genre som syns på dagens sociala plattformar som TikTok t.ex. Det förklarar Robin med att det finns ett visst förakt mot att “sälja sig själv” inom kulturen.
– Idag är det viktigare att synas än att höras. En musiker idag är tillika en influencer. Pressen rapporterar vidare i media, radion spelar skiten för att bli lyssnade på och till sist är det endast populärkulturen som får syre i form av pengar. Men punken måste få existera, för den är inte död, det är det sista man kan säga!
Frågan är bara var den ska få existera. På Crippas Café står borden glest. Restriktionerna är viktiga att följa, vilket många krogar i Göteborg blivit varse det senaste året. Vissa har fått böter, andra har blivit temporärt nedstängda. Punken som mest spelas på fritidsgårdar, svartklubbar och i replokaler drabbas hårt när dessa får stänga och studiecirklarnas medel uteblir.
– Det finns inte en given scen för punken. Det har det aldrig funnits. Genom punken blir du nämligen aldrig en stjärna.
Cristian “Crippa” Odin sitter ner på en av stolarna och tittar ut genom caféets fönster.
– Nu har jag en hel del att säga. När jag väl börjar så kan jag inte sluta, säger Crippa och gör en djup inandning. Klart att man vill bli erkänd. Vem vill inte det? Men aldrig på bekostnad att bli mainstream! Vi tänkte bara på att spela och att inte göra avkall på våra ideal. Mäter man framgång i pengar så är jag körd.
Crippas Café är känt som ett café/punkhak i Majorna där du kan bli serverad vegansk mat, öl och underhållning i form av stand up, poesi eller kanske en visafton.
– Det beror på vem som arrangerar. Jag vill bara att folk ska göra sin grej, jag skiter i vad det är. Det är din scen och jag lägger ingen värdering.
Crippa erkänner att det fanns en punkidé med caféet till en början, men att grannarna gör det omöjligt att spela något som inte är akustiskt- vilket sällan är punk.
– Det behövs ett rock´nroll-ställe dock. Man kanske skulle dra sitt strå till stacken och öppna ett? säger Crippa och sköljer ner sina ord med en klunk ramlösa.
Inom punkscenen är Crippa mest känd från banden Troublemakers och Attentat. I Attentat blev han medlem redan som 15-åring.
– Vi hade musikföreningen Garageligan. På den tiden gjordes allt för hand. Man gjorde egna fanzines, spelade in egna kassetter. Ingenting fick vara kommersiellt! Du skulle inte tjäna pengar på vad du gjorde, så allt fick tillverkas till minsta möjliga kostnad. Det skulle kosta max 10 spänn att gå in på spelningen, det skulle vara schysst, alla skulle kunna vara med. I vissa kretsar dröjde det länge innan det accepterades att man behövde dra in några stålar alls för att kunna gå runt. För vissa var det helt otänkbart. Man kunde möjligen sälja merch på spelningarna.
Garageligan bildades av ett gäng band 1978 och verkade för att ta sin musik till förorterna, med fokus på att “bara spela”.
– Jag minns att min pappa frågade mig varför jag inte bara kunde spela musik som sålde, skrattar Crippa. Han förstod verkligen inte grejen.
Någon annan som är kunnig om Garageligan är journalisten Linus Kuhlin. Han säger att om han får “killgissa” så tror han att punken påverkas mindre än andra genrer av rådande pandemi.
– Punken är van vid att få tänka kreativt. Man jobbar med det som finns. Man skapar någonting av ingenting. Punken ska inte vara beroende och därför lär man även kunna resa sig fort när pandemin väl är över.
Kuhlin menar att fattigdomen är på gott och på ont. Punk är punk pga av brist på pengar och att det är därför den vågar säga sitt och lyfta samhällsfrågor på ett så rakt och brutalt sätt som den gör. Den sitter inte i finrummet eller får ekonomiskt stöd för att hålla sig i skinnet, inom ramar och regler. Det är fattigdomen som gör den till en överlevande kultur. Är man van vid att behöva klara sig utan pengar, så är man utmärkt rustad för tillfällen då det inte finns några.
– Ett café är lättare att rodda än Globen. Punken får inte finnas i Globen. Idealet är liksom att ha integritet och inte tjäna pengar. Jobbar man hela tiden med att ta till vara på det som erbjuds, så lär punken vara de som snabbast är på fötterna igen efter detta.
128:a är en lokal ämnad åt DIY punk. Här repar bandet Broke Banshees. Jacob Ahlberg går upp på scenen och slår sig ner bakom trumsetet. Han vevar runt ett par gånger med trumpinnarna för att liksom känna in det. Bandets sångerska Saga Flygare Täll och basisten Moa Randén börjar stämma gitarrerna med hjälp av sina mobiler.
– Vi har fått flera erbjudanden om att göra live streams under pandemin, men vi har tackat nej. Det är inget substitut till “the real thing” för ingen kollar ändå, skrattar Jacob.
– Punken är ju känt för att inte “ha” några ställen, fyller Moa i medans hon gör airquotes och himlar med ögonen. Man får hyra in sig på ställen och inom scenen har man alltid kontakter. Nån som känner nån…
Om man jämför punken med andra musikkulturer, har pandemin drabbat dem på olika sätt? Nej, det verkar inte så – bortsett från att Spotify under en kort period fullkomligt exploderade av nystartade punkband som alla hette Covid 19.
Inte ens punkarna med sin rebelliska ådra kan ge fingret åt de strikta restriktionerna som staten utlyst. Tydligt är dock att punken behandlas annorlunda överlag. Populärkulturen regerar och subkulturer blir osynliggjorda. Vackert nog har man funnit en gemenskap med oslagbara krafter i det dolda. Styrkan att bygga scener av kontaktnät, marknadsföra med enbart rösten, synas utan kameror och verka utan pengar. Kanske är punken lika odödlig som en kackerlacka? Det sägs att all kultur som föds kommer till att dö förr eller senare. Men punken är inte en kultur. Det är en motkultur.
