När punken tagit färjan över Atlanten i mitten av 70-talet och genrens epicentrum bytts från Detroit och Lower East Side i New York till London var det mycket som hände.
Sex Pistols ”Anarchy In The UK” slog ner som en bomb när den släpptes som singel i slutet av 1976. En subkultur växte fram, tusentals band bildades och försökte överträffa varandra i såväl musikalisk uselhet som i politisk aggression. Resten är historia.
Det tog inte många månader efter ”Anarchy In The UK” innan The Clash följde upp med sin debutsingel, ”White Riot”, och snabbt därefter släppte de även sitt självbetitlade debutalbum. The Clash både kände och gillade Pistols, men de var redan från början något helt annat. De var förvisso punkare i sinnet, men till skillnad från de flesta andra band som växte fram i London vid denna tid så kunde de spela. Både hårt och bra.
Paul Simonon och Terry Chimes (som på skivomslaget kallas Tory Crimes i tidstypisk, råpolitisk anda. Terry/Tory saknas för övrigt på skivomslagsbilden eftersom han lämnade bandet efter att skivan spelats in) utgjorde en stabil rytmsektion och Joe Strummer och Mick Jones duellerade snyggt med både röster och gitarrer. De var inte bara unga och arga, de hade också en genuin passion för rock`n´roll. Detta i kombination gjorde att de snabbt nådde bred popularitet och blev en angelägenhet långt utanför de kretsar som bekände sig som punkare.
Utan att gå händelserna i förväg och blanda in London Calling (1979), där bandets idéer och musikaliska förmåga förfinades till perfektion, märks bandets breda musikaliska referenser redan på debuten. Här finns bland annat en cover på reggaelåten ”Police & Thieves” av Junior Murvin – en låt som sex minuter lång togs med för att skivan annars ansågs för kort.
Jamaica gillade The Clash tillbaka. Lee Perry hörde albumet och spelade upp det för Bob Marley, som därefter nämnde The Clash i sin låt ”Punky Reggae Party”, vilken släpptes bara några månader efter att The Clash släppt sin debut.
The Wailers will be there
The Damned, The Jam, The Clash
Maytals will be there
Dr Feelgood too
No boring old farts, no boring old farts, no boring old farts
will be there
No boring old farts, no boring old farts, no boring old farts
will be there
The Clash släpptes alltså i England den 8 april 1977, men i USA fanns den initialt bara som import (dyrt på den tiden) och inte förrän i juli 1979 släpptes en USA-version av skivan, med delvis annorlunda låtlista. Flera av de singlar bandet släppte efter Englandsreleasen finns med där, på gott och ont.
Sammantaget ger den en större bild av de breda musikaliska influenser bandet hade och låtmaterialet är ännu starkare, men på viss bekostnad av genområ punkenergi. Det är nästan så att USA-releasen känns som en tidig Greatest Hits, där låtar som ”Complete Control”, ”White Man In Hammersmith Palais”, covern på ”I Fought The Law” (ingen av dessa var med på Englandsreleasen) framstår som klassiker idag. Något som såklart också gäller ”Clash City Rockers”, en låt vars se upp, här kommer vi-mentalitet plankats av tusentals.
Redan på Englandsreleasen finns likväl ett flertal av bandets stora låtar, vilka alla har det gemensamt att de på något sätt berör det i upphovsmännens ögon tvivelaktiga nöjet att vara ung i England under 70-talet. ”Career Opportunities”, ”I’m So Bored With The USA” (om amerikaniseringen av England), ”Janie Jones” och ”London’s Burning”. För att inte tala om ”Garageland”, en låt vars titel bland annat gett upphov till en HYMN-relaterad klubb i Stockholm. Och som på ett enkelt sätt också sammanfattar hela 77-punkens essens.
I don’t want to hear about what the rich are doing
I don’t want to go to where the rich are going
They think they’re so clever, they think they’re so right
But the truth is only known by guttersnipes
Bandets furiösa energi och rakt igenom förstklassiga låtskrivande, tillsammans med Joe Strummers otroliga inlevelse (tveklöst en av rockhistoriens främsta frontmän) som vokalist står sig sammantaget ännu, 40 år senare, som rockmusik när den är som allra bäst.
