Sedan 2011 har Kalabalik på Tyrolen letat fram obskyra guldkorn ur hela världens alternativa elektroniska scener. Årets upplaga är en uppvisning i fingertoppskänsla från festivalen som i det närmsta blivit en egen genre.
Genom åren har oräkneliga akter Sverigedebuterat i den mysiga folkparken Tyrolen ute på småländska landsbygden i Blädinge, strax utanför Alvesta. Det var här Molchat Doma gjorde sin första Sverigespelning några år innan de exploderade genom TikTok. Isländska Hatari hade aldrig tidigare spelat utanför hemlandet när de bokades till Kalabalik och blev året därpå en (högst osannolik) Eurovision-framgång. Det är hit du ska bege dig om du vill upptäcka ny musik. Om du vill vara ”först ut” med att se ”det där bandet”. Eller bara uppleva något unikt.
Festivalen har vuxit fram samtidigt som, och följt med, det senaste decenniets minimal wave revival-våg som gett ett uppsving för postpunk, mörk synthpop och EBM. Men genom åren har Tyrolen huserat alla tänkbara typer av udda, DIY-producerad elektronisk musik. Det är slående vilken vidd som ryms i genren Kalabalik.
I år har även lite varmare tongångar letat sig in bland det sedvanligt coldwave-orienterade sortimentet. Dessa kommer främst från andra sidan Atlanten.
Däribland hittar vi Oakland-duon Morning Hands vars soliga, västkustorienterade synthpop står i stark kontrast mot det nyckfulla sensommarvädret under fredagseftermiddagen när de öppnar på den mindre av de två festivalscenerna. Tungviktarna Douglas och Patric uppehåller första halvan av sitt timslånga set kring det mycket starka självbetitlade fullängdsalbumet från 2019.
Mycket krut avfyras tidigt med hitsingeln ”Moving Through Water” som öppningsnummer. Men de har inga problem att upprätthålla den höga nivån genom hela spelningen med sitt starka låtmaterial och med synthpop-croonern (och hårdrockaren) Patric Tabors sympatiska scenpersonlighet och själfulla sångstil. Vi kommer att möta de två stora gentlemännen från Kalifornien en gång till under helgen i väldigt annorlunda skepnad. Men det återkommer jag till lite senare.
En annan Atlantkorsande gäst är Catherine Moan, som gav ut sin fullängdsdebut Chain Reaction förra året. Jag kom först i kontakt med den unga Philadelphia-artisten när någon delade hennes briljanta tolkning av Depeche Modes ”Fools” i mitt flöde. Den dyker upp som tredje låt i setlisten även när hon spelar på Tyrolen och passar utmärkt med det egna materialet. Hon är ensam på den mindre av de två festivalscenerna tidigt på lördagskvällen men har inga problem att fylla ut med sina egensinniga små danser och sin charmerande personlighet.
Catherine gör melodiös, 80-talsflirtande synthpop med en ljudbild som närmar sig det som brukar kallas synthwave och som till exempel hade passat in på soundtracket till filmen ”Drive”. Men där många andra 80-talsrevivalister i samma skola främst tagit till vara på stämningarna och de drömska cineastiska kvaliteterna så har hon även en uppenbar talang för att skriva omedelbara, löjligt medryckande poplåtar, vilket bland annat ”Soda Pop” och avslutande ”Drop It” är exempel på. Det här är en artist som jag, efter spelningen på Tyrolen, hoppas på att höra mycket mer av i framtiden.
Förresten var det på ”Drive”-soundtrackets skapare Johnny Jewels (Chromatics, Desire m.fl.) label Italians Do It Better som Dlina Volny gav ut sitt senaste album Dazed i vintras. Vilnius-trion öppnar den större festivalscenen under fredagskvällen. Det känns först lite trevande efter ett soundcheck som dragit ut på tiden men det vänder snabbt. Vid ”Hollywood” är jag fast och framme vid ”Redrum” helt tagen av sångerskan Masha Zinevitchs mycket uttrycksfulla scenspråk.
Kalabalik på Tyrolen har, genom åren, huserat ett stort antal akter från Östeuropa. Den här sommaren är en extra spotlight riktad mot Ukraina. Redan på torsdagen, dagen innan festivalområdet öppnar har ett showcase med fyra ukrainska akter (Aircraft, Geuxx, Hungry Boys och Ship her Son) kurerat av labeln Worn Pop, huserat i tältscenen ute på campingen. Temat forsätter under fredagen med Morwan.
Alex Ashtaui som står bakom projektet har under våren tvingats fly undan krigets fasor. Som Morwan väver han samman postpunk och industriella tongångar (bland annat är Swans en inspirationskälla) med hemlandets traditionella musik men också med inslag av arabisk folkmusik. Alex är ensam och spelar bas och sjunger över backtracks med övriga instrument till en effektfull ljussättning. Det är suggestivt, dansant, vemodigt och medryckande på samma gång.
Stilblandning må förefalla udda men det finns fler akter med vissa soniska likheter på årets schema. Den Turkiet-anknutna, Wien-baserade duon Zack Zack Zack, som spelar på stora scenen under lördagskvällen blandar postpunkigt vemod och dansant electro med halvtoner och melodislingor som blickar åt traditionell osmansk musik. Ännu röjigare blir det när litauiska ”sad dance”-akten Solo Ansamblis piskar igång det svartklädda dansgolvet i rött motljus sent på lördagskvällen.
Årets upplaga rymmer endast två svenska akter under de ordinarie festivaldagarna (undantaget Livmødr som står för den traditionsenliga ”eftershowen” i Blädinge kyrka på söndagsförmiddagen). Roya har spelat på festivalen tidigare och står för en snygg, stämningsfullt start på lördagen, när hon, ensam på stora scenen, sjunger med stor inlevelse över sin melankoliska hybrid av electro och etheral wave. Däremot är nystartade göteborgska postpunkbandet Novitjok en ny bekantskap.
Novitjok gör en klart angenäm pastisch på det tidiga 80-talets postpunk. Musik från en tid innan någon av bandmedlemmarna var född och med en sångerska som ger starka Siouxsie-associationer. Berlinska Das Das som spelar dagen därpå, tycks blicka ännu längre bak i musikhistorien. Mot 70-talets slut. Tiden då punk och elektronisk musik precis påbörjat sin symbios genom band som Cabaret Voltaire och The Normal.
För ett desto mer normbrytande scenframträdande står Frankfurt-duon Les Trucs. Charlotte Simon och Toben Piel inleder konserten ute bland publiken framför den större inomhusscenen, där de slagit upp sin arsenal av synthar, samplers och allehanda gadgets på ett bord. De alternerar sången mellan varandra och är båda försedda med portabla (till synes väldigt hemmagjorda) mikrofonstativsanordningar och pannlampor som gör att de kan röra sig helt fritt ute bland publiken i den mörka lokalen.
Les Trucs står för en melodiös men experimentell, storslagen (och väldigt tysk) form av electro. Det får onekligen en extra dimension av det speciella framträdandet som tänjer på skiljelinjen mellan konsert och performance art. Möjligtvis utmanas de i quirkiness av franska ”utomjordingarna” Infecticide vars mycket underhållande scenshow kanske skulle kunna beskrivas som en kombination av artpunk och urspårad barnteater.
Kalabalik-bekanta Die Selektion myntade en gång genrebeskrivningen ”hooligan techno”. Frågan är om den beskrivningen inte är mer passande för vad Christian Donaghey gör under namnet Autumns. Att det, bland det oräkneliga antalet bandcamp-släpp han står bakom under de senaste åren, går att hitta titlar som You’re Not An Artist, You’re A Dickhead och I Hate All That Shit ger viss föraning om vad som väntar inför spelningen på den mindre Kalabalik-scenen. Det är punkigt, stenhårt och DIY in i benmärgen.
Christian är placerad bakom sin utrusning och pumpar energiskt ut industriella techno-beats och EBM-basgångar medan han ser ut att vara i färd att mucka gräl med allt och alla. Det är lika skitigt och aggressivt som löjligt medryckande och dansant. Att stå still är helt omöjligt.
Även Randolph & Mortimer från industristaden (i dubbel bemärkelse) Sheffield står för en egen dansant uttolkning av industrial och tidig EBM. Deras svettiga avslutningsspelning på mindre Tyrolen-scenen backas upp och lyfts ytterligare av ett snyggt ackompanjerande videokollage. Parallellt med de två festivalscenerna huserar ett antal DJs i tältscenen på campingen. Mest namnkunnig av dem är regelbundna Kalabalik-återvändaren Zanias.
Men Alison Lewis, som står bakom pseudonymen Zanias, är framför allt här i egenskap av sångerska i Linea Aspera. Avsaknaden av uppenbara headliners må vara en viktig del av Kalabalik-konceptet men om vi ändå ska välja någon så är det tveklöst den, ursprungligen UK-baserade, duon. De bildades 2011 och debutalbumet som släpptes året därpå har haft en svåröverskattad betydelse för senaste decenniets minimal wave-revival och den scen som Kalabalik har representerat genom åren.
Linea Aspera lades egentligen ner redan 2013 då medlemmarna gick vidare till andra projekt men återförenades för några år sedan och gav ut en uppföljare (helt enkelt betitlad LP II) under 2020. Musiken bygger på kontrasterna mellan Alisons varma, själfulla röst och de mekaniska rytmer och isande synthar som backar upp henne (samma typ av kombination som byggde flera av 80-talets mest klassiska synthpopduos).
När de spelar på Tyrolens dansbanescen tycks hennes röst kraftfull nog att fylla världens största arenor. Och stark nog att brotta ner medlemmarna i Diesel Dudes (vi återkommer till den referensen om en stund). Jag har hjärtat i halsgropen från ögonblicket då hon tar de första tonerna i ”Solar Flare”.
Även om Linea Aspera fått efterföljare så utmärker de sig själva som låtskrivare, vilket bland annat dramatiska ”Attica” och pulserande ”Entropy” blir utmärka exempel på. Och när de, som ett något oväntat inslag, tar sig an Madonnas ”Into The Groove” görs det självklart med stor respekt. En snygg, vemodig coldwave-inramning åt en av 80-talets mest ihärdiga poprefränger
Det är överlag väldigt hög nivå på årets bokningar men två spelningar lämnar lite extra avtryck. Kommer ni ihåg Patric och Douglas som gjorde melodiös synthpop under namnet Morning Hands i början av den här texten? Under lördagskvällen dyker de båda upp igen, fast som sina alter egon Lord Newt och King Toad i Diesel Dudes.
Som Diesel Dudes gör de en mycket primitiv och punkig, amerikansk form av old school-EBM. Och det är Electronic Body Music med betoning på Body. Texterna kretsar kring de gravt testosteronstinna karaktärerna (wrestlingstjärnorna?) Lord Newt och King Toads fixering vid muskelbyggande, protein och maskulinitet. Beskrivningar som ”rå” och ”underproducerad” känns som underdrifter i sammanhanget. Men det är den adrenalinförbrännande liveshowen som är grejen.
Douglas (Lord Newt) är ute bland publiken genom hela spelningen och drar igång en moshpit som inte vill ta slut. Han växlar mellan att sjunga gutturalt, delta i moshen och göra armhävningar(!) mitt i piten. Bara tio minuter in i den timslånga(!) urladdningen är han redan genomsvettig. Det är helt fantastiskt underhållande och energiskt. Kanske fungerar det så bra just för att skämtet har dragits så orimligt lång. Men också för att charaderna rymmer medryckande body-dängor som ”Pit Bull” och ”Farm to Factory”.
De följs upp på stora scenen under lördagskvällen av vad som kanske skulle kunna beskrivas som den diametrala motsatsen. Kalabalik har alltid utmärkt sig som trendspanare och bokade Riki redan innan coronapandemin. Egentligen var hon avsedd för 2020-upplagan och under tiden som har gått sedan dess har hon fått en viss (mycket välförtjänt) hype och även hunnit med att släppa sin andra fullängdare Gold.
Den som tror att det är svårt för soloartister som framträder ensamma till backtracks att skapa intressanta scenshower blir ordentligt motbevisad. Från ögonblicket kalifornska Niff Nawor, som står bakom alter egot Riki, går på scen är det uppvisning i närvaro. Varje rörelse tycks minutiöst koreograferad. Såväl scenkläder som ljussättning går helt i linje med den new romantic-nostalgiska framtoningen. En fängslande enmansföreställning med en karismatisk scenpersona. Men framför allt en karaktäristisk sångerska, som bara två album in i karriären, besitter imponerande starkt låtmaterial där italodisco och darkwave är lika starka referenser.
Två diametralt olika akter som båda är lika självklara bokningar för festivalen. Det är slående vilken vidd som ryms i genren Kalabalik. Jag ser redan fram emot nästa upplaga!
