Den 20 maj – på dagen fem år efter sista Kent-albumet Då som nu för alltid – kommer Ett tidsfördriv att dö för, den första heltäckande biografin om bandet. Boken är skriven av författaren och journalisten Linus Kuhlin och ges ut på PUG Förlag, där han för lite drygt ett år sedan gav ut sin hyllade bok om Killinggänget. Anton Lindskog ställde några frågor till Linus.
Du har sagt att du “med skräckblandad förtjusning anar skyhöga förväntningar på boken i fråga bland bandets fans”. Kan du förklara?
– Det är det här med att Kent-fans tycker väldigt mycket om Kent – och så tycker de väldigt mycket om Kent, om du förstår skillnaden. De är otroligt hängivna och kan verka lite skrämmande för en utomstående.
“Om man är ett fan av något så skyddar man sina favoriter”
– Precis så tycker jag det ska vara. Om man är ett fan av någonting så skyddar man sina favoriter. Det är något som jag verkligen respekterar. Sedan kan det bli lite jobbigt när man, som jag, kommer utifrån och påstår sig kunna berätta Kents historia. Kanske blir jag sliten i stycken av Kent-fans på internet.
Varför är du orolig för det?
– Om jag inte har gjort mitt jobb rätt. Alla har sin egen bild av Kent och vissa kanske blir upprörda om jag inte nämner de där konserterna eller låtarna som varit viktiga för dem. Men jag har försökt vara saklig. Det är en biografi, inte en bok om min relation till Kent, så förhoppningsvis gör jag inte så många upprörda.
Vad tror du det beror på att Kent har den här typen av fans?
– Uppenbarligen har de lyckats förmedla en väldigt stark “vi mot dom”-känsla. Det är något som verkar starkt även inom bandet och som de som gillar Kent identifierar sig med och attraheras av.
På samma gång har de ju haft ett väldigt brett genomslag. Kanske framför allt under 2000-talet.
– Ja och just det är så intressant med Kent. Att de har lyckats bli så otroligt stora samtidigt som de har behållit den där “vi mot dom”-auran. I många avseenden känns de fortfarande som ett indieband fast de absolut inte är det och kan sälja ut en arena på 40 000 platser. Det är unikt och väldigt häftigt.
Hur har de lyckats nå dit tror du?
– Uppenbarligen har de gjort fantastiska låtar, bra skivor – och så har de aldrig slarvat. De är perfektionister i hög grad. Att de inte håller på längre är ett bevis på det. Själva tycker de kanske inte det är lönt längre medan alla inte hade haft samma självinsikt.
– Det låter klyschigt men också därför att de har gått sin egen väg och varit tydliga med sina villkor. Jag tror också att man känner sig sedd och väl omhändertagen som Kent-fan. De har ju varit väldigt duktiga på att alltid sätta fansen i första rummet, bland annat var de tidiga på att kommunicera med dem på internet. Det är enkelt att tycka om musiken och när man blir ett Kent-fan kan det även bli en stark identitet.
Tror du att Kent kommer att återförenas någon dag?
– När det först blev offentligt att de skulle lägga ner tyckte jag att det kändes så självklart. De har så många hits och så mycket fans att det verkligen hade passat för dem att göra en återföreningsturné. De hade nog kunnat bli lite som Gyllene Tider på det sättet, om de hade velat. Fast med mer mollackord då.
– Nu tror jag verkligen inte det blir aktuellt. Det var nog därför som de blåste upp och gjorde en så stor sak av sitt avsked – för att det inte ska gå att komma tillbaka. Fallet skulle bli så högt, det vore verkligen att komma med svansen mellan benen om de skulle återförenas nu.
Något som de aldrig lyckades med var att slå igenom utomlands. Vad tror du att det beror på?
– De försökte ju väldigt länge och egentligen är det deras enda flopp. I alla fall utåt sett har ju karriären i övrigt gått rätt så spikrakt.
– Jag tror det var fel timing. När de försökte var det mitt emellan att gitarrmusik var populärt utomlands. Efter att band som Oasis och Radiohead var som mest populära och innan The Killers och White Stripes slog igenom. I en av amerikansk trendkänslig musikbransch kan ett år hit eller dit betyda väldigt mycket. Kanske fanns det inte någon riktig scen för dem då och så hade de svenska managers som försökte lösa allt på distans.
“Jag tror nog de hade kunnat slå utomlands med mer tur och timing och bättre folk runtomkring sig”
– Jag tror nog de hade kunnat slå utomlands med mer tur och timing och bättre folk runt omkring sig. Visst finns det något väldigt typiskt svenskt i Kents melodispråk men det har ju inte hindrat vissa andra.
När föddes idén till boken?
– För ganska exakt för ett år sedan. Jag fick en förfrågan från förlaget som gav ut min bok om Killinggänget ifall jag var intresserad, vilket var väldigt smickrande.
Ser du några likheter mellan Kent och Killinggänget?
– Jag kan nog tänka mig att de – i alla fall på ett privat plan – var ganska lika i sin gängmentalitet i slutet av 90-talet. Även om Killinggänget var en humorgrupp så var de ju också något av ett rockband på samma gång.
Varför har den här boken inte skrivits tidigare?
– Det enkla svaret är nog att det nu har gått “lagom” lång tid sedan de lade ner för att det ska bli aktuellt. Om vi inte hade gjort en Kent-biografi så hade garanterat någon annan gjort det. Och det vore jättekul om det kommer fler böcker som belyser andra sidor av Kent.
Medlemmarna valde själva att inte medverka. Det var kanske väntat?
– Jo, det var det och vi var förberedda på det. Visionen var hela tiden att boken skulle kunna bli lite bättre om Kent själva var med. Men det hängde aldrig på det.
