HYMNs Linus Khulin skriver om Veronica Maggios klassiska album Satan i gatan.
Det brukar bli som så att varje decennium får ett popalbum som liksom definierar den tioårsperioden. Ett album som släpps något år innan eller efter decenniestrecket och som alla skivor därefter oundvikligen måste mäta sig med, som får så stor genomslagskraft att alla tvingas förhålla sig till det, på ett eller annat sätt.
På 80-talet hette den skivan Tonårsdrömmar (1979) och gjordes av en poporkester som hette Noice. 1989 kom Jakob Hellmans … och stora havet, och i oktober 2000 tog Håkan Hellström över stafettpinnen med Känn ingen sorg för mig Göteborg.
Det nyss gångna 2010-talets popalbum över alla andra popalbum heter Satan i gatan (2011). Det är en skiva full av detaljer och nyanser, men som ändå framstår som så enkel, självklar, ja snudd på naiv. En bedrift som, såklart, är betydligt svårare att lyckas med än vad det kan verka. Jag menar, alla kan planka ett Strokes-riff, men bara Veronica Maggio har lyckats förvandla det till ”Jag kommer”.
Redan den 27 augusti 2010 premiärspelade Veronica Maggio ”Mitt hjärta blöder” på Gröna Lunds stora scen. Det var den sista spelningen på albumet Och vinnaren är … (2008), hennes kalender gapade tom och i magen växte en liten person som väntades komma en knapp månad senare. I boken Allt är för bra nu (2017) skriver Maggio att hon blev besviken av att publiken ”inte skrek rakt ut i extas” när de spelade den nya låten, att hon tänkte att det var början på slutet.
Föga visste hon då att det tvärtom var början på någonting nytt, någonting bättre, större, någonting som många idag håller för en milstolpe i svensk pophistoria.
Ett år tidigare hade Veronica Maggio legat på vardagsrumsgolvet i en ny lägenhet med en ny killes namn på dörren och envist stirrat upp i taket, dag ut och dag in. Dygnen kändes ”oändligt långa” och om nätterna satt hon och plinkade på ett ostämt piano som hon bara kunde ta ”ett begränsat antal osvängiga ackord” på. Trots det fick hon en natt ihop grunderna till två låtar: ”Lördagen den femtonde mars” och ”Vad gör vi ikväll”. Det kändes fräscht, och ”framförallt inte som souliga melodier och 60-talsdoftande beats”.
Kort därefter kom Markus Krunegård hem till Maggio och skrev en låt om ett hotell som brann, och sen kallades Christian Waltz in som producent (med kravet att skivan skulle vara klar ”innan 2015”). Redan första dagen i studion skrev Veronica och Christian en låt som man ”lite på skämt” kallade för ”Satan i gatan”, och resten är ju – som det brukar heta – historia.
Tempot var högt och alla låtidéer skrevs om och skrevs om i oändlighet. Nödrimmet ”jättegod thai” ändrades till ”alldeles paj” (puh!), och ”Jag kommer” har i efterhand kallats för ”en riktig problemlåt”. En dryg månad innan albumsläppet sa Veronica Maggio till Nöjesguiden att hon ”skulle vilja skriva en odödlig ballad”. Som om hon var helt ovetandes om vilket mästerverk hon just skapat i ”Snälla bli min” – den kanske odödligaste av alla svenska indieballader, jämte ”Utan dina andetag” och ”Nu kan du få mig så lätt”.
I februari 2011 släpptes ”Jag kommer” som första singel. Det blev såklart en hit, med a-rotation och en förstaplats på singellistan, men den verkligen explosionen kom först när hela albumet släpptes två månader senare.
Själv var jag gymnasist at the time och hade så kallad ”temavecka”, vilket innebar att alla vanliga lektioner utgick för att vi esteter skulle få tid till vår ”konst”. En tjej, det kan ha varit Jazzmine, hade tankat in Satan i gatan på sin mobil – en rosa knapptelefon – och spelade skivan på repeat hela veckan. Varje morgon var det hård konkurrens om platserna bredvid Jazzmine, eftersom hennes lilla Sony Ericsson var hela klassens Veronica Maggio-kran. Jag hade motvilligt gillat vissa låtar på Vatten och bröd (2006) och Och vinnaren är … Motvilligt för att jag på den här tiden bara lyssnade på skränig 60-talspunk och ännu skränigare göteborgspop. Men så kom Satan i gatan och jag tvingades inse att musik utan elgitarrer faktiskt också kan vara bra.
Och det var inte bara jag som insåg det. Plötsligt blev Veronica Maggio en sån där artist som ”alla” gillar. Bara någon månad senare slog hon publikrekord på Liseberg och jag fick klättra upp på en bänk för att ens få en skymt av scenen. Jag minns att jag redan där och då tänkte att jag var med om någonting som bara händer en gång per decennium: ett genombrott som inte hade någonting att göra med bra pr eller medverkan i något löjligt tv-program, utan om en artist som hade gjort ett rakt igenom perfekt album.
Kanske var det sista gången som ett helt album fick ett så stort genomslag i Sverige? Idag handlar ju allt istället om Låtar, och varje gång jag lyssnar på Satan i gatan blir jag så ändlöst trött på Låtar. För har man en gång förstått storheten i ett så genomgående fantastiskt jävla album som Satan i gatan vill man aldrig, aldrig någonsin igen befinna sig utanför det egna lilla universum som en popskiva kan vara.
Och tror det eller ej, men det har nu gått ett helt decennium sedan Satan i gatan släpptes. Alltså är det hög tid för en ny popskiva att ta vid och bli det kommande årtiondets soundtrack, men jag är inte säker på att ett album kan göra det längre. Musikklimatet och sättet vi konsumerar musik har förändrats en hel jävla del, och få har det tålamodet idag.
Jag vet egentligen inte om Satan i gatan är så himla mycket bättre än, låt säg, Tonårsdrömmar. Men det kommer alltid att vara skivan som definierade och satte ord på min generations tonårstid, som både naivt och precist skildrade att vara så kär att man knappt kan andas, att gå från vänner till fiender utan att passera gå, att dansa fast man inte känner någonting alls, att vara alldeles paj och envist sitta kvar på sängen tills någon ber en att gå hem. Och närhelst jag lyssnar på Satan i gatan så slungas jag tillbaka till de där omtumlande, struliga och stundtals underbara tonåren.
Det var sju sorger och åtta bedrövelser sen. Både tiden och Veronica Maggio är en annan nu i och för sig men jag tror mitt hjärta blöder fortfarande och jag glömmer aldrig bort vad hon gjort.
