Iron Maiden är ett av hårdrockens allra största namn. I dag fyller deras självbetitlade debutalbum 40 år. HYMNs Anders Nilsson tar en närmare titt på plattan som bäddade för bandets tillsynes oändliga framgångar.
Storbritannien plågas sedan länge av allmänt politiskt kaos och otaliga strejker. Allt från gravgrävare till tv-tekniker lägger ner arbetet i hopp om förbättrade arbetsvillkor. Oron för en lågkonjuktur växer och missnöjet med den nytillträdda premiärministern Margaret Thatcher tycks tillta för varje dag som går, ofta manifesterat i massdemonstrationer.
En del av missnöjet tar sig uttryck i en ny slamrig genre som revolterar både mot den polerade yta som präglat musiken under de senaste decennierna och samhället i allmänhet; under 70-talets senare del sätter Sex Pistols, The Clash och The Damned London på punkkartan.
Britterna gör som britter ofta gör och använder humorn som både andrum och forum för kritik; den djupt satiriska kultserien Javisst, herr minister har premiär den här våren.
Senare under året dör Ian Curtis (Joy Division), John Bonham (Led Zeppelin) och John Lennon (The Beatles).
Mitt i allt detta börjar Iron Maiden på allvar sin färd mot hårdrockens absoluta toppskikt.
Bandet startas formellt av basisten Steve Harris på juldagen 1975 och spelar sig under tre års tid igenom större delen av Londons pubar och söker sig till slut utanför huvudstadsområdet.
I början av 1979 tar det fart, tack vare flera strategiska medlemsbyten och den demo som när den nästan ett år senare släpps i vinylform får titeln The Soundhouse Tapes. Demon imponerar på dj:n Neal Kay som intensivt spelar framför allt ”Prowler” på sin klubb Heavy Metal Soundhouse.
Bland de som upptäcker Iron Maiden via demon finns Rod Smallwood, som än i dag är bandets manager.
Uppmärksamheten leder till att bandet gör bejublade spelningar på ikoniska The Marquee och The Music Machine, nuvarande KOKO.
Skiftet mellan 70-talet och 80-talet är en intensiv tid för bandet. De signas av gigantiska EMI, trummisen Doug Sampson lämnar bandet och ersätts av Clive Burr (ex-Samson), Adrian Smith tackar nej till att bli parhäst med gode vännen Dave Murray och uppdraget går i stället till Dennis Stratton, låtarna ”Sanctuary” och ”Wrathchild” hamnar på den av Neal Kay sammansatta samlingsplattan Metal for Muthas och bandet åker med på turnén med samma namn, som även innehåller bland andra Motörhead.
Bandet gör i december 1979 två misslyckade försök att spela in ett album. Först med en producent som försöker fösa bandet in i punkfållan, sedan med Andy Scott (The Sweet) som gör misstaget att säga åt Steve Harris att använda plektrum i stället för sin tvåfingerplockade galoppstil. Båda försöken överges mer eller mindre samma minut som bandet sätter sina fötter i respektive studio.
I januari 1980 tar de nya tag. Wil Malone, som tidigare jobbat med bland andra Black Sabbath, får uppdraget att leda inspelningarna i Kingsway Studios i London. Bandet är förvisso inte nöjda med Malone heller, men har ändå efter en vecka spelat in sin debutplatta.
Före albumreleasen gav sig bandet ut på månadslång turné med Judas Priest och spelade för första gången inför tusentals människor varje kväll. I samma veva uppträder Maiden i det omåttligt populära tv-programmet Top of the Pops.
Omslaget målades av Derek Riggs och innebar en ny era för den än i dag ständiga maskoten, Eddie. Eddie började sitt liv som en vit, blodspottande mask på bandets backdrop. Derek Riggs gav honom en kropp med ett dunkelt ansikte på singeln ”Running Free”, som släpptes två månader tidigare, men det var på första fullängdaren som vi verkligen fick se Eddie.
Bandets arbete både på och av scenen betalade sig nu. När Iron Maiden släpptes gick den rakt in på den brittiska albumlistans fjärdeplats.
På ytan känns Iron Maidens debut kanske långt ifrån det material som gjort bandet till ett av världens största, men skrapar man bort den smått punkiga ytan finns de flesta typiska Maiden-detaljerna från de senaste 40 åren där.
Vad sägs till exempel om taktbytena i “Prowler”, de progressiva tendenserna i “Remember Tomorrow”, den arenavänliga refrängen i liveklassikern “Running Free” och den komplicerade strukturen i “Phantom of the Opera”?
När bandet spelade in plattan hade redan tretton medlemmar avverkats, och 2020 återstår bara Steve Harris och gitarristen Dave Murray från den här sättningen.
De övriga tre som spelar på debuten har alla febrilt försökt få till egna karriärer sedan de försvunnit från Iron Maiden, samtliga med skrala resultat.
Först att lämna skutan blev gitarristen Dennis Stratton, i oktober 1980. Stratton gick tio år senare med i återförenade Praying Mantis och medverkade på sex plattor, men några större framgångar nåddes aldrig. Han kan fortfarande ses göra små klubbspelningar i London. Hans ersättare? Adrian Smith, som ju tackat nej ett år tidigare.
Sångaren Paul Di’Anno fick sparken i september 1981. Orsaken var hans allt mer omfattande missbruk. Sedan dess har Di’Anno ganska fruktlöst försökt sig på både egna och andras band – inklusive Praying Mantis – men det har liksom aldrig riktigt funkat. Mestadels har han kuskat runt på småklubbar världen över, spelandes låtar från de två Maiden-plattor han sjöng på. Han har också, än mindre smickrande, suttit i fängelse vid ett par tillfällen.
Nu, 39 år efter att han sparkades, är Di’Anno så märkt av missbruk, sjukdomar och skador att han sitter ner på sina sporadiska gig. Det är tänkt att han ska göra sin allra sista spelning på en liten festival i västra England i augusti, men i dessa coronatider är det mycket tveksamt om festivalen kommer att hållas.
Clive Burr trummade med en handfull olika band och projekt under några år – och jajamänsan: däribland Praying Mantis – men det var alltid kortvarigt och utan några nämnvärda framgångar. Burr led av multipel skleros och dog i sviterna av sjukdomen 2013.
För Thatcher skulle även återstoden av 1980 präglas av elände, medan Iron Maiden tog allt större kliv mot världstoppen. Innan årets slut hade de gjort 100 konserter, däribland en turné med Kiss och sina första två Sverigespelningar.
Och resten är, som de säger, historia.
