Foto: Niklas Gustavsson/Rockfoto
Snart är det dags för nionde upplagan av Kalabalik på Tyrolen. Festivalen som för underjordiska akter inom synth, postpunk och contemporary wave från hela världen till det gamla danspalatset i Blädinge kyrkby äger som vanligt rum under näst sista helgen i augusti. HYMNs Anton Lindskog har träffat festivalens nav, grundare, general och eldsjäl Christoffer Gunnarsson.
Kalabalik på Tyrolen är ett fullkomligt unikt inslag i festival-Sverige. Det är festivalen där headliners inte är av någon större betydelse utan programmet snarare är att betrakta som en helhet. Där avståndet mellan publik och artister är litet. Dit du åker för att upptäcka ny musik.
Under hela 2010-talet har nya, spännande akter inom kontemporär synth, postpunk och olika typer av alternativ elektronisk musik gjort sina första Sverigespelningar i den småländska folkparken: She Past Away, Hatari, Kælan Mikla, Whispering Sons, Molchat Doma bland många andra.
Bland årets 23 bokningar hittar vi bland annat hyllade franska coldwaveduon Minuit Machine, lovande nederländska postpunk-nykomlingarna Bragolin, mexikanska minimal wave-revivalisten Stockhaussen och Need for Speed från Malmö. Det blir lappländsk, homoerotisk synthpop med Romanssi och så kommer fem handplockade underground-akter från Island. Det är på Kalabalik på Tyrolen du ser dem först.
Minuit Machine. Niklas Gustavsson/Rockfoto
Festivalen har under alla år varit centrerad kring Christoffer Gunnarsson. Han bor numera i Malmö men började arrangera spelningar i förra hemorten Växjö redan i mitten av förra decenniet. Det var i samband med att stadens lokala lilla synthklubb lades ner som det allra första fröet såddes till vad som senare kom att bli Kalabalik på Tyrolen.
– Vi var ett gäng som saknade en liknande verksamhet i stan, minns Christoffer när jag träffar honom på en uteservering vid Möllevångstorget. Det var så Klubb Kalabalik föddes. I början drev jag klubben själv men vi blev snabbt fler och började tidigt arrangera spelningar. Först var det väldigt enkelt i en jättetrång källarlokal där banden spelade på golvet. Sedan flyttade vi runt mellan olika ställen i Växjö.
Hur växte det därifrån till en festival?
– Ja, det är knappt jag förstår det själv… Fram mot slutet av 00-talet började det i alla fall kännas trögt med klubben. Besökarantalet minskade och formatet kändes allt för begränsande. Av en händelse var vi ute vid festplatsen Tyrolen och slogs av vilket häftigt och udda ställe det hade varit att sätta upp ett synthevenemang på, där ute mitt i den autentiska 60-talsmiljön.
”Det blev mer fokus på det nutida i samband med att vi kom in mer på minimal wave revival-vågen som kanske främst rör EBM men även postpunk”
– Med hjälp av klubbens kontakter fick vi snabbt ihop ett program, vilket blev den allra första upplagan av Kalabalik på Tyrolen sommaren 2011. Då körde vi en helg med tolv band utan särskilt mycket planering. När vi sedan körde igen året därpå började konceptet falla på plats. Man kan väl säga att det var då festivalen fick sin prägel. Det blev mer fokus på det nutida i samband med att vi kom in mer på minimal wave revival-vågen som kanske främst rör EBM men även postpunk.
– Vi har ny musik i centrum. Artister och band som inte funnits särskilt länge och som gör någonting i den tid där vi just nu befinner oss.
Foto: Niklas Gustavsson/Rockfoto
Genom åren har du ju verkligen utmärkt dig som trendspanare! Hur hittar du egentligen alla nya band?
– Det finns många olika sätt. Jag har en växande hög med artister som jag vill jobba med men som inte blivit av ännu och därifrån brukar jag plocka några bokningar varje år. Sedan kommer mycket av att jag försöker hålla koll och följer olika skivbolag och andra aktörer. Ibland får jag tips av besökarna också. Sedan tar jag oftast kontakt med artisterna direkt.
Hur mycket hinner man egentligen själv se som festivalgeneral?
– Faktiskt ganska mycket. Kanske inga fullständiga konserter men jag brukar ändå hinna få någon skymt av det mesta. En fördel med den här festivalen är att den är framtung. Det händer väldigt mycket under dagarna innan det börjar. När det väl är igång och alla är på plats är det mesta klart. Under själva festivaldagarna är det mest enkel drift.
”Varje år kommer man fram till någon punkt som är kämpig, när man inte riktigt vet hur man ska få ihop allting”
Christoffer står, under året, för det allra mesta arbetet med Kalabalik på Tyrolen. Det är framför allt när det fysiska jobbet börjar på plats som fler träder in, men vilka som jobbar med festivalen varierar från år till år. Christoffer nämner att det ibland varit svårt att hitta folk som håller ut hela vägen.
Vilken tycker du är största utmaningen med att hålla liv i Kalabalik på Tyrolen?
– Att inte tappa modet. Varje år kommer man fram till någon punkt som är kämpig, när man inte riktigt vet hur man ska få ihop allting. Minst en gång per år känns det alltid tungt.
Foto: Niklas Gustavsson,/Rockfoto
Många besökare återvänder till Kalabalik på Tyrolen. Stämningen är familjär och för någon som varit där är det inte svårt att förstå varför den ibland kallas för ”Sveriges mysigaste festival”.
– Det hade varit önskvärt om besökarantalet blev lite högre men jag räknar inte med någon drastisk ökning, konstaterar Christoffer. Under lång tid låg det rätt konstant runt 300 besökare. Fram till förra året då det faktiskt blev en påtaglig ökning upp till 500 gäster en av dagarna.
Inte bara besökarna, utan även en del artister, återvänder. Bland årets återbesök hittar vi tyske galningen Jemek Jemowit och vitländska postpunktrion Molchat Doma som tidigare spelat 2011 och 2015 respektive 2018. De sistnämnda kommer att avsluta festivalhelgen på söndagsförmiddagen med ett nedtonat semiakustiskt set i Blädinge kyrka.
”En av grundpelarna till festivalen var en kritik mot synthscenen för att det är samma artister som spelar igen och igen”
– Egentligen sker det väldigt naturligt för vi får ju alltid en relation till de som spelar hos oss, menar Christoffer. Men jag begränsar återbesöken mycket. En av grundpelarna till festivalen var en kritik mot synthscenen för att det är samma artister som spelar igen och igen. Det är väldigt lätt att hamna där och det skulle nog gå snabbt att bygga ihop ett år av festivalen på det sättet. Vi vill dock utmana både oss själva och publiken så att det blir något annorlunda varje gång. Men visst, några återbesök tillåter vi alltid.
Förra sommaren var Kalabalik på Tyrolen först ut med att boka isländska Hatari utanför hemlandet. Den multimediala, konsumtionskritiska performance art/-technopunk-akten (som i år blev en osannolik Eurovision-framgång blev en snackis i synthkretsar redan ifjol efter spelningen i Blädinge och Christoffer nämner att många bokare hörde av sig till honom redan då.
Hatari på årets Roskildefestival. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto
I år står inte mindre än fem isländska akter på schemat. Något som delvis sker tack vare Sólveig Matthildur som vi även känner igen som keyboardisten och bakgrundssångerskan i Kælan Mikla, vilka även de gjorde sin Sverigedebut på Kalabalik på Tyrolen.
– Efter förra årets succé med Hatari ville vi sätta en liten extra spotlight på Island, berättar Christoffer. De har en liten scen men det händer mycket där med många unga artister som gör intressanta saker.
Sommarens Islandsatsning är ett samarbete med Myrkfælni, ett fanzine med fokus på ny, obskyr isländsk undergroundmusik som, numera Leipzig-bosatte, Sólveig driver med en kompis. Sólveig Matthildur gav tidigare i år ut sitt andra soloalbum Constantly In Love och kommer själv att spela på sensommarens festival.
– Vi har fått mycket bra kontakt med Sólveig och hon är väldigt engagerad i många olika saker. Det är hon och hennes kumpan som valt ut artisterna som spelar under Myrkfælni showcase på fredagen.
En isländsk akt som sticker ut lite är Countess Malaise. Har du någonsin funderat på att boka hiphop tidigare?
-Inte direkt men sedan är inte genren alltid det första jag tänker på. Det finns annat som avgör huruvida något passar in. Jag tycker nog allt vi har haft andra artister i liknande gränsland även tidigare. Som ryska IC3PEAK till exempel.
Förra sensommaren Sverigedebuterade även Ploho, ett av de största namnen inom den just nu väldigt vitala ryska postpunkscenen. Festivalen har även tidigare huserat akter från forna Sovjetunionen. För flera av dem blev Kalabalik inte bara första Sverigebesöket utan första spelningen i Västeuropa. Med festivalen har Christoffer blivit en av landets allra främsta ambassadörer för östeuropeisk kultur.
– Jag har varit i Moskva några gånger och haft lyckan att få delta i vissa showcase-festivaler. Generellt går det till så att man samlar ihop ett antal band och musikindustrimänniskor på samma plats för att se vilka samarbeten som uppstår. En del av bokningarna till festivalen har kommit den vägen, sedan har jag också varit på några andra evenemang där.
Hur är det att gå på musikevenemang i Ryssland?
– Där finns en stark vital DIY-scen men mycket sker undanskymt. Man vill inte dra för mycket ljus på sig. Evenemangen är ofta lite one-off, typ som ett svenskt skogsrave. Det verkar som att ryska myndigheter kan göra lite som de känner för och det finns inte ens några tillstånd att söka.
”Muskelrock har varit en stor förebild och på många sätt viktigare för Kalabalik än någon ”vanlig” synthfestival”
Musiknördigheten och upptäckarglädjen är något Christoffer delar med bland annat Muskelrock och (nu insomnade) Psykjunta, två andra festivaler med Tyrolen som hemadress. Muskelrock, med fokus på heavy metal av det mer obskyra slaget, är Tyrolens egen festival och startade 2009, två år före Kalabalik.
– Muskelrock har varit en stor förebild och på många sätt viktigare för Kalabalik än någon ”vanlig” synthfestival. Kanske inte musikaliskt men sett till upplägget och hur festivalen fungerar.
– Platsen är väldigt bra för den här typen av nischade festivaler. Dels är storleken lagom för det men även sett till hur Tyrolen drivs. Många av de involverade gillar lite udda evenemang. Det är en rätt nördig stil, vilket passar mig väldigt bra.
Foto: Niklas Gustavsson/Rockfoto
Vad tror du det beror på att vi annars ser så mycket nostalgi på festival-line-uperna?
– Det tråkiga svaret är väl att det säljer. Just när det gäller synthscenen är medelåldern ganska hög, vilket också väger in. Ett mål som jag har haft med festivalen är att locka en yngre målgrupp men också att få den lite äldre målgruppen att upptäcka nya artister.
– Ett vanligt tillvägagångssätt för festivaler är annars att ha en stor headliner som drar mycket folk och sedan kan man ha lite vad som helst som uppvärmning. Den tråkiga effekten av det blir att många då bara kommer för att se headlinern och hoppar över de andra banden.
– Med Kalabalik för Tyrolen vill vi presentera en helhet. Det hade känts konstigt för den här typen av evenemang att sätta för mycket fokus på bara en eller ett fåtal akter. Jag tänker mig festivalen som en buffé där man, som besökare, själv kan plocka åt sig precis det man vill ha.
Hur ser framtiden ut för Kalabalik för Tyrolen?
– Vi kör nionde gången i år. Jag har redan lite tankar på vad vi ska hitta på nästa sommar för att göra jubileumsårgången lite mer speciell. Sedan får vi se hur länge jag orkar hålla liv i det här. Vi har ju alla trots allt snart åldrats tio år sedan det började.
Lyssna på årets bokningar i vår playlist:
Kalabalik på Tyrolen äger rum den 23 – 24 augusti. Läs mer om årets festival här.
