Kalabalik på Tyrolen: Årets stora contemporary wave-händelse

Foto: Niklas Gustavsson / Rockfoto

Kalablik på Tyrolen är, sedan ett antal år tillbaka, norra Europas kanske allra viktigaste och mest intressanta ambassadör för alternativ elektronisk musik. Årets upplaga av festivalen avviker inte från mönstret.

Den autentiska lilla 60-tals-nöjesparken Tyrolen är idylliskt benägen ute på småländska landsbygden. Under en sensommarhelg varje år förvandlas nöjesparken till ett konvent för de allra senaste fynden inom contemporary wave, postpunk och närliggande genrer. En samlingsplats för artister från hela världen som verkar i samma DIY-tradition och för nämnda genrer framåt. Allt i en sagolikt vacker miljö, i ett sammanhang som en av årets artister beskriver som ”a magical goth summer camp in the beautiful Swedish countryside”.

Foto: Niklas Gustavsson / Rockfoto

Merparten av sensommarens akter har bara existerat i något fåtal år. Med några undantag gör de utländska artisterna sina första Sverigespelningar på någon av festivalens två scener Rotundan eller Joddelero. Det är på Kalabalik på Tyrolen du ser dem först.

Med den egensinniga stilblandningen och starka DIY-profilen är schweiziska Karl Kave & Durian en given Kalabalik-bokning. Under spelningen, på den mindre av festivalens två scener, spänner den artiga duons repertoar från abstrakta Laurie Anderson-ska ljudinstallationer (”Elevator”, ”What Is All This Noise About”) till minimal wave-tolkningar av eurodance-hits(!) som Coronas ”Rhytm of the Night” (som i Karl Kave & Durians tappning får namnet ”Im Rhytmus dieser Night”). Däremellan ryms söta och charmigt upproriska proto-technopop-dängor om att göra gurksallad av patriarkatet (”Gurkensallat”) och kasta ägg på Daniel Ek (”Hühnerei”).

Nästan lika genretrotsande men minst lika charmerande Calamity Jane & Wild Bill står på samma scen ett dygn senare. Calamity Jane heter egentligen Estrid Nyman och gör även 4AD-minnande dreampop under eget namn. I sällskap av Ian Memgård (Wild Bill) står hon för en skruvad, eklektiskt och mycket egen variant av Generation Z-återuppfunnen synthpop. Spelningen präglas av deras oemotståndliga, skruvade humor och starka DIY-anda. När de är som bäst låter det som om Molly Nilsson och Stereo Total hade ett odisciplinerat kärleksbarn.

Det vore ju inget ”goth summer camp” utan goth. Under lördagkvällen bidrar Torch med ordentligt mörkt mangel. Den unga dansk-grönländska trion låter som det kanske hade kunnat göra ifall den unge Werther reste i tiden och frontade en mycket tidig upplaga av Clan of Xymox. Ännu starkare intryck lämnar landsfränderna Missvnaries of Charity som spelar några timmar tidigare.

Missvnaries ov Charity – Foto: Niklas Gustavsson / Rockfoto

Köpenhamnstrion Missvnaries of Charity har bara funnits i något år. Men vi känner igen medlemmarna från diverse akter ur 2010-talets Öresundska darkwavescen. Sångaren Patrick har tidigare frontat (fullkomligt briljanta) danska postpunkbandet Moth. Vi känner igen rösten och scenspråket men Missvnaries of Charity går i en råare, mer primal inriktning. Det minner lika mycket om no wave som Joy Division och den tidiga mörka postpunkscenen. Den som vill höra en intressant, samtida skandinavisk tolkning av nämnda genrer bör ägna, i vart fall femton minuter av sitt liv, åt deras första Bandcamp-släpp Hvmanity As A Hole.

T.G.T.B. har, sedan de startade i början av 2020, stått för inte mindre än tre släpp på (Kalabalik-frekventerade) etiketten Detriti. Första fullängdaren Stockholm Soul kom i fjol. Men ännu har den hemlighetsfulla elektroniska duon från östra Stockholm bara gjort fåtalet livespelningar.

De tar plats på festivalens mindre scen under fredagskvällen. Hybriden av mörk electro, analog synthpop och witch house-erinrande stämningsbyggande är lika mörk och tung som vacker och stämningsfull. Det känns och låter nytt, trots blinkningar till äldre genrestorheter. Låtar som ”Derelict” och ”Homebound” är direkt gåshudsframkallande, suggestiva kråkslott till ljudbyggen accentuerade med tidlösa, sorgsna melodier.

Efter den mörka synthpopmässan på Joddelero-scenen är jag än mer nyfiken på att följa vilka vägar T.G.T.B. kommer att ta framöver. Och på vad den kryptiska förkortningen egentligen står för?

Modem – Foto: Niklas Gustavsson / Rockfoto

Även Helsingfors-baserade Modem startade under 2020-talet. Duon gör oemotståndligt catchig new wave på modersmålet och frontas av osannolikt karismatiska sångerskan Titty Roro. På scen utstrålar de nästan orimliga mängder självsäkerhet för ett band som bara har funnits lite drygt ett år. Spelningen är ett närmast herkuliskt styrkeprov från de finska nykomlingarna och gör mig än mer förväntansfull på den första fullängdare som väntas till början av 2024.

I sammanhanget är Barcelonaduon Fatamorgana ett väletablerat namn. Sångerskan Patrycja har besökt Kalabalik på Tyrolen tidigare då hon även sjunger i mörka postpunkbandet Belgrado (som spelade på 2017 års upplaga). Live kommer hon än mer till sin rätt i synthpopduon Fatamorgana, där hon tillåts växa som scenpersonlighet. De teatrala tendenserna får fritt spelrum. Låtar som ”All The People” känns tyngre och nervigare från Tyrolens ljudanläggning.

John Maus – Foto: Niklas Gustavsson / Rockfoto

Årets ålderman John Maus har själv skapat begreppet ”the hysterical body” för att beskriva sitt mycket speciella scenspråk. Under den avslutande solospelningen på stora scenen hämtas mycket material från klassiska We Must Become The Pitiless Censors Of Ourselves (2011). Albumet cementerade en gång det unika Maus-soundet. Influerat till lika delar av Georg Friedrich Händel (som han för övrigt delar födelsedag med) och barockmusikens flerstämmighet, som av punkens ilska och synthpopens klangspråk.

Energin och intensiteten är på en helt egen nivå. Scenpersonligheten Maus tycks ha gjort självförbrännande till en konstform. Det dröjer inte länge innan han fullkomligt dryper av svett. Han verkar ta ut sig till den grad att han precis håller ihop för att klara de utmärkande skriken under ”Believer” i slutet av ordinarie set. Efter extranumret ”Pets” måste jag gå ut ur tältet och hämta andan för att bearbeta vad jag precis har varit med om.

Den sedvanliga DJ-satsningen har bantats ned inför årets upplaga av Kalabalik på Tyrolen. I gengäld har dansmusiken smugit sig in på konsertscenerna. Både Black Dahlia och Maelstorm & Louisahhh är intressanta exempel på de hybrider av techno och hård EBM som frambringats av den underjordiska musikevolutionen på senare år. Polska Charlie får ”the magical goth summer camp” att kännas som ett skogsrave.

Puerta Negra – Foto: Niklas Gustavsson / Rockfoto

Ännu röjigare blir det när Portlandbaserade Puerta Negra intar stora scenen. Den spanskspråkiga EBM-duon är en hård stålhätteförsedd spark i skrevet på hemlandets groende extremhöger. Ilskan och attityden för tankarna till landsfränderna i Youth Code. Musikaliskt har de närmre till Cabaret Voltaire-revivalisterna i High-Functioning Flesh (vars Susan Substract för övrigt bidrog med omistlig producenthjälp på parets första ep Costo Humano från 2022). Spelningen på Rotundan under lördagskvällen bevisar att de har en självklar plats jämte nämnda storheter i dagens mycket vitala nordamerikanska EBM-scen.

På scen tycks Puerto Negro vilja göra upp med all världens orättvisor. Och bjuda in till en stor fest på samma gång. Stencoola sångerskan Maria Aguirre är en mycket karismatisk EBM-agitator och avslutar deras allt för korta set (en kraschad synth förkortar speltiden) med att hoppa ner från scenen för att dansa med publiken.

Årets upplaga av Kalabalik på Tyrolen är precis så vacker och utopisk som en festival kan vara när kärleken till musiken får styra. Att så många av (de mestadels svartklädda) besökarna fortsätter att återvända till den lilla nöjesparken varje år känns helt självklart.

Vi ses igen nästa år!