HYMNs Kristoffer Nilsson minns en Kent-konsert och reflekterar över livemusiken förenande och sociala krafter. En konsertkväll kan vara så mycket mer än ett band på scen – det kan även betyda en början på nya vänskaper.
Det är märkligt med händelser i livet. Jag vet aldrig vad en särskild dag kommer att bjuda på när jag stiger upp på morgonen, men ofta har jag stora möjligheter att påverka utvecklingen bara genom en tanke. Det är jag väldigt glad för och ser det som ett rent privilegium. Det kan ibland räcka med att jag ser gryningen så är dagen hemma. Låt oss kalla mig lättroad.
Detsamma gäller möten mellan människor. Jag vet aldrig vilken betydelse en människa jag möter kommer få för mig från den stunden och jag tänker tillbaka på ett möte med människor en fredag i maj 2005. Det var till och med fredagen den 13:e och då bör man ju vara lite extra försiktig, menar den skrockfulla, men vi hade bestämt oss för att gå på konsert.
I Frihamnen i Göteborg hade Kent annonserat turnépremiär med ett stort tält och, om jag minns rätt, hade bandet släppt det sjätte albumet Du & jag döden. Jag är mer säker på att bandet hade släppt singeln ”Max 500”, att solen strålade från himlen och att Göteborg var inramat i vårgrönska.
Vi satt på legendariska Gillestugans uteservering på Järntorget under eftermiddagen, min kompis och jag, och fortsatte sedan ut mot Frihamnen där vi träffade ytterligare en kompis som jag dock inte kände så bra vid den tidpunkten. Han bodde i Skövde och hade rest ned till Göteborg med ett gäng från ”slätta”. Förväntningarna var stora.
Jag ville gå till tältet tidigt så jag lämnade de flesta och ställde mig och lyssnade på en tjej som jag bara hade hört lite av tidigare. Det var Anna Ternheim som inledde kvällen på bästa sätt. Hon hade släppt sin debutplatta Somebody Outside och hennes musik har sedan dess alltid funnits bredvid mig. Jag minns att hon spelade Broder Daniels ”Shoreline” den kvällen.
En klocka vid scenen räknade ned tiden till konsertstart, tältet fylldes med folk och Kent gick på scen. Jag minns att de inledde med inledningsspåret på Du & jag döden (”400 slag”). Ljudet var inte helt 100, men det gjorde inte så mycket. Inramningen var magnifik och konserten bjöd på låtar från då och nu, men jag minns inte så många låtar egentligen. När det kommer till artister jag har sett många gånger brukar jag över tiden ha en förmåga att blanda ihop det. Jag minns ”Oproffessionell”, klassiska avslutningen med ”747” och att de spelade underbara ”När det blåser på månen”.
Men det skulle visa sig att även saker bredvid musiken var viktiga denna kväll och den vackra majkvällen har ofta återkommit i mitt minne. Just det där vackra som kan uppstå mellan människor i samband med livemusik och hela den storslagna inramningen som skapar de vackra minnena. Det som i grunden föder tankarna som gör att jag kan stiga upp på morgnarna med ett leende, öppna dörren och lyssna på en sjungande rödhake. Samtidigt har tankar från den kvällen ibland även skänkt tårar. Även vackra minnen kan visa sig bli en balansgång på den osynliga linan över tiden och det finns aldrig något tydligt manus.
Musiken tystnade den där fredagskvällen och några månader senare träffade jag mannen från Skövde i Västafrika. Det skulle visa sig bli en väldigt fin kompis för livet medan kompisen jag satt med på Gillestugans uteservering tragiskt dog för några år sedan. Gillestugan såldes 2006 och finns inte heller kvar.
Det är på något sätt fint att kunna sitta i vårvintermörkret tillsammans med några vackra tankar och bara minnas. Jag borde nog göra det lite oftare. I bakgrunden hörs en fin liveversion av Anna Ternheims ”To Be Gone” medan stjärnorna glittrar på himlen. Hur jag än funderar minns jag inte om hon spelade den i tältet fredagen den 13 maj 2005.
