Det vänsterfeministiska swingkollektivet Cats and Dinosaurs, hemmahörande i Göteborg, har varit ett favoritband ända sedan vi hade dem som Veckans FYND i HYMN för ganska exakt fem år sedan.
De har sedan även visat sig vara ett formidabelt liveband, både i traditionell livemiljö men de gjorde även en av hela corona-erans bästa livestreams på 1 maj förra året. Nu är de aktuella med en liveskiva, som naturligtvis också släpps på 1 maj. Det känns som hög tid att fördjupa sig i detta på många sätt unika band. Jag ringde upp sångaren och gitarristen Filip Bagewitz och undrade inledningsvis hur allt började.
– Cats and Dinosaurs kom till mycket av en slump. Jag bodde tillsammans med Johan Bengtsson som spelar banjo i bandet. Men han är egentligen kontrabasist. Han åkte till Kuba några månader och då flyttade Tove (Casén Nylander), som nu är basist i Cats and Dinosaurs in i stället. Och då började hon spela bas och vi jammade lite hemma. Sen flyttade även David Löfberg, som spelar piano med oss in. Vi kom in på swing för Tove dansade mycket lindy hop – det gör hon fortfarande fast inte just nu p.g.a. corona – men det var så vi kom in på swing. Men vi började mest med att jamma och det dröjde ett tag innan vi skrev några låtar. Vi skrev några vänsterfeministiska texter och sen växte det gradvis.
– Det var inte planerat från början att vi skulle bli ett band. Vi trodde inte det fanns någon publik för det vi höll på med. Vi hade inga stora ambitioner, men det har blivit mer och mer. Vår första spelning var på valdagen 2014.
Ni brukar kalla er kollektiv snarare än band. Kommer det ur bildandet, att det flyttade in folk lite hur som helst?
– Det kommer nog från att vi hade väldigt lösa former i början. När vi hade en spelning drog vi ihop lite folk vi kände. Nu är vi lite mer som ett band. Men det är ändå lite olika vilka som är med på spelningarna. Vi är tio medlemmar men vi har ännu aldrig varit alla tio på scen samtidigt.
”De blandar plakattexter med ”glimten i ögat-känsla” står det i en presstext om er. Jag tycker det är väldigt träffande och ett av skälen till att jag gillar er så mycket. Hur tänker du kring er musik? Ska det vara roligt? När ni spelar känns det ju roligt även om texterna har allvarliga teman.
– Jag tänker nog att det ska vara roligt och lustfyllt på något sätt. Det ligger i genren också. Att det finns en lekfullhet. Det är kul, men jag gillar det bluesiga också. Jag försöker göra musiken ganska bluesig men det blir ofta glatt ändå till slut. Jag tycker vi har några låtar som är deppiga, men många uppfattar det som glatt ändå.
Texten till ”Varning till dom rika” skulle kunna ha skrivits 1973, men när man hör er framföra den så blir den ganska rolig trots att den inte är det. Jag tänker inte minst på versionen som finns på Youtube från ett 1 maj-firande i Söderhamn. Det finns få videoklipp som är så upplyftande.
– Det är kul när man kan blanda glad stämning med allvar, vi är ju engagerade i de frågorna. Jag har lyssnat mycket på proggmusik, att jag saknat den är inspiration till det vi gör nu. Att den saknas i nutidens klimat.
Hur ser processen kring din textskrivning ut?
– Ganska ofta är det att jag kommer på nån catch phrase, typ något plakatpolitiskt. Som ”Jobba mindre”, den kom jag på fort. När man kommer på en sådan fras så är ju texten nästan klar. ”Varning till dom rika” är lite samma sak, ”Manligheten är ett socialt problem” också. När man kommit på en sådan bra textrad så bygger jag lite runt det. I vissa låtar är resten av texten till och med lite nonsens. Jag är ganska inspirerad av det förhållningssättet som är i gamla swinglåtar, att det bara är nonsenstexter men att det låter väldigt bra. Det är viktigt att det låter bra. Varje mening behöver inte vara jättebra.
Att Cats and Dinosaurs låter bra behöver inte diskuteras. Kollektivet består i princip uteslutande av skolade och skickliga musiker som verkligen kan spela. I den gåshudsframkallande versionen av ”Nothing Thrills Me Like It Used To” nedan kan ni njuta av ursnygga solon från såväl fiol, slagverk och saxofon.
Den nya skivan är crowdfundad. Det gick ju bra, ni nådde ert mål, så har du några tips för hur man går till väga till andra som funderar i samma banor?
– Man får tänka att man måste satsa på det. Man bör ha en plan från början. Om man kör en månad bör man posta något varje dag och vara aktiv. Helst ska man ha en idé innan, nu hade vi inte riktigt det, men det gäller att vara aktiv och verkligen nå ut. Vi har kört en del Facebook-annonser, jag tror det är svårt att få det att funka helt utan någon sponsring.
Ni planerar även en kabaré, kan du berätta lite om den.
– Den har tema klimatångest. Den kommer bygga på vår musik så man kommer känna igen sig. Idén är egentligen att testa teatermiljö och att mellansnacken ska få blomma ut lite mer. Det blir en musikteaterföreställning helt enkelt, på temat klimatångest.
– Vi har tänkt ha premiär 11 juni på Teater Aftonstjärnan i Göteborg. Vi tänkte när vi satte datumet att vi skulle kunna ha publik, så vi får hoppas på det. Vi siktar i alla fall på att ha det i rummet, och inte som livestream. Vi får hoppas vi kan ha lite publik i alla fall, även om det kanske bara blir 8 personer.
Och så hörde jag att ni planerar att göra en spelning med önskelåtar. Är det era egna låtar som gäller?
– Tvärtom, det blir en ren coverkonsert. Det var en del av vår kickstarter-kampanj. Det var faktiskt en kompis till mig som frågade ”om jag skickar in så här mycket, spelar ni den här låten då?”. Så tyckte jag det var en jättebra idé och då blev det som ett alternativ i crowdfunding-kampanjen att man fick önska vilken låt vi ska spela. Det blir en livestream, även den siktar vi på att ha i juni så vi kan köra den utomhus. Det blir stor spridning på originalens genrer, väldigt blandat.
Cats and Dinosaurs släpper en liveskiva 1 maj. På samma dag sänder de en livestreamad releasespelning. Filip utlovar lite att det blir lite spexigare, lite mer 1 maj-tågskänsla än den livestream som de sände på 1 maj förra året, en spelning som för övrigt utgör ungefär halva skivan. Den andra halvan är inspelad på Urkult 2018.
